Stog med mitt huvudvärkshuvud i den uppåtgående rulltrappan vid Mariatorget. Stirrade som vanligt på människorna som åkte neråt och fastnade med blicken på en gullig unge. Typ 12. Liten kille med långt hår och en kaka lika stor som hans huvud som han nöjt mumsade på. Bakom honom stog gulliga lillkillens pappa och jag bara "hell-ooooo heta pappan". Pappan med sitt stora leende, sitt gråsprängda dandyhår och tredelad tweedkostym. Jag med min resårlösa stickade mössa nerdragen över pannan, vinterbleka hud och allmännt sura utseende. Pappan log. Jag swoonade. Rulltrapporna drog åt varsitt håll. Pappan ler mot världen och jag ler inombords men ser antagligen ut som en förbannad anemisk gris i noppig halsduk.
Det är då jag inser att pappan är Björn Kjellman. "Älskar du livet så lev det med mig", ville jag ropa. Eventuellt ville jag vända mig om och springa mot strömmen och.. ja, sedan är det hela lite oklart. Vet inte riktigt vad jag skulle göra sedan. Antagligen bara surt klampa efter Heta Pappan och Gulliga Lillkillen för att senare avvika (antagligen i samma ögonblick som de möter upp Svincoola Mamman).
fredag, mars 20, 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Hehehehe, humor. Tur att han inte hade plommonstop...
Alltså. Jag är lite smygkär i Björn Kellman ibland. Känns lite suspekt med tanke på att jag är nitton och han är eh..inte nitton.
Förövrigt är din blogg briljant och mycket mycket rolig.
Hanna: Då hade jag definitivt trotsat naturlagarna och spurtat ner för rulltrappan!
Agnes: Men kära du, det är inte ett dugg suspekt! Han var en av mina stora kärleksobjekt när jag var 14. Okej, jag är visserligen lite äldre än dig, men han var fan inte 14 då han heller. Så jag förstår dig. Mer än väl.
För övrigt: tack så väldigt mycket. Det var hemskt fint sagt av dig!
Skicka en kommentar