Men hur kul tyckte jag att jag var när jag lade in länken i blogrollen då? Ungefär hur kul som helst är naturligtvis svaret.

Förresten så vill jag bara tipsa om den otippade marathonlöparen. Det är min ascoola kompis Carin som har beslutat sig för att springa Stockholm Maraton nästa år. I bloggens första inlägg skriver hon såhär:

Jag vill alltstå springa Stockholm Marathon om lite mer än ett år. Idag var första passet. Jag är lila i ansiktet och det är typ en timme sen jag slutade springa. Jag hade fått strikta order att inte chocka kroppen och tog det piano men asså - utan att vara effektsökande och utan hopp om att kunna bygga coola dramatiska klimax på denna litterära plattform - hur FA-AN ska jag klara det här?

Det som är så bra med bloggen är ju dels att jag av någon anledning blir sugen på att jogga, vilket är beyond sinnessjukt eftersom jag verkligen hatar att springa, dels att Carin kämpar som ett djur och kör stenhårt. Dels är det ju roligt eftersom att alla vi priviligierade människor som känner Carin vet att hon kommer springa det där jävla loppet och klara det med glans. Personligen hoppas jag att hon gör det i vit toga med ena tutten ute som på bilden i bloggrubriken. But that's just me.