Bang, Bang, you're dead.

Victor och jag diskuterar Bangdebatten på MSN. Det är en debatt som har varit lite knepig att följa, tycker jag, trots att det alltså bara är fyra debattartiklar att läsa. Och det sammanfattar lite mitt problem med Bang. Den är lite knepig att följa, trots att det bara är ett fåtal artiklar att läsa. För några år sedan läste varenda kotte jag känner Bang, den diskuterades och kanske tillochmed dissikerades över fikor. Sedan hände något. "Läste du den där artikeln i Bang?", frågade någon. "Öh, näe, jag orkade faktiskt inte", svarade jag eller någon annan allt mer ofta.

Bang har alltid känts som en tidning som strävade högre. Det ska vara redig, maffig kulturdebatt med feministiska perspektiv. Hurra för det liksom. Problemet är bara när debatten landar i ett repetativt akademiskt malande som sträcker sig över 18 sidor i pyttetext ackompanjerat av en liten illustration av typen "streckgubbe". Har jag betalat 80 spänn för att läsa någons B-uppsats eller?

De avgående redaktörerna klagar på styrelsens motvilja att bredda sig av rädsla för att bli för mainstream (som är lika med dåligt i kultursammanhang), och styrelsen menar att dom faktiskt måste försämra redaktionens arbetsvillkor för att omprioritera budget på ett sätt som gynnar den dalande försäljningen.

Här är mitt tips: det räcker inte att sätta Lindsay Lohan på omslaget och tycka att det är radikalt och poppigt. 18 sidors repetativt akademiskt malande i pyttetext med små streckgubbar som illustrationer blir inte läsvänligare för att Lindsay Lohan sitter på omslaget. Bang är inte rolig att läsa, det är därför läsarna sviker. Det är samma skribenter som debatterar samma abstrakta teorier och praktiker gång efter gång efter gång. En tecknad serie på en sida av 60 does not a pleasant read make, så är det bara. En tidskrift är en visuell upplevelse, jag måste känna att ja, nu vill jag vända blad och se hur nästa sida ser ut. Typsnitt, bilder, innehåll - det är en helhet! Skitkul att det finns så många intellektuella kärnkraftsverk som vill debattera feminism, tyvärr har majoriteten av dem fastnat i någon sorts feministisk hochkultur där hjärta och själ får ge sig till vika för resonemang och argument som kräver en oerhörd förförståelse. Så behöver det inte vara! Som det är nu utestängs alla läsare som inte har samma referensramar som skribenten. Sten för sten byggs en mur mellan de som skriver och de som fortfarande orkar läsa (så länge det inte är endast de som skriver som faktiskt läser..) - är det verkligen den "plattform för svenska feminismer" vi vill ha?

Jag vill läsa en feministisk kulturtidskrift som kastar mig mellan Shulamith Firestone och mediedrevet kring Britney Spears uppgång och fall. Jag vill ha snygga bilder som är alternativ till alla hjärndöda magasin jag hånande möts av så fort jag står framför Pressbyråns tidningsställ. Jag vill ha en rapportering om nyheter, politik och kultur som belyses ur feministiska perspektiv, jag vill ha en intern debatt om feminismer - problem, potential, skrymslen och vrår. Jag tycker inte att jag får det nu när jag läser Bang. Jag tycker faktiskt inte det. Och jag bara känner att det där hålet efter Bleck, det hålet som syntes mig så stort och tomt och oändligt när tidningen försvann, det blir bara större och djupare.

Jag längtar tillbaks till Darling - den enda smarta tidskrift av veckotidningstyp vi har haft där jag som tonårstjej möttes av alternativa mediabilder och ett tilltal som förutsatte min egen intelligens och individualitet. Jag längtar tillbaks till Bleck - den enda uttalat feministiska tidskrift jag någonsin hållit i min hand och som fått mig att känna att allt, precis allt - högt som lågt, går att syna i sömmarna och tumma och vrida och vända på med hjälp av feministiska perspektiv utan att för den sakens skull förlora det angelägna och viktiga.

Som den ser ut nu så känner jag inför Bang precis som jag känner inför alla modemagasin. Det är så jävla tråkigt. Modemagasinen erbjuder mig 80% reklam och bildreportage och texter som 9 gånger av 10 är under all kritik gällande innehåll. Bang erbjuder mig det omvända. Visst, texternas innehåll kan vara jättespännande men så långt kommer inte jag för jag har tröttnat innan första sidan är slut. Det får inte vara alltför svårtuggat och tungt om man vill skapa en vinstdrivande tidskrift, det går bara inte. För de texterna föreslår jag en liten femkultur-mejlinglista av typen Elit (det är ju ändå det begreppet allt bottnar i) där de ständigt återkommande akademikerskribenterna kan stöta och blöta sina artiklar om psykologiska teorier och konst som jag aldrig har hört talas om.