När man förvandlas till sina föräldrar.

Ni vet hur det är. En dag så bara "blaaaarf" säger man något och i samma sekund som orden lämnar munnen så hör man att nu jävlar lät jag precis som min mamma eller pappa. Jag har personligen inte så mycket problem med det här, jag är nämligen välsignad med två mycket vettiga och på alla vis av mig älskade föräldrar. Men ändå. Jag känner liksom att "näe, har jag kommit dithän i livet att det här är vad som definierar mina vardagsproblem?". Jag menar, när mina päron gav uttryck för de här känslorna så var de ändå supervuxna och hade barn! Jag har inga barn! Men samma problem! Not ok!

Jag kommer ihåg att pappa ibland lackade och ba "nu är jag trött på att komma på vad vi ska äta till middag varje dag! Det är asjobbigt! Kom på nåt duuuuuu!" och jag himlade med ögonen och suckade tonårsindignerat om att hallå please jag är liksom baaaaaarn, orka komma på sånt?!

Och nu sitter jag här på soffan och har ett sant pappa-moment: jag är trött på att komma på vad jag/vi ska äta till middag varje dag! Det är asjobbigt! Kom på nåt duuuuuu! Så skulle jag vilja säga till ett tonårsbarn. Men jag har ju då som sagt inget tonårsbarn. Jag har visserligen en sambo men han är sjuk på nivån att han funderar på att äta soppa meddelst sugrör till middag.

Soppa med sugrör. This is not how I imagined life to be.