torsdag, juni 14, 2007
Candyman.
torsdag, juni 14, 2007
Blir så upprörd när jag hör Christina Aguileras Candyman. Den har potential att vara så jävla bra och så bara förstör hon allt med sitt powerwailande. Innan låten ens har satt igång så är hon där och bah "ÖÖÖÖHWÖÖÖÄÄÄÄHWÅÅÅÅÄÄÖÖÖÄÄH". Blir helt jävla galen. Kunde ju vara kul om hon någon endaste gång litade på att låten hon sjunger är såpass bra att man inte behöver piffa till biten med wail de luxe så fort det inte finns någon text att sjunga.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Wailande är för det mesta lite som bajs på en tårta. Om det nu inte låten är en bajstårta.
Oj vad mellanstadie det kändes.
Meningsbyggnad. Äh. Cummings och jag skiter i sånt.
Kunde inte hålla med mer. Hur många låtar skall hon skrika sönder, Christina? Ändå låter det aldrig som om hon sjunger från själen.
Eff: Ja, nio gånger av tio är det fan det! Och please, jag har rättat niors svenskauppsatser denna termin. Min tolerans för mystisk meningsbyggnad ökade drastiskt!
Sleepless: Ja det är ett jävla gapande på den människan. Av någon anledning så är powerwailande synonymt med "bra sångerska", why?
Grejen är ju att de som wailar ofta älskar brudar som Aretha Franklin, som dels inte wailar speciellt mycket på de bättre skivorna, och när hon väl gör det är det inte halvminutsexkursioner i vokal striptease, utan lite kortare för att liksom accentuera.
Det har väl sitt ursprung i gospeln, kan jag tänka. Lite åt tala-i-tungor-hållet, fast sångmässigt. Om Christina Aguilera-, Mariah Carey- eller Celine Dion-låtar ska betecknas som religiösa upplevelser måste jag erkänna att jag gladeligen tänker vara stenhård ateist.
"Jesus was a Celine Dion song" låter som nåt Joe Strummer hade skrivit.
Skicka en kommentar