När man minst anar det.

Det händer allt oftare sedan pappa dog. När jag minst anar det, när jag är ensam och hjärnan går på högvarv. En bild blir en tanke blir ett minne. Min associationsförmåga är ofta helt osannolik, och de mest mondäna föremål förvandlas till dagdrömmar och minnen jag glömt bort att jag har, som ligger och skräpar någonstans längst bak i hjärnans dammigaste skrymslen. Efter reprisen, när alla detaljerna dykt upp snabbt och plötsligt, undrar jag varför det fastnat. Just den där händelsen, just det där samtalet, blicken, tonläget.

Sitter på en varm, stinkande buss påväg mot Skavsta. Åkrar, fält, små svettiga kossor som givit upp och lagt sig i hög i skuggan av några träd i hagen. Jag är trött, har svårt att hålla ögonen öppna och huvudet känns mosigt. Mittemellan två söndersprängda bergsväggar dyker de upp; namnen. Knödel-Otto och Hamburger-Frans. Mallorca 1994. Skadeståndspengar från sjukhuset efter att de opererat in en arteriovenös fistel på pappa, och i processen kapat lite nerver som gör att han inte kan använda vänsterarmen för några lyft. Vi åker till Mallorca; jag, pappa, Marita och min bästis Nadja. Vi bor på ett fint hotell, i en fin lägenhet med en markterass som är täckt av blommor och grönt. Vi badar i poolen. Jag och Nadja lyssnar på Saturday Night med Whigfield, och köper skivan (och inser när vi kommer hem till Sverige att ingen hört den). Jag har en "beck-och-bölja"-baddräkt och tycker att det är coolt med röda glas i solglasögonen. Vi tar spexiga kort på varandra, hur många som helst. Sedan dyker de upp, de med oss jämnåriga killkompisarna. De rör sig i utkanten av bilden hela tiden, ligger på andra sidan poolen, dricker cola några bord bort. Kastar lite förstulna blickar, som vi naturligtvis returnerar entusiastiskt. "Den blonda är snyggast", säger Nadja. Jag vet inte vad jag tycker. Kanske har hon rätt. Kanske är ingen av dem särskilt snygg. Jag fantiserar mest om den jättesnygga reseledaren, är inte så intresserad av jämnåriga, är inte riktigt redo.

Under ett kvällsbad i poolen dyker de upp. Vattnet är turkost av lamporna som lyser underifrån, man hör barens och restaurangens stök i bakgrunden. De hoppar i och vågar prata lite. Vi svarar. När vi flutit omkring ett tag och killarna har imponerat på oss genom att göra bomben några gånger så kommer en hotellvakt. De är absolut inte tillåtet att bada såhär sent på kvällen. Vi går upp, "helt dum i huvet alltså, den där jävla vakten". Pappa ser. Han döper snabbt beundrarna till Knödel-Otto och Hamburger-Frans. Han tycker att de ser lite tyska ut. Vi vet inte vad de heter på riktigt, så vi använder namnen vi också. Sista kvällen, jag och Nadja sitter i sovrummet, pappa och Marita är i vardagsrummet. Ett "psssssst" hörs från altanen. Nadja går ut. Det är Knödel-Otto, han lämnar en skrynklig liten lapp. Det står "Hej, vi tycker att ni är snygga. Här är telefonnumret till Daniel (den blonda). Kan inte vi få era telefonnummer?". Vi fnissar högljutt och skriver ett svar. Nadja ska precis gå ut på altanen och lämna lappen till Knödel-Otto, som sitter och trycker i Rhododendron-busken. Vi hör hur andra altandörren öppnas, långa kliv, pappas röst: "Jaså, sitter du här i buskarna?". Rassel, rassel, spring. Knödel-Otto springer för livet. Nästa dag åker vi hem. Nadja har sparat papperslappen med telefonnumret. Någon månad senare ringer hon. Pratar en stund. Lägger på. "Alltså, han är ju snygg. Men han bor i Västerås".

Flera år efteråt fnissar vi fortfarande när någon nämner dem, skrattar över middagar med pappa om incidenten på altanen. Undrar lite vad den andre killen heter, men bestämmer oss för att det gott kan duga med Knödel-Otto och Hamburger-Frans.