Största möjliga tyssssssstnad..

Posies-spelningen. Den var ju helt fantastisk såklart. På många sätt. Förutom det rent uppenbara (Posies! Acoustic set! Plötslig närstudie av Ken Stringfellow när han tyckte det var dags att ställa sig och spela en halvmeter framför nästippen min!) så är det ju så att jag nu uppnått en ålder då det helt plötsligt är en trevlig omväxling att vara den absolut yngsta personen i en offentlig lokal. Förutom de rent uppenbara publikdeltagarna som typ Chips Kiesby och alla Pet Sounds-gubbarna, så hade samtliga gamla skivsamlarfarbröder dammat av sig och återuppstått från de döda. Med sig hade de mer eller mindre frivilligt ditsläpade fruar och i ett fall även en liten knodd. Som en reunion av det gamla gardet från Hannas källare när det begav sig, kan jag tänka mig.

Vi hamnade som lite av en slump väldigt långt fram, längst fram om det inte hade varit för fyra grabbar i min egen ålder som kände sig nödda och tvungna att ställa sig precis framför mig tio minuter innan det hela satte igång. Ja se den ungdomen..
Från den här platsen hade vi inte bara utmärkt utsikt över scenen och vad som hände där, utan kunde även noggrant iakttaga de andra som bemödat sig med att ställa sig längst fram. Till vänster stog en tjej som bar en top som även den mest retrokänsliga fashionista skulle vägra att ta på sig. Den hade med största sannolikhet hängt med sedan hennes glansdagar, vilka säkerligen inföll ca 1996. Hon ägnade sig konserten igenom åt en mycket utstuderad tuttdans och ett intensivt stirrande på Ken Stringfellow. Tänk er att ni gungar upp och ner med knäna i en takt, vrider hela kroppen än åt höger än åt vänster i en annan takt, och slutligen nickar huvudet upp och ner i en tredje takt. Ingen av dessa takter stämmer in med musiken. Så dansade hon glatt till varenda låt, hur långsam den än var. Hon åtföljdes av en kvinna i Rocco Baroccos avlagda sortiment, en man som pratade högt och mycket om saker han inte visste något om, samt en kort man som gjorde sitt bästa för att inte verka besvärad av att tuttdanstjejen försökte använda alla sina förmågor till att få ligga med Ken efter spelningen.

I klungan av unga män som trängde sig framför oss återfanns, förutom en kille i tuperad indiebrudstofs, en kille som under låtarna lutade sig lätt framåt, slöt ögonen och sakta gungade fram och tillbaka med händerna i fickorna. "Do the zombie dance..", viskade Shaun. Direkt till höger kunde vi sedan åtnjuta en man av typen "crazy fan guy". Han var lite som stalkerkillen i Blades of Glory som vill göra en kostym av Jimmys skinn. Stog med händerna knäppta framför bröstet, bredbent, helt uppslukad av Ken och Jons uppenbarelse på scen, sjungandes med ord för ord i varje låt. Givetvis hade han en stor stickad mössa med typ älgar på när han gick. Ja, så där stog vi. Och då säger Shaun "I feel like in Shaun of the Dead when they all of a sudden discover that everyone around them is a zombie..". Det var som att vi kom in i en lokal full med skivsamlande oldies och plötsligt befann oss på en birollscasting till Carnivále.

Men därmed inte sagt att det inte var en helt sjukt fantastisk spelning, för det var det ju. Alla dammiga gubbs och gumms kompenserade för alla år av isolering i sina bostadsrätter på Södermalm genom att tjoa och tjimma för kung och fosterland, de gick liksom från att ropa requests till att bara vråla "AAAAAAAAH" varpå någon glatt stämde in. Det var fint som snus.