Rynkiga barn.

Alltså progeria-barn är ju så söta. Jag vet att det är en hemsk och sorglig sjukdom och allt det, men jag tycker att dom är så söta med sina knarriga små röster och gamla små ansikten. Man vill bara krama dom!

Sjunde helvetet.

Ni vet ju hur man bara helt omotiverat kan bli extremt aggressiv av vissa grejer. Typ någons sångröst, ko-aktiga blick, eller vad som helst. Inget sänder såna blixtar av omotiverad ilska genom mej som den där skitfula dottern i Sjunde himlen. Hon som är gift och har ett barn som alla alltid bara kallar "the baby". Det är något med hennes utseende som gör mej så otroligt aggro. Jag vill bara dunka näven i hennes fula plyte så fort jag ser henne. Och morsan sen då! Stela, egotrippade, självgoda jävla äckelmorsan! JAG BLIR GALEN. JAG HATAR SJUNDE HIMLEN SÅ HIMLA MYCKET.


Och nu kommer minst 5 pers bah (med tungan som i Tigerjakt) "men varför kollar du om du inte gillar det då?". Men jag kollar ju inte! Jag gör ju allt för att undvika skiten, men det är jävligt svårt när kanal 5 envisas med att ändra sändningstiden hipp som happ. Jag är liksom student och har därför tid att kolla på alla serier som sänds på dagtid, och det räcker med att man går och gör en kopp te eller går på toa och när man kommer tillbaka så är den där vidriga serien igång och jag kan faktiskt inte stänga av OCH blunda samtidigt. Åh jag fick rysningar nu, bara jag skrev om det!

In the middle of a chain reaction.

Anna utmanar mej i sin blogg, och jag är aldrig sen att anta en utmaning!


Du skall göra upp en lista på fem konstiga ovanor eller egenheter du har och sedan utmana fem andra bloggare att göra det samma och fortsätta kedjan. De skall även bifoga de här korta reglerna i sitt meddelande. Längst ner i det här inlägget finns en lista över vilka jag utmanar.

1. Jag gör grimascher när jag skriver på datorn. Inte när jag läser nåt på skärmen, bara när jag skriver. Typ biter på underläppen, den är helt instoppad i munnen just nu faktiskt.

2. Så fort jag ser någon på tv som jag vet har varit med i något annat program eller film, men som inte är så känd, så måste jag påpeka det för sällskapet. Ibland inkluderar jag även personlig information om personen, om den har koppling till ytterligare en person som är någorlunda känd. T.ex "Åh det där är ju han som spelade den där birollen i den där Hallmarkfilmen, han brukade ju vara gift med hon som spelade den där doktorn i den där tv-serien. Fast sen skiljde dom sej, och hon gifte sej med den där countrysångaren".

3. Om jag och Shaun lämnar lägenheten samtidigt frågar jag alltid vem av oss som låste dörren när vi satt oss på bussen. Om vi inte kan komma på det får jag panik och tror att vi glömt låsa dörren. I de situationerna tänker jag alltid att vi borde åka tillbaka och känna på dörren, men det gör vi aldrig. Istället oroar jag mej hela dagen. Dörren är alltid låst när vi kommer hem.

4. När nånting är jätteviktigt att ta tag i, för att jag har missat att göra det, typ en räkning som verkligen måste betalas, så gör jag allt som står i min makt för att inte behöva tänka på det. Alltså aktivt skjuter undan tanken så fort den dyker upp. Och då får jag magknip. Och då tänker jag att det är för att jag inte tar tag i den där saken jag måste ta tag i. Och då skjuter jag undan den tanken. Och då får jag mer magknip. Jag tror det kallas ond cirkel.

5. Jag dansar alltid spastiska 80-talsdanser med extra feeling on top framför tv'n när den visar nån video som är extra poppig. Faktum är att jag är SJUKT bra på just det och jag skulle uppskatta att det inträffar minst en gång om dagen.


Utmanar härmed Liza, Daniel, Emma, samt släkten, som ju faktiskt är två individer - trots att de är tvillingar och har en gemensam blogg.

Jesus walks.

I USA har Kanye West upprört många med sin omslagsbild för Rolling Stone. Bilden föreställer som synes Kanye i törnekrona och Jesusbarometern visar såklart på stormvarning. I Sverige bryr sej naturligtvis ingen, och det beror inte på att vi är ett gäng gudlösa hedningar som tillochmed tillåter homos att gifta sej (nåja), utan helt enkelt på att vi lever i ett land där vi varje jul får stå ut med att kvinnan som räknas som en av våra största artister håvar in stålars genom att klä ut sig till Jesus morsa och sjunga julsånger. Jag presenterar bildbevis nr 1:


Vi är helt enkelt härdade och kan bara iskallt konstatera att Kanye nu är USA:s svar på Carola. Grattis USA. Ni har inte ens sett början på det här. Vänta bara tills Kanye gifter sej med en vansinnig norsk predikant som skjuter djur från balkongen. Vänta bara tills Kanye glatt hävdar att homosexualitet kan botas med förbön. Vänta bara tills Kanye börjar kasta krukväxter på sina fans. Då, älskade USA, kan ni börja gnälla.

It only takes a minute girl, to fall in love, to faaall in loove.

Dagen kändes seg och tråkig ända tills Vh1 beslutade sej för att visa den rejält underskattade Take That-videon "It only takes a minute". Jag hade faktiskt glömt att Gary Barlow hade näspiercing. Den togs snabbt ut när dom försökte skifta publik (från kåta män till kåta tonårstjejer). Jag hade även förträngt att Robbie Williams försöker sej på breakdance i en slutscen. Argh.

Dessutom: Gudars skymning vad daterad "It must have been love" låter.

Don't mention the war.

Jag är så kluven. Å ena sidan: älska dumma översättningar på textremsor. Å andra sidan: varför skulle jag behöva läsa 4 år på universitet för att få ett jobb som utförs av människor som, hur språkligt begåvade de än må vara, verkar ha varit komatosa både under historialektioner och så fort någon i deras omgivning nämnt något som eventuellt skulle kunna ha gjort dem en gnutta allmänbildade.

Under onsdagens avsnitt av Rome passade överklasskärringen Atia på att förolämpa sin dotter över en middag med Markus Antonius, genom att påpeka att hon var så oerhört dyster och tyst (konstigt när hon nyss blivit tvingad att skilja sej från mannen hon älskar för att istället bli rövknullad av gamle politikergubben Pompeius som till syvende och sist inte gifte sej med henne). Nåväl, de vänliga orden som i princip gick ut på att Markus Antonius måste tro att han hamnat på en begravning eftersom dottern var så tyst avslutades med ett ursäktande: "You'd think she was raised by Germans". Glatt översatt till "Man skulle kunna tro att hon uppfostrats av tyskar".

Snälla översättare, Rome utspelar sig typ 50 år innan Jesus föddes. Innan Colosseum byggdes. Innan da Vinci målade Mona Lisa. Innan franska revolutionen. Och definitivt innan Otto von Bismarck enade ett gäng små furstendömen och landsnuttar till ett stort land som till sist kallades Tyskland. År 50 f.Kr fanns det ett gäng håriga och skitiga barbarer som bodde i norra Europa och dom kallades germaner. Dom var inte tyskar. Dom byggde inte en stor mur genom Berlin, dom hängde inte på playan iförda tangakalsonger, och dom gjorde inte David Hasselhoff till popstjärna.

Så when in doubt, googla. Eller konsultera Skräphögen. För såhär kan vi bara inte ha det.

Hata, hata, hata.

Idag är dagen då jag har lägenhetsångest, csn-ångest och betala räkningar-ångest. Dessutom är min mobil avstängd (så förvänta er inga svar på sms på ett tag), mitt sl-kort går snart ut och NAD kräks på andra sidan väggen. Jag är även i akut behov av ett till extrajobb, så om du sitter här och läser och gärna vill ge mej ett extrajobb så kan du ju haja att jag kommer älska dej för evigt amen. Jag kan tänka mej att göra det mesta, bara det inte innefattar avföring på något sätt.

Just one of those days. Just one of those lives.

McTvångstanke.

Ja okej, jag ska sluta, men det är så sällan jag får några roliga sökningar. Därför:

Dagens Google-sökning som ledde hit: "donken, norrmalmstorg"

Donken är, för oinvigda, alltså McDonalds. Om det nu är någon som inte hänger med i de unga kidsens hippa lingo.

Mycket ironiskt då jag i mitt kyrkråttefattiga tillstånd inte kan tänka på annat än mat. Mat som jag inte lagat själv. Så fort jag rör mej utanför lägenheten och ser en inrättning som serverar mat av vilket slag som helst så blir jag sjukt sugen på just deras mat. "Åhhh vad gott med lamm sizlar", "Åååh vad gott med pizza", "Alltså ååååh vad gott med chimichangas", "Åååh vad gott med kokt kalvhjärna", and so on. Det gäller även om en restaurang eller snabbmatskedja figurerar på tv. Donken-reklamen för McFeast med rågbröd ger mej ett akut hungerhugg i magen, fast jag är mätt och inte gillar McFeast. Det är som värsta tvångstankarna. Minus allt tvättande och tryckande på lampknappar.

Jag känner mej som Obelix. Går omkring och nynnar ..äta bör man annars dör man och spanar efter vildsvin att klubba ihjäl.

Äran.

Fan va soft att två personer hamnat här i bloggen efter att ha googlat på 'tjockisbraten'.

In the name of boredom.

Shaun försöker förtvivlat ställa om sin dygnsrytm och har således retirerat till sovrummet. Jag slötittar på 28 dagar senare, som jag visserligen gillar, men som innehåller några scener som jag tycker är såpass jobbiga att jag inte riktigt pallar att kolla på den själv. Inte ikväll. Obs! Förväxla ej 28 dagar senare, en domedagskatastrofhorror-film med fina Cillian Murphy, med filmen 28 dagar där Sandra Bullock spelar alkis på rehab. Man skulle visserligen kunna kalla den senare katastrof-film, men av helt andra skäl..

Hursomhaver, casa del Skräphögen bjuder nu på äkta "hej jag sitter hemma en lördagkväll och längtar efter csn-pengar"-underhållning och presenterar ytterligare en del i serien "Skunktest vi minns":

Öppna itunes eller liknande program. Gå till låtbiblioteket och svara, hur pinsamt det än må vara.

Hur många låtar?: 1109, jag har lovat mej själv att inte proppa laptopen full.

Sortera låt efter titel:
Första låten: ...Baby one more time - Brittan
Sista låten: Your day will come - Cousteau

Sortera efter tid:
Kortaste låt: I am X - I am X
Längsta låten: Love from room 109 at the Islander (on Pacific Coast Highway) - Tim Buckley. Lätt längsta titel också..

Sortera efter album:
Första låten: Rent-a-wreck - Suburban Kids With Biblical Names
Sista låten: Please don't go girl - New Kids On The Block

Sortera efter artist:
Första låten: Här kommer solen - [ingenting]
Sista låten: Wires - Yvonne

De fem mest spelade låtarna:
Orpheus - David Sylvian
Everyone else in the world - Stina Nordenstam
Kiss me like you mean it - Magnetic Fields
What are we waiting for - Marion
Bentswood Boys - Suede

Första låten som kommer upp på Shuffle: Jóga - Björk

Sök ...
"sex", hur många låtar kom upp? 5
"love", hur många låtar kom upp? 84
"death", hur många låtar kom upp? 13
"you", hur många låtar kom upp? 146
"chewbacca", hur många låtar kom upp? 0, jag är fan ingen star wars-nörd.


------------------

Okej, nu tryckte precis Cillian Murphy in tummarna i en killes ögon. Visserligen en jävla våldtäktsman som vill döda honom, men ändå. Rätt nasty. Äh. Vem fan är känslig?

You had a temper, like my jealousy.

Mitt bästa tips för att göra uppsatsskrivning till en mer njutbar upplevelse: Att högt sjunga med i Kate Bush's pärla "Wuthering heights". I samma tonart. Med samma frasering.

I'm coming back love, cruel Heathcliff
My one dream, my only master


Måtte grannarna älska mej nu.

Lovecat.

Liza och jag har, både mentalt och fysiskt, gått hand i hand i många år nu. Skrattat hysteriskt åt samma skämt, varit osannolikt fulla ihop och pruttat under samma täcken. Vi har låtar som är "våra" låtar. Vi har filmer som är "våra filmer". Vi har minnen som är "våra minnen". Sedan vi lärde känna varandra har vi haft stunder som har varit så sjukt jävla roliga att inga ord någonsin kommer kunna beskriva dom. Vi har också delat sorger som ingen av oss på förhand kunde ana skulle göra så fruktansvärt ont. Alltså, i mellanstadieord: en bästis. (I Lunarstorm-ord: en beztiz)

Det är därför jag idag skickar extra mycket kärlek åt hennes håll, då hennes älskade kattmatrona Viking gick bort i morse.

Some girls are bigger than others.

Något som slår mej när jag tittar på Let's dance och läser alla djupsinniga artiklar om programmet i kvällstidningarna är det här med tjock och smal. Kanske framförallt det här med tjock. Kan någon vara snäll att förklara för mej varför tjocka människor alltid måste ursäkta sin kroppshydda? Jag menar inte att dom själva nödvändigtvis vill ursäkta sig, utan mer den där känslan av att allmänheten, via kvällsjournalistiken, vill veta varför man är sådär tjock och inte ser ut som tillexempel väder-Tone. Anna Book får ständigt förklara att hon är tjock pga en hormonsjukdom, och det skjuts ständigt in i artiklarna som skrivs om henne. Men skit i hennes hormonsjukdom! Skit i varför hon är tjock! Det har inget nyhetsvärde överhuvud taget! Vi vill veta andra saker, jag bryr mej väl inte om varför hon är tjock. Vi ser aldrig artiklar där väder-Tone känner sej tvungen att förklara varför hon är så smal. Jag tycker att Anna Book är jättesöt och ser skitsnygg ut i tv-rutan. Snälla människor, fatta att alla inte har som livsmål att kunna klämma sig i ett par snortajta stuprörsjeans. De flesta människor med ett någorlunda självständigt tänkande styrs inte blint av rådande skönhetsideal, utan förstår att uppskatta skönhet för vad det är - en subjektiv uppfattning som ständigt ändras.

Väder-Tones slanka ryggtavla ser naturligtvis fantastisk ut när hon sveper över golvet. Men när kameran filmar Anna Books mjukt rundade vader ser de givetvis precis lika fantastiska ut.

Smaken är som baken. Ibland stor, ibland liten, men alltid delad.

Tick-tock-tick-tock.

Alltså jag är fortfarande vaken.

GAH!

Men gud jag sitter här och ska skriva uppsats till imorgon. Men jag vet inte vad jag skriver om, hur jag ska skriva eller varför. Så jag får väl sitta här hela jävla nattjäveln och uppdatera min jävla blogg för att sedan skriva den här jävla uppsatsen på en halvtimme när jag tillslut blir så trött att jag inte har några litterära hämningar kvar (sade kvinnan som bloggar om bajs och Natacha Peyre).


Hata, hata, hata, som min mamma brukar sjunga.

Ingen jävla mäklare.

Du som hade googlat det här kan ju bara känna dej fetsnuvad på konfekten. Det finns inte en chans i helvetet att jag skulle genomföra ett byte åt någon annan ens om du betalade mej efter att ha stångat min fagra panna blodig i den lömska husvägg som kallas Stockholms bostadsmarknad alltför länge i jakten på ett lägenhetsbyte.

Stoppa pressarna.

I sann Nobelanda tycker jag att vi samtliga utbrister ett rungande ÄNTLIGEN.

Ja sen skulle man ju kunna skriva nåt roligt om pyjamas-uttalandet, men det är too easy.

Lågvattenmärken i mitt liv.

Den skitfeta tjejen på 150 kilo som spelar skivor lägger på "You're the one for me, fatty", vänder sej till mej och säger "Det är ju tur att det skrivs låtar om tjejer som dej och mej också".

Ridå.

Put on you red shoes and dance the blues.

Ja, jag gillar också Let's dance. Än så länge. Känner nästan lite ångest över det faktum att jag ska gå ut på lokal ikväll och således missar Paolo Roberto dansandes en blodig rumba till Joakim Thåströms 'Fan fan fan'. Tack och lov för repriser!

Mr & Mrs heterolycka.

Ja nu vet vi ju alla att Brad Pitt och Angelina Jolie ska ha biologisk bäbis. Åh vad kul, tycker alla. Åh vilken snygg bäbis det kommer bli, tror alla. Åh vilken fin familj, ojar alla. Åh vilket lyckligt slut, suckar alla. Alla utom jag. Jag är som bekant sådär halvt avigt inställd till Angelina, och man skulle nog kunna säga att jag hyser liknande känslor för Brad Pitt. Ja, han är snygg - tvålfager tillochmed. Men så jävla ointressant. Och han verkar ju så himla schysst, och Angelina är ju så himla down to earth och adopterar och är medveten och kändis-jobbar för FN. Dom är liksom det heterosexuella drömparet. Så vansinnigt politiskt korrekta på det där hej jag adopterar barn från alla världsdelar och hej jag är en jättebra plastpappa som hämtar min flickväns barn i skolan och kolla när vi går gatan fram som en enda stor, lycklig, multikulturell hetero-manifestation.

Och ja, deras bäbis kommer säkert bli assnygg och dom kommer leva i harmoni i alla sina dagar och jag SNARRKAR IHJÄL MEJ. Något med deras förhållande känns så jävla utstuderat, antagligen för att Angelina Jolie känns som världens mest utstuderade kvinna och för att Brad Pitt typ har tilldelats rollen som hennes prydnadsgris av porslin. Var det bara jag som fick känslan av att Mr & Mrs Smith var en två timmar lång reklamfilm för deras förhållande? Är det bara jag som känner att paret Jolie-Pitts intressefaktor endast kan ökas av en skandal som INTE inbegriper Jolies lesbiska älskarinnor eller snyftsamtal från Jennifer Aniston?

På återseende, Biggan.

Nyheten att en av Sveriges sanna kulturskatter slutligen tagit farväl och jordfästs nådde mej för en liten stund sedan. Operadrottningen Birgit Nilsson begravdes idag i Skåne. Jag brukar inte bry mej så fasligt om kändisar som dör, men Birgit, åh Birgit, jag önskar att hon hade levt några hundra år till. Om inte annat så för att jag så förtvivlat gärna hade velat träffa henne och prataprataprata. Åh Birgit! Alla som har läst hennes självbiografi "La Nilsson" vet vad jag talar om, och ni som inte har gjort det bör genast göra det.

Birgit, hälsa pappa min (han tyckte också att du var grym) så ses vi sen.

Hej igen.

Meningen var ju då att jag skulle använda mina 3 timmar och 40 minuter på X2000 till att tokblogga, men den planen gick i stöpet när jag började må asilla så fort jag tittade på datorn. Längst fram i tåget = hej kan någon ge mej en påse att spy i?

Nu är jag iallafall tillbaka och redo för ett seminarium som handlar om en bok jag haft två veckor på mej att läsa, men ändå bara lyckats plöja 30 sidor i. Antingen säger det en hel del om hur obra boken är, eller så säger det en hel del om vilken skam jag är för pluggisar världen över.

FYI

Jag har semester i skogen. Använder en PC för första gången på 100 år och inser hur konstig min blogg ser ut i Windows. Yikes!

Jaja, tillbaka den 9:e. Nu är det Silent Hill 4 och tusenbitarspussel som gäller. På återseende, kärringar!

Ja, jag också..

Året i urval enligt Skräphögen

Årets nyhet: Carola blir under ett framträdande på Allsång på Skansen så uppfylld av rock n roll att hon kastar en pelargonia (med rötter och jord) i nunan på ett troget fan.
Årets "men kom igen, vem är förvånad?": Jessica Simpson och Nick Lachey skiljer sig. Jag hoppas verkligen att ryktet om hennes utomäktenskapliga äventyr med Johnny Knoxville är sant. Han må försörja sej på att åka rullskridskor med raketer uppstoppade i rumpan, men han har iallafall inte en look som påminner om en blingifierad Care Bear med en fäbless för gigantiska sportlinnen.
Årets imitation: Jimmy Fallon gör Jack Black i Star Wars-spoof på Mtv Movie Awards. "Rrrricky-ticky-doo, rrricky-dicky-doo, ROCK".
Årets självmordsuppdrag: Att försöka genomföra ett lägenhetsbyte i Stockholm.
Årets uppmaning till ca 80% av Hollywoods snopplösa hälft: Sluta snorta, börja äta. (Yes, I'm talking to you miss Lohan)
Årets grinfest: Jag och Andra Johanna kollar på Whale Rider. Grinar cirka 700 gånger. Fast det är lyckligt slut.
Årets insikt: Hur mycket tjejtidningsredaktionerna än försöker förneka det var 2005 året då alla med normal syn insåg att Leonardo di Caprio har gått från valpig slyngelsnygging till att vara ungefär lika attraktiv som en låda bajs.
Årets mest använda uttryck:"Kärring", "Jesus tittyfucking Christ!", "Snarrrk".
Årets icke-nyhet: Kate Hudson erkänner att hon experimenterat med droger. Sen när anses det vara en nyhet? Hon är liksom gift med Chris Robinson, en av de största haschtomtarna jorden någonsin skådat (han dansade för guds skull omkring barfota i utsvängda sammetsbyxor i videon till Remedy) och är dotter till Goldie Hawn, som inte alltid framstår som helt nykter. Just det, lägg gärna till faktorerna snygg och kändisbarn, så har du en ekvation som är lika med var glad att hon bara experimenterat. Sannolikhetskalkyler säger oss att hon egentligen borde vara påväg till Betty Ford för fjärde gången och gift för femte.


Annars gillade jag Antony & the Johnsons på ett ohämmat och pinsamt sätt. Jag lyssnade också en del på Perry Blake. Amy Diamond gjorde årets sjukaste tuggummilåt och Robyn gjorde årets Annie (alltså ett helt ok album som var helt sjukt överskattat, för egentligen gillade man bara två låtar). Will Ferrell gjorde några konstiga filmval, men jag garvade iallafall mycket åt Anchorman. Andra filmer jag gillade var Sin City (som alla andra), Harry Potter (för att jag är pedofil), Garden State (för att jag har en crush på både Natalie Portman och Zach Braff) och såklart Kalle och Chokladfabriken (för att jag identifierar mej med OompaLoompierna). Jag skulle vilja säga att jag gillade Narnia också, men jag har inte sett den än. SVT tog sitt ansvar och sände Little Britain, synd att dom inte visat säsong 2 bara. Ingen kollade på Fame Factory (fullt förståeligt), ingen kollade på Club Goa (helt sjukt, det var underhållning på hög nivå). Dansrevivalen var ett faktum, då alla kanaler hade sitt eget dansprogram. Tv-serier på DVD was the new black, och vår bokhylla visade sig vara homofobisk när boken Homo Art hela tiden ramlade ur hyllan.

Sen var det väl en massa personliga saker också, som att Shaun flyttade till Sverige, min älskade pappa dog, ett ex snodde ett bankkort och tog ut minst 4000 kronor från mitt konto, jag fick en ångest-attack för första och sista gången, jag fick en ny liten kusinbäbis, Äldsta lillebror började använda smink och Yngsta lillebror drogs ner WoW-träsket.

Ja. Det var 2005. Ett sugigt jävla skitår. Antagligen det värsta i mitt liv. 2006 kan ju bara bli bättre.
(Det sa jag förra året också, eftersom jag tyckte det var ett skitår, och kolla hur universum belönade mej för det..)

W-T-F?

Vafan!

Vad kul för honom att de hela tiden känner sig tvungna att kalla honom för Legolas. Men liksom, Kvarnen?! Mineralvatten?! SCHACK?! Ja, så går det när man dejtar en av de mest intetsägande och sämsta skådisar Hollywood någonsin klämt fram (hej Kate Bosworth!).

"We need to eliminate the old made-up version of Rome, HollyRome."

Jag är så SJUKT peppad på Rome. Onsdagar kl 22 på Canal +, med start 18 januari. "The making of.." och det faktum att dom stenhårt kör på att återge dåtidens vardagsliv med allt vad det innebär av homosex och slavar bådar gott. Modern tantsnusk i välgjord historisk klädnad passar mej som tårna i sandalen.

Goda Grannar.

Jag vill gärna presentera er för ytterligare en av mina grannar; mannen som hos oss går under namnet Naked Angry Dad. Hans lägenhet gränsar till mitt vardagsrum och jag kan därför njuta av hans vackra stämma när jag försöker titta på tv, spela tv-spel, läsa en bok samt utför övriga aktiviteter som kan vara lämpliga att ägna sig åt i ett vardagsrum. Naked Angry Dad, eller NAD* som vi gärna kallar honom då det känns passande, ägnar väldigt mycket tid åt att skrika. Han skriker i sin telefon. Han skriker åt sin 12-åriga son. Faktum är att man aldrig hör honom tala till sin son på något annat sätt än gormande i stil med: "MEN FÖR I HEEEELVETE DÅ FÅR DU VÄL TA Å PLOCKA UPP DEN DÄR JÄVLA SKITEN DÅ!!". Ibland känner man att man vill ringa soc. För det mesta känner man att man vill slå honom på käften. Som grädde på moset har vi även upptäckt att han verkar vara naken väldigt ofta. Han (och vi) bor på nedre botten och när vi går förbi hans köksfönster så är han alltid där. Naken. I köket. Och när vi är i vardagsrummet är han alltid där på andra sidan väggen. Skriker och skriker. Tur att jag vet att sonen mestadels bor med sin mamma, annars hade man ju blivit rådeppig.

Arga nakna män. Platsar lätt in på topp 5 över dåliga grannar.





*Nad är engelsk slang för testikel.