Manifesto.

Rätt ofta när jag berättar att jag, förutom engelsklärare, ska bli lärare i svenska så säger folk något i stil med att "ja, det är många som tycker att jag borde bli det med, jag är ju en sån språkpolis". Språkpoliser är nästan alltid synonymt med människor som gärna påpekar folks språkliga (oftast grammatiska) brister, helt enkelt för att de inte kan låta bli. Denna icke-kontrollerbara impuls att rätta andra människors språkliga fadäser misstas väldigt ofta för att vara ett bevis för att man har en fallenhet för pedagogik. Själv skulle jag vilja påstå att folk som definierar sig själva som språkpoliser (eller som stolt låter andra proklamera det åt dem) bör hålla sig så långt ifrån svenskläraryrket som möjligt av följande anledningar:

- Skolämnet "svenska" innefattar inte bara grammatik, utan även områden som litteraturhistoria och läsförståelse. Att tro att en kärlek för grammatisk korrekthet kvalificerar en person att undervisa i något annat än grammatik är skevt.
- Att påpeka andra människors brister, då dessa brister inte hindrar syftet för den handling dessa människor utför, har inga som helst pedagogiska poänger. Det kan tvärtom fungera avskräckande.
- Text handlar om kommunikation, att förmedla något till läsaren. Om jag som skapare av text lyckas förmedla min åsikt, eller informationen jag ville delge, till dej som läsare av text så är uppdraget slutfört. Om jag som skapare av text har större ambitioner än att bara informera eller propagera så är texten med största sannolikhet någorlunda skönlitterär eller rentutav poetisk, och i skönlitteratur som i poesi bör en författare inte begränsas av petitesser som grammatik (se Jonas Hassen Khemiri) eller ens ordval (se 'Jabberwocky' av Lewis Carroll), då dessa genrer för det mesta har som mål att förmedla känslor eller bilder.
- Självklart är det okej att skriva "dom", "mej" eller "dej". Det känns så jävla meningslöst att hala fram gamla dammiga argument om att det minsann är hemskt att skriftspråket går mer mot talspråket, då det är en utveckling som alltid förekommit. Vi skriver inte "djefla" längre, vi skriver "jävla". Fan, get with the program era himla stofiler. Det finns inga anledningar till varför talspråk och skriftspråk ska vara i varsin ände av språkanvändarskalan, och om det oroar er fasligt så kan ni ju alltid finna tröst i att skriftspråk (även om orden stavas ungefär som de uttalas) alltid kommer att vara mer uppstyltat än talspråk med tanke på att talspråk så gott som alltid är väldigt fragmenterat och kompletteras med kroppspråk.

Att kunna läsa en blankett eller ett informationsblad och förstå texten på den. Att kunna läsa så bra att man kan tillgodogöra sig litteratur om man så önskar. Att kunna författa olika sorters texter, och se skillnaden på olika sorters texter. Att ha grundläggande grammatiska kunskaper, ett fundament, så att ytterligare språk blir lättare att lära. Språklig medvetenhet. Att känna till, och bekanta sig med, olika litterära genrer och förstå skillnaden mellan dem. Att känna till, och bekanta sig med, författare som ofta refereras till av omvärlden, eller som har ett "konstnärligt" värde som gör det viktigt att känna till dem. Lust att lära. Trygghet i klassrummet. Akademiskt självförtroende. Det är viktigt. Det skapar man inte genom att vara språkpolis.