..cause makin' looove to you might drive me craaazy

Hej och hå ludentå,

nu åker jag och karlsloken till dear old Blighty. Jag har sommarlov nu förstår ni. I två hela veckor. Sedan blir det till att jobba i mitt anletes svett tills i slutet på augusti. Vet inte hur jag tänkte där, förutom att jag tänkte på pengar. Ja ja, så äro livet för en fattig studentska.

Lämnar er med en video från Sheffields finest. Ses om en vecka!

Kvällsgoogle.

Om jag går in och kollar min recent keyword activity på Statcounter precis nu, då möts jag av följande syn; 15 av de 20 senaste googlingarna innehåller ordet knula. Sedan är det några randoms typ kanjang, aidan chambers och american idol del 13. Och så mitt i allt det här koncisa googlandet med ett tydligt mål så dyker dagens wildcard upp. Om man skulle ta en screenshot av det hela så skulle det se ut ungefär precis såhär:

knula
knula
knula
kanjang

i'm so happy i'm so glad that i got you i'd like to thank you and thank you meens merci


knula
knula
knula

Ba okej.

Alltså problemen bara hopar sig..

Jag har en sprillans (av mig tidigare ej drucken sort) flaska vitt i kylen som jag verkligen är sugen på att testa. Problemet är bara att jag drar på anglofila äventyr på onsdag och jag har fan inte tid att okynnespimpla innan dess.

Det här kommer ju sluta med att jag typ förtvivlat försöker hitta tillfällen att "fira med ett glas vitt" de närmaste två dagarna som en annan radhusalkis. Vad jag har planerat de närmaste två dagarna: klippa mig, tvätta, skriva tenta (o rly?), gå på möte. Inte direkt aktiviteter som får en att brista ut i ceeelebrate good times c'mon följt av glatt klirrande glas.

Men hur kul tyckte jag att jag var när jag lade in länken i blogrollen då? Ungefär hur kul som helst är naturligtvis svaret.

Förresten så vill jag bara tipsa om den otippade marathonlöparen. Det är min ascoola kompis Carin som har beslutat sig för att springa Stockholm Maraton nästa år. I bloggens första inlägg skriver hon såhär:

Jag vill alltstå springa Stockholm Marathon om lite mer än ett år. Idag var första passet. Jag är lila i ansiktet och det är typ en timme sen jag slutade springa. Jag hade fått strikta order att inte chocka kroppen och tog det piano men asså - utan att vara effektsökande och utan hopp om att kunna bygga coola dramatiska klimax på denna litterära plattform - hur FA-AN ska jag klara det här?

Det som är så bra med bloggen är ju dels att jag av någon anledning blir sugen på att jogga, vilket är beyond sinnessjukt eftersom jag verkligen hatar att springa, dels att Carin kämpar som ett djur och kör stenhårt. Dels är det ju roligt eftersom att alla vi priviligierade människor som känner Carin vet att hon kommer springa det där jävla loppet och klara det med glans. Personligen hoppas jag att hon gör det i vit toga med ena tutten ute som på bilden i bloggrubriken. But that's just me.

På 'att igen bara.

Nä om man skulle ta och skriva en tenta?

Sju sidor senare.

Jag är färdig. Firar med att kolla på YouTube-klipp av Ika i Rutan. Jag älskade henne när jag var liten. Verkligen älskade. Konstigt att man blev indiekid i tonåren..det var ju bara en tonårsanpassad hommage till en av min barndoms starkast lysande stjärnor.

Pulling an all-nighter.

Vet ni. Det gick inte så bra som jag först trodde. Jag fick en släng av mensvärk på nivån maniskt tugga på en gammal framrotad Ipren samtidigt som jag ligger ihoprullad till en boll i min säng och känner hur det onda kryper ner ända ut i benen. Sedan somnade jag. Vaknade för en stund sedan av att telefonen ringde. Jag hann inte svara. På mobilen har jag massa missade samtal och sms från vänner som är ute och gör det bästa av löning och solsken. Jag får vackert sätta mig framför datorn igen. Vid min sida har jag torkade jordgubbar, kaffe och det vackraste iTunes har att erbjuda:



Det måste gå.

My hometown.

Okej, det här kanske mest är lite roligt för Eff. Men jag är inte den som är den, här delar vi med oss av roligheterna. Jo. När Shaun flyttade hit till Sverige så tittade han förundrat på tunnelbanekartan och pekade på en station inte långt från den vi bodde vid och sa "Is that place really called Asspudding?". Jag flinade överseende åt denna fundering och såg den som en naturlig förlängning av en väl utvecklad fixering vid olämpliga namn (vi skrattade oss t.ex fördärvade åt etablissemangen PuPu Lounge och Leduspuke i Riga). Lite mer än ett år senare flyttade vi till Asspudding. Eller Aspudden som det kallas av gemene man. Namnet Asspudding har dock levt kvar hos oss, och så småning om även hos människor i vår närhet. It has a certain ring to it.

Jag var i min enfald övertygad om att förvrängningen av Aspudden till Asspudding var något mer typiskt för Shaun än för engelsktalande människor i stort. Allt enligt devisen "man ser vad man vill se". Så upptäcker jag då till min förvåning idag att en av Shauns kompisar som är bosatt i någon amerikansk avkrok skrivit följande på hans Facebook-wall:

Also, how do you say your home town, because it looks like it says "Ass Pudding", which would be mildly entertaining to say the least.

Och där sprack den teorin.

Can you feel it?

Älskar att telefonen ringer fem minuter efter att jag har vaknat och att på andra sidan luren sitter grannen och är lite sällskapssjuk och bjuder över mig på frulle. Två timmar och fem tantkoppar kaffe senare känner jag mig redo att skriva skiten ur min tentajävel. Nu jävlar ska den bli klar! Jag har bara sju sidor kvar att skriva! Jag har en ny klänning! Jag har pms! Jag laddar med The Jacksons!



Obs. Detta kan vara koffeinet som talar.

Dessutom är jag sur på min sambo!

"Dessa färdigheter kan utgöras av en för texten adekvat genrekompetens såväl som en i situationen lämplig språkbehandling."


Godnatt jord.

Alltså om det mot förmodan har undgått någon:

Nu dricker inte jag kaffe på morgonen, men hade jag gjort det hade det säkert smakat som washing up.

You need soap and water.

Vad jag skulle kunna ägna min tid åt just nu:

- Kolla på säsong 2 av The Riches
- Läsa What I Loved av Siri Hustvedt
- Promenera Trekanten runt och lyssna på några avsnitt av På Minuten
- Dricka kaffe i solen
- Tvätta mig igenom det osannolika tvättberg som ackumulerats i sovrum + pianorum
- Uppa min tailoring i WoW

Vad jag ägnar min tid åt just nu:
- Skriva tenta på kandidatnivå där jag ska redogöra för kurslitteraturen jag läst som vore jag en liten sjundeklassare som ombeds skriva en "recension" så att min lärare vet om jag läst boken eller inte.

I ren protest lyssnar jag samtidigt på Ass n Titties med Dj Funk. Let's see how much you shake it on top of my dick liksom, lärarjävel!

Tack livet, tack SÅ JÄVLA MYCKET!

Okej jag har helt uppenbarligen dålig tentakarma just nu. Jag kan inte göra någonting utan att tänka "tenta, tenta, tenta" och stressa järnet. Detta för att 1) jag har tre tentor att skriva innan den 29:e, och 2) en av tentorna är helt sjukt missanpassad och frågorna hör inte ihop med referenslitteraturen som jag specifikt måste referera till i tentan.

Allt mitt hopp sattes till den tredje tentan som skulle läggas ut på kursplattformen idag klockan 12. Jag hade en härligt självgod känsla av att jag skulle kunna skriva tentajäveln på en dag. Jag har läst all kurslitteratur. Jag är hemma på området. Klockan 12 lägger vår lärare ut ett meddelande där hon skriver att tentan kommer läggas ut klockan 15. Klockan 16 har den fortfarande inte lagts ut. Notera att detta inte kommer ändra deadline eftersom den är satt dagen innan läraren går på mammaledighet och således är huggen i sten. När jag kommer hem från jobbet vid 23 har den lagts upp. Jag öppnar med spänd förväntan dokumentet, the suspense is killing me. Vad får jag se? Jo, min pedagogiska nemesis: "Skriv om vad du vill och applicera lämplig litteratur". Alltså mitt internaliserade vrål öppnade nya nivåer av akademikerhat i min redan förtvinade själ. Alltså vad är DEALEN med mammaknullande jävla "skriv om vad som helst"-frågor? Vad är DEALEN med att lägga upp en sådan jävla skittenta för sent? Var det svårt att komma på frågan eller?

*förtvivlat yet still very much agressive Chewbacca-vrål*

Så nu ska jag, lite spontant sådär, välja "ett sammanhang som är värt att undersöka med utgångspunkt i frågor om språk och kön". Det är ju inte alls en väldigt bred frågeställning att utgå ifrån. Jag har ju verkligen inget bättre för mig än att sitta och håglöst klicka mig runt på internet för inspiration till Sammanhang Värda Att Undersöka Med Utgångspunkt I Frågor Om Språk och Kön. Not at all! Jag skrattar glatt, engagerat och lustfyllt hela vägen till hispan.

Torrt vitt flin.

När man läser tråkiga akademiska texter finner man sig plötsligt höhöhö:andes åt ordet textextern. Tog mig kanske tre omläsningar innan jag såg det osynliga bindestrecket. Jag vill läsa tex-tex-tern. Vad nu det skulle betyda.

Madonna I love you but you're bringing me down.

Madonna och JT-låten. Den är bra. Funkar. Kommer definitivt zappa musikkanalerna och höja och dansa runt som en tönt i mitt vardagsrum när jag gått på BiBen (och vara väldigt glad att vi inte har någon insyn).

Men.
(Tony Irving moment!)

Videon. Jag vet att Madonna har hetare kropp än typ alla 25-åringar i hela världen och att hon är smakfullt botoxad utan att se livlös och fettigt blank ut a la Nicole Kidman. Men när hon dansar i videon och gör det utan att typ köra yogamoves eller att krypa mot kameran, då ser hon så jävla mycket ut som en 50-årig white girl. Dessutom: varför i hela friden försvinner Justin Timberlakes hud och kött i midjan på slutet? Så att man ser revbenen? Why? It makes no sense!

En röst i natten.

Kommer in i sovrummet för att gå och lägga mig. Tv:n står på utan ljud och fönstret står på glänt. Shaun ger ifrån sig ett livstecken, trots att han gått och lagt sig några timmar innan.

Jag: -"Shit, it's freezing!"
Shaun: -"Yes, the light is very bright."
Jag: -"No, I said it's freezing."
Shaun: -"Yes, turn the window down!"
Jag: -"Hehehehehehehe"
*tystnad*
Shaun: -"Don't you laugh at me."

Men döden döden döden.

Man vet att tentan man skriver är helt jävla apamongo när man finner sig själv snegla på BiB:en och på allvar fundera på om man kan supa bort sin rasande förtvivlan chick flick style. Tänker Bridget Jones som spinnar frenetiskt till Chaka Khan och super tills hon drägglande glider ner under bordet. I rollen som Bridget: yours truly. I rollen som det otrogna svinet Daniel Cleaver: min hemtenta rörande metakunskaper och skrivförmåga.

Allvarligt! Hatet!!!!111!w2qawas

Fråga Lund.

Något som jag funderar allt mer och mer över när jag sitter här och läser korpusmaterial av elevtexter är när folk började tro att det heter "dra alla över en kant"? Det dyker ju upp i bloggar här och där, men jag har väl aldrig ansett att bloggosfären i stort är en särskilt bra grogrund för språkvård (på gott och ont). Men nu då så ser jag uttrycket i alla de här argumenterande texterna skrivna på gymnasiet och då börjar jag undra när denna missuppfattning uppstog och när vi som använder uttryckets egentliga form kommer vara i minoritet? Den stunden borde ju rimligtvis också innebära att det är vi som har fel och alltså så småningom kommer få anpassa oss och börja säga att vi drar alla över en kant, eller? Spännande!

Okej, klart slut.

Wanted: husdoktor.

Just nu: taco-koma och urinvägsinfektion.

Förutom att dricka tranbärsjuice och kamomillte, finns det några andra små huskurer som råder bot på urinvägsinfektioner?

Ajaj.

Min dansfröken (haha! dansfröken!) är i Egypten och vikarien idag var min gamla dansfröken (haha! dansfröken!) som är tre meter lång, pinnsmal och värsta Hitler. "ARMARNA!", "SNURRA-IHOP-SNURRA-IHOP-SNURRA-IHOP!", "SKAKET ÄR FÖR LITET!", "SKAKET ÄR FÖR STORT!", "ARMARNA!". Nu är mina benmuskler såhär: jävligt stela. Och alla rörelser hon gör är så små, så små och otroligt kontrollerade och helt omöjliga att tyda i en spegel om man står i vinkel (i believe in angles!) så allt blir bara fel fel fel. Jag är van vid stora, tydliga rörelser som görs av en kvinna vars kropp ser lite mer ut som min egen. Det blir liksom lite lättare att jämföra då. Nu kändes det som om jag stog och gjorde "en skojig afrikansk dans" medans min dansfröken (haha! dansfröken!) dansade balett typ. Alltså aj. Jag har liksom träningsvärk redan, och jag har inte ens gått och lagt mig.

Ps. Det här nya tv-programmet med populära psalmklipp som ska börja sändas på lördagar i SVT, är det sånt jag betalar tv-licens för? Hur många populära psalmklipp kan det egentligen finnas?

Skräphögen presenterar: Johannas karaokeminnen.

Min morbrors fru älskar karaoke. När dom var och hälsade på hos släkten på Filippinerna sist så köpte hon med sig typ en miljard karaokeskivor att ha till karaokemaskinen som har sin givna plats bredvid dvd-spelaren i deras vardagsrum. För något år sen var jag och min mamma över hos morbror + familj för att käka middag och naturligvis trasha så många låtar som möjligt på denna karaokemaskin. Förutom att det fanns en hel skiva med Michael Learns to Rock (jag tvingade min 13-åriga kusin att sjunga "25 minutes" med mig..) så var det en orgie i 80-tal och softrock. Helt fantastiskt alltså. Men iallafall, något som sakta men säkert gick upp för oss var att den som skrivit textremsorna till låtarna kanske inte alltid hade tagit sig tid att kolla om texten faktiskt stämde. Det här uppdagades i samband med att nån la i ABBA-skivan och vi helt plösligt fann oss högt sjungandes:

I believe in angles
Something good in everything I see
I believe in angles
When I know the time is right for me
I crossed the street - I have a dream


Inget säger ju trots allt "godhet i allt jag ser" som vinklar och om man går över gatan, ja då är man fan beredd att göra en hel del för sina drömmar! Nu kan jag inte höra I have a dream utan att högt sjunga "IIIIII BELIEVE IN ANGLEEEES...", det har blivit tvångsmässigt. Kul om det händer i sällskap av mamma, mindre kul om det händer utan mammas sällskap - inget får en ju att känna sig så sorglig som internskämt man har med sig själv. Och som man skrattar åt.

Största möjliga tyssssssstnad..

Posies-spelningen. Den var ju helt fantastisk såklart. På många sätt. Förutom det rent uppenbara (Posies! Acoustic set! Plötslig närstudie av Ken Stringfellow när han tyckte det var dags att ställa sig och spela en halvmeter framför nästippen min!) så är det ju så att jag nu uppnått en ålder då det helt plötsligt är en trevlig omväxling att vara den absolut yngsta personen i en offentlig lokal. Förutom de rent uppenbara publikdeltagarna som typ Chips Kiesby och alla Pet Sounds-gubbarna, så hade samtliga gamla skivsamlarfarbröder dammat av sig och återuppstått från de döda. Med sig hade de mer eller mindre frivilligt ditsläpade fruar och i ett fall även en liten knodd. Som en reunion av det gamla gardet från Hannas källare när det begav sig, kan jag tänka mig.

Vi hamnade som lite av en slump väldigt långt fram, längst fram om det inte hade varit för fyra grabbar i min egen ålder som kände sig nödda och tvungna att ställa sig precis framför mig tio minuter innan det hela satte igång. Ja se den ungdomen..
Från den här platsen hade vi inte bara utmärkt utsikt över scenen och vad som hände där, utan kunde även noggrant iakttaga de andra som bemödat sig med att ställa sig längst fram. Till vänster stog en tjej som bar en top som även den mest retrokänsliga fashionista skulle vägra att ta på sig. Den hade med största sannolikhet hängt med sedan hennes glansdagar, vilka säkerligen inföll ca 1996. Hon ägnade sig konserten igenom åt en mycket utstuderad tuttdans och ett intensivt stirrande på Ken Stringfellow. Tänk er att ni gungar upp och ner med knäna i en takt, vrider hela kroppen än åt höger än åt vänster i en annan takt, och slutligen nickar huvudet upp och ner i en tredje takt. Ingen av dessa takter stämmer in med musiken. Så dansade hon glatt till varenda låt, hur långsam den än var. Hon åtföljdes av en kvinna i Rocco Baroccos avlagda sortiment, en man som pratade högt och mycket om saker han inte visste något om, samt en kort man som gjorde sitt bästa för att inte verka besvärad av att tuttdanstjejen försökte använda alla sina förmågor till att få ligga med Ken efter spelningen.

I klungan av unga män som trängde sig framför oss återfanns, förutom en kille i tuperad indiebrudstofs, en kille som under låtarna lutade sig lätt framåt, slöt ögonen och sakta gungade fram och tillbaka med händerna i fickorna. "Do the zombie dance..", viskade Shaun. Direkt till höger kunde vi sedan åtnjuta en man av typen "crazy fan guy". Han var lite som stalkerkillen i Blades of Glory som vill göra en kostym av Jimmys skinn. Stog med händerna knäppta framför bröstet, bredbent, helt uppslukad av Ken och Jons uppenbarelse på scen, sjungandes med ord för ord i varje låt. Givetvis hade han en stor stickad mössa med typ älgar på när han gick. Ja, så där stog vi. Och då säger Shaun "I feel like in Shaun of the Dead when they all of a sudden discover that everyone around them is a zombie..". Det var som att vi kom in i en lokal full med skivsamlande oldies och plötsligt befann oss på en birollscasting till Carnivále.

Men därmed inte sagt att det inte var en helt sjukt fantastisk spelning, för det var det ju. Alla dammiga gubbs och gumms kompenserade för alla år av isolering i sina bostadsrätter på Södermalm genom att tjoa och tjimma för kung och fosterland, de gick liksom från att ropa requests till att bara vråla "AAAAAAAAH" varpå någon glatt stämde in. Det var fint som snus.

Ikväll:

Fast med lite mindre 90s-look och lite mer ölmage, typ.

Förresten.

Det finns något helt fantastiskt i bristen på coherens i den här notisen. För det första är det roligt att Mark E Smith beskrivs som en popstjärna. Jag chansar på att kanske 95 % av de som läser Aftonbladet inte har en aning om vilka The Fall är och blir lite besvikna när de inser det. Men som sagt, bristen på coherens i notisens sista stycken. And I quote:

"Enligt den brittiska djurskyddslagen riskerar nu The Fall-frontmannen Mark E Smith fängelse i upp till sex månader och/eller böter på drygt 275 000 kronor.
I en intervju med tidningen Uncut berättar Mark E Smith att han inte har några som helst problem med att köra över fiskmåsar med sin bil.
I slutet av april släpper The Fall sitt 28:e studioalbum."

Snälla, hitta den röda tråden i dessa tre stycken. Han riskerar alltså böter för att ha dödat två ekorrar, han har berättat i en intervju att han inte har några som helst problem med att köra över FISKMÅSAR och snart kommer 28:e plattan. Love it. Artikelförfattaren måste ha googlat järnet för att fylla ut och göra det hela lite mer kittlande och aktuellt. Hmm, Mark E Smith har bara dödat två ekorrar, inte direkt nån massaker att tala om, detta ser inte bra ut. Aha! Han kan tänka sig att köra över fiskmåsar! Aha! Dom släpper sin 28:e skiva snart!

Alltså nyhetsvärdet!

Oops, I did it again.

Misstag jag aldrig lär mig av:
när jag har en halv fråga kvar att besvara på tentan så tänker jag att ooh nu förtjänar jag fan lite quality time med internätz och så slösurfar jag i typ 45 minuter, går och tar ett glas yoghurt och kanske kokar en kopp te och sen inser jag att jag är så trött att jag inte orkar skriva klart den där sista frågan. Så sitter jag ändå där och panikskriver på inlämningsdagen när jag VET att jag kunde varit klar kvällen innan. Jag är en sån guldfisk alltså.

Därför tänker jag nu sitta och skriva klart den här jävla frågejäveln som jag dessutom freestylar hejvilt med så att jag kan få vakna imorrn och bara känna att för en gångs skull så är jag klar innan inlämningsdagen. Och sedan kan jag sätta mig ner med nästa hemtenta. Shoot that poison arrow through my heeeaaaaart..

Potatisbullar FTW!

Dom ser ju inte ut som bullar? Dom är inte ens bulliga? Okej att en del ba "nä det heter potatisplättar", men okej lantisar. I min förort sa vi alltid potatisbullar och när jag jobbade på fritids sa barnen alltid potatisbullar. Alla vet vad potatisbullar är, även om man kanske säger plättar själv. Så varför detta -bullar? Kan vi sätta Svenska Akademien på att utreda det här språkmysteriet en gång för alla?

Mvh
Vän av ordning

*grina framför datorn*

På spaning efter den spaning som flytt.

En samtidsspaning som jag gjorde kanske i december men som jag alltid glömmer bort att påpeka: havtorn är det nya granatäpple.

Jag tycker nog att det ändå gäller fortfarande, fyra månader senare.

Prosit.

Det värsta är ju ändå när man nyser så våldsamt att man nästan kissar på sig (fast man inte alls var kissnödig innan man nös).

Och så lite homoerotik på det.

Nu när Peter Jöback ser Laakso-Markus djupt i ögonen och sjunger att dom kan do it under the olive trees på min televisionsapparat påminns jag om en återkommande tanke jag haft angående Körslaget i TV 4. Tidningarna är ju som vanligt mest intresserade av att "avslöja" bakom kulisserna-fusk och att spekulera i om Linda Bengtzing kan vara en lämplig kandidat för nästa "Åh det bedrivs häxjakt på mig eftersom jag inte leder omröstningen"-uttalande, och alla verkar helt fokuserade på det här med själva körsången. Helt obegripligt. Jag sitter nämligen med näsan fastklistrad vid rutan för att se hur den sexuella spänningen mellan Brolle Jr och den lilla emokillen i hans kör växer för var vecka som går.

För er som är bekanta med the doorway lean of lust kan jag meddela att det har förekommit doorway leans of lust (fast utan doorways och med limiterad leaning) mellan dessa herrar som skulle få den mest rutinerade slashare att fatta pennan och genast överge Potter-universum för att hädanefter författa passionerade historietter som alla utspelas i kulisserna till Körslaget.

Bevismaterial 1: När Brolle är på gymnasieskolan för att värva körsångare och hittar den lilla emokillen i matsalen. Dom sitter där mitt emot varandra, med ansiktena tätt tätt tätt ihop, tittar varandra djupt i ögonen och sjunger unisont Brolles hit "Playing with fire". Hmmmmm! "Trouble waits for us now..", jo jag tackar jag.

Bevismaterial 2: I inledningen till program två står körledarna framför sina körer och peppar dom på äkta körledarmanér i inledningsnumret. Men vad ser vi när kameran svävar förbi Boden-kören? Jo, Brolle står inte på behörigt avstånd och smådansar och klappar i takt till sin kör, nä, han står med ögonen spända i den lille emokillen och sjunger liksom bara för honom. Inledningslåten är alltså "I'm coming out" - and I rest my case.

Projekt 2008:

Jag tänker i år lära mig koreografin till zombiedansen i Thrillervideon. Allvarligt!

Det var så länge sedan någon googlade efter Pussycat Dolls..

Robin Antin, ni vet hon skaparen av Pussycat Dolls som är opererad in i åldersmässig limbo? Hon har iallafall skapat en underklädeskollektion. Den heter "Shh" (som i ljudet man gör när någon ska vara tyst). På frågor om kollektionens namn svarade hon att underkläder ju är varje kvinnas hemlighet, "..it's a secret what we wear underneath". Det tyckte jag var roligt. Hon är ju ändå känd som just skaparen av Pussycat Dolls - bandet vars underkläder sällan är en hemlighet för någon.