Kanske en av mina bästa låtar och videor någonsin.

Man vet att man har jävligt bra städkarma när Vh1 beslutar sig för att ackompanjera våtdammandet med först Def Lepards Love bites och sedan:

Skål då! Kan du skicka hushållsosten?

Det är ändå roligt det här med champagnefrukost. Att det ska vara sådär lite lyxigt och härligt dekadent. Det är ju ändå bara alkohol till frukost. Säger en del om hur vi tänker kring pengar. Typ om det kostar mer så är det automatiskt lyxigt och lyxigt är alltid bra och att föredra. Säg att jag storstilat annonserade att jag skulle starta dagen med en härlig starkölsfrukost, folk skulle ba eh okej hälsa polarna på parkbänken. Men om jag bara byter ut den alkoholhaltiga drycken mot en som kostar 100 gånger så mycket så är det helt plötsligt festligt och härligt!

Okej, nu drar sig superfilosofen tillbaka för dagen.

Bang, Bang, you're dead.

Victor och jag diskuterar Bangdebatten på MSN. Det är en debatt som har varit lite knepig att följa, tycker jag, trots att det alltså bara är fyra debattartiklar att läsa. Och det sammanfattar lite mitt problem med Bang. Den är lite knepig att följa, trots att det bara är ett fåtal artiklar att läsa. För några år sedan läste varenda kotte jag känner Bang, den diskuterades och kanske tillochmed dissikerades över fikor. Sedan hände något. "Läste du den där artikeln i Bang?", frågade någon. "Öh, näe, jag orkade faktiskt inte", svarade jag eller någon annan allt mer ofta.

Bang har alltid känts som en tidning som strävade högre. Det ska vara redig, maffig kulturdebatt med feministiska perspektiv. Hurra för det liksom. Problemet är bara när debatten landar i ett repetativt akademiskt malande som sträcker sig över 18 sidor i pyttetext ackompanjerat av en liten illustration av typen "streckgubbe". Har jag betalat 80 spänn för att läsa någons B-uppsats eller?

De avgående redaktörerna klagar på styrelsens motvilja att bredda sig av rädsla för att bli för mainstream (som är lika med dåligt i kultursammanhang), och styrelsen menar att dom faktiskt måste försämra redaktionens arbetsvillkor för att omprioritera budget på ett sätt som gynnar den dalande försäljningen.

Här är mitt tips: det räcker inte att sätta Lindsay Lohan på omslaget och tycka att det är radikalt och poppigt. 18 sidors repetativt akademiskt malande i pyttetext med små streckgubbar som illustrationer blir inte läsvänligare för att Lindsay Lohan sitter på omslaget. Bang är inte rolig att läsa, det är därför läsarna sviker. Det är samma skribenter som debatterar samma abstrakta teorier och praktiker gång efter gång efter gång. En tecknad serie på en sida av 60 does not a pleasant read make, så är det bara. En tidskrift är en visuell upplevelse, jag måste känna att ja, nu vill jag vända blad och se hur nästa sida ser ut. Typsnitt, bilder, innehåll - det är en helhet! Skitkul att det finns så många intellektuella kärnkraftsverk som vill debattera feminism, tyvärr har majoriteten av dem fastnat i någon sorts feministisk hochkultur där hjärta och själ får ge sig till vika för resonemang och argument som kräver en oerhörd förförståelse. Så behöver det inte vara! Som det är nu utestängs alla läsare som inte har samma referensramar som skribenten. Sten för sten byggs en mur mellan de som skriver och de som fortfarande orkar läsa (så länge det inte är endast de som skriver som faktiskt läser..) - är det verkligen den "plattform för svenska feminismer" vi vill ha?

Jag vill läsa en feministisk kulturtidskrift som kastar mig mellan Shulamith Firestone och mediedrevet kring Britney Spears uppgång och fall. Jag vill ha snygga bilder som är alternativ till alla hjärndöda magasin jag hånande möts av så fort jag står framför Pressbyråns tidningsställ. Jag vill ha en rapportering om nyheter, politik och kultur som belyses ur feministiska perspektiv, jag vill ha en intern debatt om feminismer - problem, potential, skrymslen och vrår. Jag tycker inte att jag får det nu när jag läser Bang. Jag tycker faktiskt inte det. Och jag bara känner att det där hålet efter Bleck, det hålet som syntes mig så stort och tomt och oändligt när tidningen försvann, det blir bara större och djupare.

Jag längtar tillbaks till Darling - den enda smarta tidskrift av veckotidningstyp vi har haft där jag som tonårstjej möttes av alternativa mediabilder och ett tilltal som förutsatte min egen intelligens och individualitet. Jag längtar tillbaks till Bleck - den enda uttalat feministiska tidskrift jag någonsin hållit i min hand och som fått mig att känna att allt, precis allt - högt som lågt, går att syna i sömmarna och tumma och vrida och vända på med hjälp av feministiska perspektiv utan att för den sakens skull förlora det angelägna och viktiga.

Som den ser ut nu så känner jag inför Bang precis som jag känner inför alla modemagasin. Det är så jävla tråkigt. Modemagasinen erbjuder mig 80% reklam och bildreportage och texter som 9 gånger av 10 är under all kritik gällande innehåll. Bang erbjuder mig det omvända. Visst, texternas innehåll kan vara jättespännande men så långt kommer inte jag för jag har tröttnat innan första sidan är slut. Det får inte vara alltför svårtuggat och tungt om man vill skapa en vinstdrivande tidskrift, det går bara inte. För de texterna föreslår jag en liten femkultur-mejlinglista av typen Elit (det är ju ändå det begreppet allt bottnar i) där de ständigt återkommande akademikerskribenterna kan stöta och blöta sina artiklar om psykologiska teorier och konst som jag aldrig har hört talas om.

Rent hypotetiskt nu alltså.

Ponera att man varit väldigt förstoppad och gasig i flera dagar. Ponera att man mått väldigt illa och föreställ dig exakt hur stenhård och svullen magen har varit. Ponera att man tröttnar på förstoppningen och tar en rask promenad till thaikiosken och köper och äter en maträtt markerad med tre chilifrukter på menyn.



...


Mmm.

De andras liv.

Skälet till att jag har tid att skriva hutlöst långa inlägg är att jag ligger hemma med någon sorts magåkomma. Jag har nu dessutom äntligen sett Das Leben der Anderen, en film som jag har försökt se sen den gick på bio för ungefär hundra år sedan. Problemet är liksom att alla DVD-utgåvor här är i det helt överjävligt irriterande nordiska formatet, dvs endast med textning på nordiska språk. Så då kan jag alltså inte övertala Shaun att hyra den när vi står i videobutiken. Det är något som irriterar mig (och honom) överlag, nästan inga icke-engelskspråkiga filmer finns att tillgå i Sverige med annan textning är svenska, norska, finska, danska. Det är ju för fan helt sjukt. Det är inte ens en egen formatregion? Så om vi lagligt vill se på en fransk, tysk eller säg japansk film så går det aldrig att hyra och nästan aldrig att köpa här i gamla Svedala. Det måste vi göra i, eller via, England - om vi inte hittar den någonstans på import (= 100 spänn dyrare). Gör mig så överjävla irriterad lite då och då.

Das Leben der Anderen då, den var ju väldigt väldigt bra. Precis som jag trodde.

Ett jättelångt inlägg, del 3.

Den tredje och sista delen av mitt jättelånga inlägg berör en person som finns i den yttersta periferin av min bekantskapskrets. Hon är typ en kompis pojkväns kompis flickvän, och faktiskt en annan kompis kompis flickvän. Ja, ni förstår. Till saken hör att även hon gick på mitt gymnasium, något hon helt tycks ha förträngt. Hon beskrivs därför bäst som en Living In Denial Bloomer.

Vi gick aldrig i samma klass eller så, hon var ett år äldre. Men vi hade ämnet drama ihop. Vi spenderade alltså en eftermiddag i veckan tillsammans hon och jag. Vi var kanske åtta stycken sammanlagt i dramaundervisningen. Vi satte upp Antigone och hon och jag hade två roller som nästan hade alla scener ihop. Det jag mest kommer ihåg av henne är att jag tyckte att hon var väldigt söt, men att hon aldrig tog kontakt med någon direkt. Hon kom in i sina blåjeans, sin collegetröja och sitt bruna hår och så spelade vi lite och så gick hon därifrån. Hon var trevlig, men inte mer än nödvändigt. Någon gång drog vi och käkade pizza efter repet allihop och hon verkade väldigt mån om att uppfattas på samma sätt som en annan, väldigt dominant tjej, i dramagruppen: cool, äldre och absolut inte konstig eller avvikande på något sätt.


Läsåret tar slut, och några år senare är gymnasiet ett minne blott. En jävligt blöt kväll på 80s, när det fortfarande huserade på Kolingsborg, stapplar jag ner för trapporna med sikte på damtoan. Där står hon plötsligt. I svart Batmanlugg, plastkjol, nithalsband och ett linne som det står "SLUT" på. Alltså hon såg precis ut som jag och alla andra 18-åriga brudar såg ut 1999 på Tech Noir. Fast hon måste ha varit minst 25. Jag måste ha sett ut som årets fågelholk, och hon låtsades genast som om vi aldrig hade setts. Sedan dess har hon som sagt figurerat lite halvfrekvent i utkanten av bekantskapskretsen och fast hennes snubbe och min snubbe har ett mycket mystiskt förhållande där de ömsom är fyllepolare, ömsom verkar mucka gräl med varandra på krogen, så vägrar hon hälsa eller på något sätt erkänna min existens. Jag ser att hon känner igen mig, vet att hon gör det, annars skulle hon inte undvika mig med en sådan målmedvetenhet. Men det är som om hon inte vill kännas vid den hon en gång var, som om hon nästan är rädd att jag skulle ifrågasätta hennes rätt att röra sig i de kretsarna. Jag respekterar det, känner inget behov av att tränga mig på och göra som min klasskompis i förra inlägget och ba "nämen vad gör du här?". Hon får vara precis vart hon vill och se ut precis som hon vill. Men hela den här förnekelsen, som om jag skulle se henne som mindre (okej rysning)..äkta.. för att hon hoppade på tåget lite senare än de flesta, den hänger jag inte med på. Skälet till att det här har blivit en hang-up hos mig är ju inte hennes radikala stilbyte, det är ju att hon inte verkar vilja att det ska komma ut att ett radikalt stilbyte någonsin har ägt rum. Som om hon kom ut ur livmodern iförd svart läder och nyckelkedjor. Nu låter det kanske som om jag säger emot mig själv här och jag vill bara påpeka att ja - det är spännande med vuxna människor som klär sig med samma subkulturella frenesi som tonåringar, men nej - jag tycker inte sämre om dem för det. Men för varje gång som jag ser henne och hon aktivt och medvetet inte ser mig blir jag mer och mer fascinerad.

Subkulturella yttringar är ju bara ytterligare en stilform, en identitetsmarkör, en estetisk preferens. Det är så intressant att det kan vara så laddat och få människor att helt förtränga eller glömma bort den identitetsskapande process som de själva ändå är upphov till. Tjejen i inlägg två ville väl så gärna inte tänka på att det en gång funnits en tid då hon inte hört hemma på Mettan (och i förlängningen då inte med sina hipstervänner) att hon omskapade mig i utav bara farten. Tjejen här verkar mest lida av ett enormt subkulturellt mindervärdeskomplex, vilket jag kan förstå då hennes snubbe mest omger sig med personer som hävdar sig varit nere med skiten sedan dag ett typ. Ja, jag säger då det. Det är inte lätt att vara människa alltså.



(Bilden är tagen på 80s, Kolingsborg strax innan den aktuella incidenten. Jag står väl i nåt hörn, är less på att dom spelar för mycket Depeche och väntar på Bon Jovi eller på drinkleverans. Jag är säkert rätt dragen. Det brukade vara så.)

Ett jättelångt inlägg, del 2.

Jo, med Johan som utgångspunkt är det extra intressant att titta på två olika händelser i mitt liv. Båda är kopplade till det här med människor som verkar rota sig i en subkultur när de passerat den ålder då de flesta gått igenom en två, tre stycken vitt skilda subkulturfaser (gud vad jag kommer tröttna på ordet subkultur efter att jag har fått skriva av mig om det här en gång för alla). Om Johan får representera en late bloomer, och en radikal bloomer dessutom, så får följande exempel representera en ignorant bloomer.

Jag spenderade som sagt gymnasiet i någon sorts indiedimma och gjorde väl som de flesta andra vissa utsvävningar och flörtade med både synth och goth (det var en hårfin skillnad där ett tag, Placebo - indie eller goth liksom?). Jag tror inte att jag frångick konceptet med page och lugg på tre år, och om inte frissan avslöjade mig så kanske min skolpärm med en skitfläskig bild av Henrik Berggren på gjorde det. På klassens studentskiva hade jag förutom min far med mig min dåvarande pojkvän i indieuniform och Victor, som misstogs för att vara min pojkvän när han iförd sin indiefrilla höll ett tal till mig. Vad jag försöker poängtera här är att såvida du inte var blind eller faktiskt aldrig träffade mig så fanns det liksom ingen risk att missta mig för en preppybrud. En tjej ur klassen som ägnat tre år åt att vara snygg och fräsch tillsammans med de andra advokatdöttrarna slår sig efter middagen fram till mig för att presentera sin kille. Han har på sig en vit wifebeater och ser ut på samma sätt som Ronnie Sandahl gör (anammar någon sorts indielook för att man är för ful för att spela på sportkillarnas planhalva, men man vill fortfarande ligga med de snygga sportkillarnas flickvänner). Han är lite drygt trevlig och går in 100% för att vara sexig i sitt linne, och hans tjej - min klasskompis - har kommit på att hon vill hålla på med design och har sytt sig en klänning i svart paljettyg. Ett år efter studenten befinner jag mig som mången annan fredag på indiepalatset Metropolis med min vapendragare Liza. Vi står i våra svarta indiehjälmar till frisyrer och har precis druckit happy hour öl och ska dra en repa runt lokalen och spana på kött när någon dyker upp framför mig och piper "IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIHHH!!!". Det visar sig vara klasskompisen, som tydligen fortfarande hänger ihop med sin Ronnie-kille. Hon ser nu ut att gå på Beckmans, eller iallafall som om hon gärna skulle vilja gå på Beckmans, och jag har (trots idogt indieklubbande) inte sett henne på över ett år.

-"Men Johanna!", säger hon glatt, "vad kul att se dig. Vad gör du här?".

Och det säger hon med samma självklara förvåning som om jag typ sitter i soffan på en inflyttningsfest hos hennes morsa och spelar näsflöjt i godan ro.

Nu. Jag hade förstått om det var Spy Bar vi befann oss på. Eller Sturecompaniet. Eller Riche. Men på Metropolis? Hur jävla osannolikt kan det vara att träffa på mig inne på Mettan? Det är väl snarare pinsamt förutsägbart och jag hade nog haft vett att skämmas iallafall lite, om det inte vore för att hon behandlar mig som om jag är the odd one out på hennes stammisställe.
Jag ölgaggade något om att vad gjorde hon där och guuuud vad kul att ses, jaså du pluggar design nu och sedan vände jag på mina röda converse och raglade därifrån. Det har var nu nästan 7 år sedan och jag kan fortfarande bli lite perplex när jag tänker på situationen.



(Jag har letat som fan efter en helt sjuk bild av mig och Liza där vi sitter invirade i en svart boa och ser ut som om våra internetnicks är typ I_love_Richey och Glitterflikka, men jag kan inte hitta den. Föreställ er.. eller, nej. Det kanske är lika bra att jag inte hittar den.)

Ett jättelångt inlägg, del 1.

Något med Facebook som är intressant är det här med att vidga sina vyer lite. Inte vyer just i allmänhet, utan ens egna inskränkta subkulturellt betingade vyer. Om man någon gång bekänner sig till en subkultur av något slag så innebär det väl oftast att man någon gång i tonåren doppat tårna i det subkulturella träsket och från den stunden var det inte en fråga om huruvida man skulle doppa hela foten utan snarare om och när man skulle hitta rätt träsk att göra bomben från 7:an i. Sedan växer man upp, och kanske byter man träsk under tiden men vännerna man träffat, iallafall vissa av dom, har man med sig oavsett. Man kanske tonar ner, breddar sig lite, öppnar upp. Men det finns alltid kvar någonstans, gamla skivor, fotografier, böcker - och allt det utgör orsaken till varför man väljer att köpa ett visst plagg på H&M och väljer bort ett annat och så vidare.


Det intressanta blir ju när man sedan jämför sig med yngre människor ur den subkultur man en gång tillhörde eller fortfarande anser sig tillhöra. Ofta kanske man tycker att shit, här går dom in för kung och fosterland, jaja, vad skönt att jag har vidgat mina vyer lite. Kanske känner man att det känns lite jobbigt, för jämfört med de yngre förmågorna känner man sig som en jävla Svensson. Sedan loggar man in på Fejjan och kollar på sina gamla skolkompisar och deras tribals och blonda lockar och diskret mönstrade kläder i somriga färger på grillfest i radhuskvarteret och då känner man att man är världens mest inskränkta människa. Här går jag omkring och tror att jag ser helt neutral ut (vad nu det är) och så inser man att i vissa människors värld ser jag fortfarande lika avvikande ut som jag gjorde när jag var 15 och gick omkring i slips och stjärnor fastklistrade under ögonen. Man går omkring med subkulturens skitstora skygglappar och tror att man tappat stinget när man i själva verket bara ser ut som en lite vuxnare version av sitt tonårsjag. Som de flesta faktiskt gör, radhusbanan eller gotgubbe liksom.

Och sedan finns undantagen. Och dom fascinerar mig något så oerhört. Undantagen är dom som spenderade hela tonåren i Svensson-träsket och sedan gjorde en tvärvändning och omfamnade en subkultur med hull och hår i samma ålder som de flesta försöker hitta sig själva i en kulturyttring i vilken de befunnit sig ett tag. Första gången något liknande utspelade sig framför mina ögon var tidigt, så egentligen räknas det inte. I min klass på gymnasiet gick en beige kille som hette Johan. Han var så beige att ingen fattade att det nog fanns något bakom allt det där beiga. En dag på tyskan vänder sig min kompis Johanna om till mig och meddelar viskande att hon på morgonen sett Johan i färgat hår, smink och sammetskavaj. Det här var förstås väldigt viktig information för mig som 16-årig indiebrud och på lunchen konstaterade vi att ja, han hade färgat håret svart, satt på sig en mörkblå sammetskavaj och gått på kajalen. Spännande! Han började gymnasiet i beige chinos, beige kabelstickad tröja, beige kängor och en beige keps ovanpå sitt mellanblonda hår och tog studenten i läderbyxor, vit fladdrig musketörskjorta och en hög hatt på sitt långa, svallande, korpsvarta hår (han var jättesnygg!).

Även om fallet Johan absolut kan klassas som någon som bara "fuck this shit" och blommade ut så är det ändå intressant för det väcker så många frågor. Hade han velat se ut så länge? Var valet av stil godtyckligt, ville han bara vara ett stort långfinger i ansiktet på alla töntiga sportkillar på vårt gymnasium? Vad fick honom att ta steget? Ja, det får jag väl aldrig veta, men jag kan fundera över det ibland. Det var ju så himla modigt.



(Del 2, som är själva poängen med resonemanget kommer sedan, nu ska jag dricka kaffe med Liza. Bilden föreställer mig och Victor, för jättemånga år sedan. Vi var kanske 17-18 och drack öl och körde sanning och konka på krogen. Good times!)

It's all over the front page, you give me road rage.

Alltså ursäkta mig, men man vet att panschisfaktorn är skyhög när det som oftast ger en äkta road rage är när text-tv inte fungerar som det ska. Typexempel: Spännande rubrik om något som hänt, s 111. Man knappar in 111. Det tar tjugo minuter för bläddraren att hitta 111. Man väntar tålmodigt på den spännande nyheten. Sida 111 kommer upp. Sida 111 handlar om amerikanska börsen eftersom något jävla rötägg på text-tvredaktionen har programmerat fel. Man ba NAAAHHRARRRGRHGHRGRÖÖÖRGRUGRURGURRRRRGH eftersom det inte går att bläddra sig igenom samtliga 60 sidor av nyheter och hoppas på att den där spännande ska dyka upp. Den aggron är inte att leka med alltså!

Ung rebell.

Mauricio
>jag hajar inte att lady in red inte finns med i singstar

Johanna
>HAHAHAHAHAHAHAHAHA

Mauricio
>4:00 am "LAADY IN REEEEEEEED"
>Och sen gör man en "Lady in red fick mig mig vräkt"-tshirt

Groundhog Day.

Eh, någon mer än jag som upplever att Christine sänds typ dygnet runt på Femman nu?

YouTube-kommentarerna slår till igen.

Och bevisar återigen varför vanliga människor är som roligast i skriven form i skydd bakom datorskärmen. Vare sig dom vill eller inte.

Arkhanman
I heard that Fred Snyder was cancer. did he cured?

markrmd6
Yes, he was cancer, but forutunately has returned to his natural form.

Skälet till att det alltid slutar med att jag färgar håret rött igen:

Och det är finast när hon dansar sin trademark B52´s-dans i aftonklänning på slutet.

Hm, halsmandlarna.

Nu såhär i efterhand känner jag att det kanske inte var så smart att klämma på påsen, som vi kallar det i min familj. Shaun är nämligen drabbad av MANCOLD 2008 och alkohol är väl kanske inte det bästa för immunförsvaret. Lägg dessutom till det faktum att jag har ett uselt immunförsvar så ser vi snart att det här, det kräver ingefärsvatten och c-vitaminbomber i stora lass. Och ändå sitter jag här med vin och violglass? Nej det går bara inte för sig. Jag måste nog sova på saken.. imorgon är en annan dag och medans vattnet i lägenheten är avstängt mellan 09-11 så kanske jag kan rodda ihop tentan. Jo det går va? Ja. I have confidence in me, som Maria sjöng när hon lämnade klostret och tog bussen till familjen von Trapp.

Nedräkningen har börjat.

Sedan sist:
Glass: 1 glas
Chips: 1 påse (cheese & onion)
Glas vin: 0
Antal tecken skrivna: 874 utan mellanslag, 1020 med.

Fråga: Räknar man med eller utan mellanslag oftast? På engelska institutionen räknade man ord. Mycket bättre eftersom ett ord alltid är ett ord. Men gud alltså, mitt logiska tänkande är inte av denna världen, det här kommer ju gå asbra!

Nu återgår jag till att kicka Richard Benvenutos essentialistiska rumpa dårå.

Jag gör som Gunde.

För att klara av att prestera i mitt hopplösa tentaskrivande måste jag alltså ladda med vissa nödvändiga livsmedel. Jag går ut hårt med ett paket:

Och kompletterar med en påse av världens näst godaste chips:

Samt naturligtvis en påse av världens absolut godaste chips:

Och funkar inte det så får jag väl ta till det livsmedel som aldrig sviker en kvinna i nöd:

Det gör ont.

Hörrni det är lite svårt att skriva 8000 tecken om något man högaktningsfullt skiter i. Speciellt i essäform. Inte nog med att jag ska skriva 8000 tecken om något jag skiter i, det ska göras i ett personligt utförande med viss konstnärlig twist också.

Snabb hemtentamensmatematik: 8000 tecken, 4 artiklar som ska kommenteras. Det ger 2000 tecken per artikel. Jag kommer på min höjd upp i 1000 per artikel. Det går inte ihop. Är det då meningen att vi ska förklara alla begrepp för vår lärare som har förklarat dom för oss? Är det meningen? Borde jag kanske ha mer att säga om de här artiklarna eller är jag bara extremt bra på att fatta mig kortfattat men ändå innehållsrikt? Vågar man chansa?

JAG HATAR HEMTENTOR I ESSÄFORM
okej hej då

Jätterolig rasistisk fråga om nån kines som är liten och luddig och har ett snöre i baken följt av svaret: Tam Pong

Hallå jag skriver hemtenta alltså och har inte haft tid att blogga om den skandalomsusade Melo-lördagen. Men jag är på g. Om inte annat ska tentan vara inlämnad på onsdag (obs! poststämpel onsdag gäller! brevlådan på klarabergsviadukten är min nya beztiz!).

Under tiden kan ni ju kolla in tampongbloggen på Norsblogg för sånt har jag tydligen tid med.

Huskur.

Hallå alla ingefäralovers. Jag har nu the ultimate huskur mot onda förkylningar i en rykande kopp bredvid mig. Och jag säger bara det att även om det inte hjälper mot förkylningar så är det svårt gott och rena rama himmelriket för en ingefärsjunkie som jag.

1 tsk färsk riven ingefära läggs i en kopp. Sedan häller man på varmt vatten och låter det dra i 5 minuter. Sen silar man och dricker. Sedan kanske man gör en kopp till för att det är så jävla gott.

Electric.

Min mor hälsar mig numer med orden "tjena ozonförstöraren". Detta beror på att hela farmors hus luktar av riktigt billigt hårspray. Den typen av hårspray som man måste ta ett djupt andetag innan man använder och sedan bara sprayar man i ett oavbrutet supersprut tills man har ungefär tre sekunder kvar innan akut andnöd tar vid och då kutar man in i nästa rum för att andas och kamma lite.

Mitt hår ser alltså förjävligt ut, det är därför jag sprayar som om det inte fanns någon morgondag. Jag borde ha klippt det för kanske tre veckor sedan och jag har inget balsam vilket betyder att det är elektriskt på ett sådant sätt att man skulle kunna väcka Frankensteins monster till liv med hjälp av det. Detta är inte bra.

Into the wild.

Imorgon ska jag åka på en liten visit till de södra delerna av Svea Rike. Jag ska hälsa på min farmor och min mamma och passa på att skriva en hemtenta och läsa Charles Dickens.

I vanliga fall innebär de föregående raderna att jag annonserar ett kort blogguppehåll, men eftersom min farmor nu tagit steget in i 2000-talet fullt ut, och inte bara skaffat en dator utan även bredband så har förutsättningarna ändrats drastiskt. Jag har världens mest uppdaterade farmor nu för ti'n. Hon sitter uppkopplad på msn och hon pluggar och hon dansar linedance. Det är en jävla fart på mänskan, man får vara glad om man hänger med i svängarna. Kommer aldrig glömma en morgon för några år sedan. Jag, farmor och Shaun hade kvällen innan druckit ohemula mängder sprit hos släkten/grannarna och snorpackade hade vi raglat hem längs med bygatan. När jag och Shaun stapplade ner för trappan för att kräkas (han) och kallsvettande sätta i oss frukot (mest jag) stog farmor ingenstans att finna. Hon kom inklampande efter en halvtimme och förklarade att hon suttit uppe i päronträdet för att utföra lite välbehövlig päronträdsansning. "Gud vad svettig jag är", sade hon obesvärat och tittade på spillrorna till ungdomar som satt drabbade av total bakfyllefrossa. Det var för övrigt den kvällen som Shaun spenderade några timmar med att först stämma släktingarnas gitarr med hjälp av internet och sedan tillsammans med kvinnan i huset sitta på golvet och sjunga Edelweiss om och om igen i två timmar samtidigt som han förtvivlat försökta spela på den nystämda gitarren. Jag säger förtvivlat eftersom han höll gitarren vänd åt fel håll och inga strängar därför fanns att slå på. Själv höll jag ett brandtal om Gudrun Schyman och farmor shottade Jägermeister varför hon sedan dess alltid kommer att förbli "Grannymeister" i Shauns hjärta.

Sopor!

Hur är det möjligt att en påse sopor på mindre än 12 timmar kan gå från:

a) en plastpåse i köket

till

b) en hälsofara som på grund av det outhärdligt stanken gör det fysiskt omöjligt att vistas i det jag nu väljer att kalla "sopzonen"?

Stephen Hawking, vart är du när man behöver dig?

Do you have any Grey Poupon?

En sak som jag känner är lite problematisk är att uttala franska namn i vardagliga konversationer. Jag menar, man känner ju sig alltid som en tönt om man uttalar ett ord på ett främmande språk alltför korrekt i en mening som i övrigt uttalas på svenska. Med engelska är det ju rätt lätt att hitta någon slags acceptabel mellannivå, men franskan erbjuder inte riktigt den valmöjligheten. Om man inte pratar om France Gall förstås ("Frans Gall").

Erkänn att man låter som ett riktigt ollon om nån ba "Vad lyssnar du på?" och man korrekt svarar "Seööörrrrrrsch Gääääänsboooooourrg". Vad är då alternativen? Att uttala franska som på engelska? "Sörrdj Gejnsbourg"? Det låter ju fan helt sinnessjukt. Som om jag på två sekunder förvandlats till Bubba from Texas. Jag brukar iallafall landa i ett svenne-uttal av Bubba from Texas-varianten. Då låter man ju bara som om man inte vet vad man pratar om, men det är en hårfin linje att balansera på säger jag bara. Och då ska vi inte ens tala om problematiken som uppstår om man av någon anledning måste prata om Francoise Hardy. Hardy, liksom? Vad gör man med det? Låter som en jävla tönt, det är vad man gör med det.

Mea Culpa!

Men ska jag säga eller? Okej, alla verkar hata Christer Sjögren i Melodifestivalen och ba "vem FAN röstade på honom"? Jag röstade på honom. Två gånger. Och jag var inte ens full! Varför i helvete då, kanske någon undrar nu. För det första så är det numer tradition att välja en deltagande tjej och en kille att ligga med, och jag valde såklart Amy Diamond och Christer. Så det är väl klart att man vill att båda liggen ska gå vidare till Globen! För det andra så tyckte jag att det var lite obehagligt att Suzzie Tapper såg ut att börja grina vilken sekund som helst och jag är jävligt trött på mogendisco (ja, jag pratar om dig nu Velvet). Poodles-sångarens nitsusp var ju iofs jävligt het, men helhetsintrycket drogs ner avsevärt av E-types astråkiga kläder och lika tråkiga sång. Låt hårdrockaren i nitsusp waila mer god damn it, det har ingen dött av! Ingen pyroteknik i världen kan däremot dölja en tråkig låt. Dom här Face-84 vet jag inte riktigt hur jag ska tackla. Å ena sidan: kul låt, älska tjejer som gör rockvärldens motsvarigheter till Zoolander. Å andra sidan: bandnamnet. Vem fan kom på det? Det låter som en gammal hotmailadress. Och den här Brandur. Är alla så trista på Färöarna? Är det därför han flyttat därifrån?

Vem har jag glömt? Jo just, Michael Michailoff. Snygg, som en inte lika flottig och horig Andreas Johnsson. Som ögongodis räknat hade jag ju hellre sett honom än typ Suzzie Tapper i Andra Chansen, men jag diskriminerar inte. Lite mer kunde han väl ha poppat till låten eller? För så jävla catchy var den inte.

Men sedan iallafall, mina ligg. Amy, skitgullig i åldermässigt passande kläder (vi jämförde efteråt med en Jojo-video, dom är lika gamla och som Sonja sa "she's playing the whole budding boobs card a bit more") och jag älskar Amy! Jag och fritidsbarnen! Wohoo! Och sedan Christer, skitgullig i åldersmässigt passande kläder och dansöser med kjolar vars designer gått under jorden och jag älskar Christer! Jag och penschisarna! Wohoo!

Och alla ni Christerhaters, känner ni inte att historien upprepar sig själv här? Jag lovar att det var ni som skrattade ut Loa Falkmans Symfonin, men vem skrattar nu egentligen? Den visade sig ju vara en odödlig klassiker, och operans tyska oompaschlagermotsvarighet kommer att gå samma öde till mötes. Jag vet det. Kalla det... intuition.

Alltså.

Måste ju älska att jag precis fick ett mail av en av mina lärare, tillika fil.dr i Nordiska Språk, där det bara står:

Hälsningar Ulla.

Always on my mind.

En grej jag verkligen har haft svårt att släppa sedan jag fick reda på det: Att Mariska Hargitay från Law & Order SVU är dotter till Jayne Mansfield.

Men Steffo.

Är inte Steffo Thörnqvist själva ordboksdefinitionen av ordet pompös?

Till och med i ett minnesinslag om en plötsligt avliden medarbetare framstår han som väldigt självgod och fylld av sin egen förträfflighet. Steffo, Steffo, Steffo.. du borde göra en Leonard Cohen och typ åka till Nepal och leva som munk i några år. Det skulle göra dig gott.

Be still my trembling heart.

En rubrik som av mig faktiskt förblev oklickad i dagens Aftonbladet:

BILDEXTRA: Kolla Basshunters galna stringchock - här gör han en Borat för att fira succén i England

Tiraden om Efter Tio fortsätter..

Jag vet att det enda jag pratar om är Efter Tio och Malou von Siwers, men jag kan inte släppa detta program. Jag har ju seminarier på eftermiddagar och jobbar oftast kvällar så jag är ju en av de människor som ligger på sofflocket i Nyhetsmorgons efterdyningar när spektaklet sätter igång. Nu har jag iallafall kommit fram till vad som är Efter Tios största problem (näst efter den fullkomligt vidriga dekoren som mer och mer ser ut som Sköna Söndag eller Fräcka Fredag, jag tror jämt att Malena Ivarsson ska dyka upp på en divan i bakgrunden), och ja, det är såklart Malou. Men tillåt mig utveckla.

Efter Tio ska väl vara någon sorts version av Oprah och andra gemytliga dagprogram som leds av kvinnor vi älskar att beundra. Problemet är liksom att där Oprah kan växla mellan allvarliga intervjuer om allt från sexuella övergrepp till naturkatastrofsoffer och lättsamma inslag om mode och nöje så lämnas Malou åt tigrarna. Hon är visserligen rätt bra på de allvarligare inslagen, men så fort det ska bli lättsamt så blir Efter Tio rent plågsamt att titta på. Malous skjutjärnsjournalistik passar liksom inte när hon ska vara trevlig och lättsam med sina gäster. Alla hennes kommentarer låter anklagande och tillslut framstår hon som helt ointresserad av de hon dricker champagnelunch med. Och när vi ändå är inne på det, champagnelunch. Allvarligt talat. Idén är bra (samla några omaka gäster runt ett bord och låt dom gagga loss) men bara att det kallas för champagnelunch och alltid annonseras med någon sorts spjuveraktig förtjusning över dekadensen i att sippa på champagne en vardagsförmiddag gör mig yr av osympatisk präktighet. Jag menar, please bitch, kom tillbaka när du svept dagens första öl klockan 11 i ett varmt och äckligt festivaltält.

Så nej, Malou behärskar inte konsten att vara folklig och sådär härligt otvungen som Oprah, eller Ellen de Generes för den delen. Höjden av malplacering var ju ändå när någon idiot till tittare skrev in och undrade om inte Malou kunde dansa in till sin vinjettlåt (seg mogensoul) som Ellen gör. Alltså jag kan inte tänka mig något värre. Jag menar jag klämmer förtvivlat på skämskudden när hon på ett helt oinitierat sätt intervjuar danstruppen Bounce, att se henne jazza in i studion och runt bland publiken till mogensoul skulle ge mig hjärnblödning av skämmighet.

Trance Dance.

Okej, det är ändå roligt att sitta och läsa kurslitteratur med tv:n på när det som visas är ett avsnitt av Oprah som handlar om transpersoner som genomgått operation och/eller hormonbehandling efter att de bildat familj och som textas av en människa som envisas med att skriva "transexuell" trots att alla inblandade säger "transgender" och så tittar jag ner i kurslitteraturen och inser att jag sitter och läser om intertextualitet men författaren till just den här artikeln kallar det "transtextuella relationer".

Jag anar en konspiration.

Haggala!

Jag och Pilar lade ribban för den kommande terminen igår på vårt första danstillfällle. Efter 45 minuter var det dags att ställa sig på diagonalen (alla ställer sig två och två vid en vägg, och sen är det förflyttningssteg tvärs över salen om gäller), och jag och Pilar hamnade först i ledet. Bakom oss står en av de enorma högtalarna och Suzanne, vår lärare, scannar igenom cd:n för att hitta rätt låt. Efter att ha spelat kanske 3 sekunder av varje intro så kommer det ur högtalarna ett ljud som närmast kan likna vid en väldigt kraftig prutt. Jag och Pilar tittar på varandra och så säger jag högt: "Men Pilar...", varpå hon svarar "Förlåt, jag kunde inte hålla mig". Det tyckte vi var jätteroligt och vi börjar fnissa högljutt. Tittar ut på resten av ledet där alla har värsta stoneface, de rör inte en min, och tycker inte alls att pruttskämtet var roligt. Vilket vi inser får oss att framstå som typ Terrence & Phillip, och det gör det hela naturligtvis ännu roligare och vi börjar skratta ännu högre. Suzanne försöker distrahera oss genom att sätta igång oss i något askomplicerat förflyttningssteg till en låt som närmast kan beskrivas som orientalreggae varpå Pilar väser "we're dancin' onna da island, just havin' a party onna da island" vilket får mig att snora okontrollerat eftersom jag fattar att om ingen tyckte att pruttmanövern var något att dra på smilbanden åt kommer de definitivt inte se något roligt i det här och ungefär i den sekunden, halvvägs över dansgolvet, tappert försökandes förflytta mig snabbt i sidled och på varje steg växelvis trycka fram och trycka bak högra höften två gånger, inser jag att vi nu har iklätt oss rollen som de jobbiga flamsiga tjejerna.

Återkommer med en spya om dom galna kärringarna som vi i ett svagt ögonblick trodde att vi hade undvikit. Ack så fel vi hade, de har ju bara bytt skepnad.

Awesome solo!

Igår, efter en riktig brakmåltid och en pitcher öl, så drog jag och Mauricio hem till hans nya köpelya på Kungsholmen. Där trollade han magiskt fram öl ur kylen och sedan var det head to head i BUZZ som gällde. Fick pisk i musikvarianten (too slow!) men piskade tillbaka i engelska allmänbildningsutgåvan (*whip*). Sedan iallafall var det dags för huvudnumret: den inte helt legalt införskaffade utgåvan av Rock Band. Fast utan trummorna som kommer följa med då, men vi var ju bara två så gitarr och mic och handkontroll som tamburin (!) funkade utmärkt.

Alltså Rock Band. Det är så jävla epic! Man ville bara köra och köra och köra och det kan bara bli ännu roligare om man är fler. Åh herregud vad jag kommer hosta upp stålar för det när det väl släpps här i mars, eller vad det nu blir. Jag fick liksom spela cowbell när vi körde Don't fear the reaper! More cowbell god damn it!

Sedan gick det som det brukar gå när öl och PS2 kombineras: oändliga timmar Singstar där jag briljerade i I would do anything for love (but I won't do that), Black Velvet, och, lite otippat, den här gamla klassikern:



Hur jävla bra är inte den liksom?

Men neje.

Jag kan bara inte titta på Annie Lennox senaste världssamvetesvideo. Det blir alldeles för mycket stel, vit och rik medelålderskvinna som sympatiserar med stora "afrikanska" hårt arbetande kvinnor i episkt hemmavirade turbaner och ska hjälpa till lite genom att spela in en låt. Vad är det för himla sätt egentligen? "Nä jag tänkte inte skänka pengar men jag tänkte spela in en låt där jag uppmanar andra att göra det!". Nu kanske Annie Lennox skänker asmånga miljoner till alla möjliga välgörenheter, men ändå. Tillbaka till den otroligt ruttna videon. För det första så ser den billig ut på det där sättet som Roland Cedermarks reklamspottar för den senaste "Heta dragspelshits 47", och Johnny Logans fruktansvärda reklamspot för sin skiva med irländska folkvisor gör. Typ vi tar ett kamerateam och drar till någon miljö och så får du mima till lite olika låtar i den miljön så att det ser ut som musikvideor fast alla fattar att det inte är det eftersom det skulle betyda att alla musikvideor till skivan såg prick likadana ut. Så ser den ut. Som en semesterfilm fast där man står och mimar framför en noshörning lite. Men störst rysningar får jag de få sekunderna när hon står på knä i en ring av små afrikanska barn och så ska hon dansa på ett liksom lite frigjort sätt med armarna i luften och ni vet bara ge sig hääään. Åh nu är vi i afrika där alla dansar omkring barfota på dammig mark i bomullsklänningar och är ett med naturen och skänk pengar så att inte barnen dör i ADIS hörrni!




------------------
EDIT:Okej, först tänkte jag gå in och rätta mitt härliga stavfel där i sista meningen, men sen tyckte jag att det var så roligt att jag idag har stått i fem timmar som hiv-informatör och så kan jag inte ens stava till AIDS. It's like ra-ih-ayh-n on yar wedding daay osv.