Jag älskar det jävla programmet. Fullkomligt älskar det. Men varför o varför är säsongerna när Gordon härjar runt i amerikanska kök så märkligt ändrade rent dramaturgiskt jämfört med säsongerna i brittiska kök?
Det jag främst tänker på är bakgrundsmusiken. Amerikanska säsongerna har något sorts evigt pågående violinspelande Grinchen-soundtrack som ska få oss tittare att förstå att nu är det lugnt (glad Disney-barock), men nu trappas konflikten upp ( Disney-barock i moll) och nu är det fara på färde (Disneyversion av I Bergakungens Sal).
Problemet är bara att det är Gordon Ramsay vi pratar om här. Jag behöver ingen jävla Humlans Flykt i bakgrunden för att förstå att det är fara på färde när Gordon med eftertryck gormar "oi you fakkin' panini head!!" till den odugliga kocken som serverar rutten kyckling på paninibröd till sina gäster. Jag är fullt kapabel att förstå det själv, och för en gångs skull har det inte att göra med mitt oerhörda intellekt. Även den mest ivrigt banjospelande hillbilly förstår att det är fara på färde när Gordon Ramsay vrålar "this is a Valentine fucking massacre - it's a disgraaace!!!!" och sedan beordrar restaurangen att stänga ner mitt under servering. Vi förstår det så chilla med the mood music, för guds skull!
Värst är ändå när de lägger till Omen-körer, för det vet ju alla att ingen utskällning är begriplig utan ett konstant åttastämmigt "baaaa baaaa" i bakgrunden.
Allvarligt talat så irriterar bakgrundsmusiken mig så till den milda grad att programmet nästintill blivit otittbart. Inga störiga kockar och mögliga kylar i världen kan kompensera övergreppet på mina öron och på min sinnesfrid som jag utsätts för varje gång jag hoppfullt zappar över till Gordons heta översittartimme och möts av soundtracket som Gud glömde.
torsdag, mars 26, 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Men åååh! Den amerikanska versionen är verkligen otittbar! Men jag har inte tänkt på det där med musiken. Däremot hur dom klippt! Det är verkligen amerikanska klipp. Man är ju tvungen att se varenda liten dispyt minst tre, fyra gånger! Typ "efter pausen: DISPYT", sen är det paus -- i USA -- men inte i Sverige, för vi har inte så kort mellan reklamavbrotten. Sen är det programmets logga. Sen igen: "nu kommer det här hända: DISPYT". Och sen kommer då äntligen den där jävla dispyten på riktigt. sen är det paus igen och då kommer "DET HÄR HÄNDE NYSS! SÅG NI DISPYTEN?!"
ja, men va i helvete! VARFÖR måste dom visa allting minst fyra gånger i amerikanska program?! även fast halva befolkningen har iq under 100 så är det inte direkt rocket science det handlar om. Det är lättfattlig underhållning! Eller är det så att dom amerikanska tittarna har problem med gordons brittiska uttal och behöver höra hans förolämpningar tre, fyra gånger för att fatta?!
Ja, klippen driver en till vansinne! Men tycker inte du att man har vant sig lite vid amrerikansk realityklippning? Det är ju prick likadant i typ alla Extreme makeover, Super Nanny.. alla amerikanska realityserier.
Det lustiga är att jag just nu sitter och kollar på ett avsnitt ur en "engelsk" säsong, och skillnaden är verkligen enorm. Till exempel så gör Gordon själv voice overn, istället för den generiske överdramatiske amerikanske voice overn. Tempot känns långsammare även om mer säkert händer i ett avsnitt eftersom man slipper alla asirriterande tillbakablickar och skit. Guuuud jag blir helt provocerad av att titta på den engelska förlagan såhär tätt inpå ett amerikanskt avsnitt! Skillnaden blir så tydlig!
jag tror skillnaden blir extra tydlig i kitchen nightmares också eftersom man är van vid den engelska versionen. då blir den amerikanska jättemuppig. extreme home makeover finns liksom bara på amerikanska. det kanske är en delförklaring. plus att extreme home makeover är ett fantastiskt bra program, liksom engelska gordon. men amerikanska gordon är som sagt rätt otittbart. :)
Skicka en kommentar