Icke-nyheten förföljer mig.

Alltså det evinnerliga tjatet om den här jävla "vattenattacken" på Fredrik Reinfeldt. Det driver mig till vansinne. Imorse på frukost-tv hade SVT sin tittarombudsman där som fick redogöra för tittarnas reaktioner på detta, tydligen skandalösa, beteende från SVT:s sida. Inte nog med att den där stackars reporter-tjejen hotas med polisanmälning och att inslaget alltså inte kommer att sändas - folk har liksom skrivit in till SVT och på allvar skällt ut kanalen för att de är så oansvariga och sänker sig till 3:an, 4:an och 5:ans nivå. Tydligen är det årets skandal att attackera Fredrik Reinfeldt på detta sätt när han "besöker en avslappnad tillställning med sin familj".

Men SERIÖST. "Avslappnad tillställning"?? Det var ju inte direkt som om han tog med ungarna på tisdagsvisningen på Rigoletto. Han gick på kändispremiären av sommarens största blockbuster! Finns det en tillställning som kan vara mindre avslappnad? Om vi nu lider av något sorts nationellt trauma i kölvattnet av Palme och Anna Lindh kanske det vore på sin plats att Säpo bah "hmm, statsministern vill gå på Pirates of the Caribbean-premiär och käka snittar med Pernilla Wahlgren och Sanna Bråding. Där kommer det vara asmycket folk som fotar och asmycket folk som kollar på när alla blir fotade. Kanske läge att hålla lite koll". Eller? Är det bara jag som inte tycker att statsministern nödvändigtvis måste gå på kändispremiärer?

Om det blir nationell kris för att en kändisreporter lyckas sprutta lite vatten på statsministern under en premiär så kanske inte statsministern ska gå på några premiärer? Det är uppenbarligen inte säkert nog. Och om han då tvunget måste gå så kanske han ska ledas in bakvägen eller köras runt i en såndär ostkupa som påven har? Vad vet jag. Det känns bara bisarrt att kräva att han ska kunna gå på tillställningar och undslippa de saker som så att säga kommer med territoriet (jobbiga reportrar med eller utan vattenpistol, fotografer, folk som bara glor) och som alla andra inbjudna vet om och förväntas stå ut med. If you can't stand the heat, get out of the kitchen. För i helvete.

Driving miss Starlet.

Nu när Lindsay Lohan kraschat sin bil igen (denna gång på lyset, men hon har väl typ kört på folk för att hon sörplat kaffe och pratat i mobilen samtidigt som hon kör också, om jag inte minns fel) diskuterar alla om kokainet som hittades i bilen var Lindsays (ya think?) samt om hon skola vandra samma väg som Paris och faktiskt få avtjäna något sorts straff.

Jag undrar mest varför människor som är sjukt täta inte anställer en nykter person som kan köra dom runt LA. De har ju råd? Är det typ ute att ha chaufför eller? Om jag var asrik skulle jag lätt ha en uniformsklädd chaffis som kunde köra mig mellan ICA och Lärarhögskolan.

Google dårå.

Men hörrni. Vad ÄR det för googlingar ni utför? Allvarligt! Och nu menar jag på riktigt. Vilka är ni egentligen? Hur ser era liv ut? Hur ser era hjärnor ut?

1. jag knullade en kvinna i tunnelbanan
2. vilken stil använde sig john steinbeck av i möss och människor?
3. knulla med gurka
4. sex med eltandborste
5. friskis och svettis torrent

Ett gäng perverterade, friskis & svettis-besatta skolfuskare?

Jag, en gubbe.

Dör inombords åt min egen töntighet. Människor måste sluta stava "skate"som SK8, för jag läser alltid "skotta". Gubbvarning på det eller?

Pussycat Dicks.

Alltså det är ett hårt liv att jobba inom barnomsorgen. Har idag druckit cirka 200 koppar kaffe samt dragit på mig något som verkar vara solsting. Är övertygad om att jag imorgon kommer att vakna upp och vara signalröd i fejan. Vill även tillägga att jag alltså måste gå upp kl. 05.30 för att hinna till jobbet i tid. HALLÅ ELLER?

Är dessutom smått besatt av Pussycat Dolls-programmet. Inget på tv har haft så hög tranny-factor sedan trean visade The Birdcage för några månader sedan. Skaparen av Trannycat Dolls ser så vansinnig ut, hon är som en hårt plastikopererad 102-åring i en 22-årings kläder. Inte konstigt att kärringen alltid bär hatt, det skulle jag också göra med det ansiktet. Annat fascinerande är att det faktiskt finns folk i denna världen som tycker att P-cat D's är ett gäng heta kvinns som representerar female empowerment. Av tjejerna som tävlar är rödhåriga punkaren Sisely naturligtvis min faborit (alla småtuttingar säger faBorit). Alltså jag har en favorit! Jag måste ha solsting.

Jämnt skägg sprider sig i Tjottahejti.

Apropå DNs användning av uttrycket "jämnt skägg" i sin politiska rapportering så är det nu tydligen "tjottahejti" ett vedertaget uttryck att svänga sig med i media.

På tvguiden.com beskrivs handlingen i en film med följande ord:
När den före detta nakendansösen Rachel Phelps äkta make, tillika ägare av basebollklubben Cleveland Indians, går ur tiden vet hon först inte vad hon ska göra med sin till synes värdelösa arvslott. Hon har inte ett dugg lust att basa över ett idrottslag som har sin hemmaarena långt uppe i tjottaheiti!

Otroligt roligt och jag kan bara applådera, även om vår stavning av orten i fråga diffar lite. Men det är smällar man får ta!

Attention Party People:

Någon har under lördagens Singstar-rus lämnat en tom Systemetpåse i min kyl. Denna tomma påse visade sig innehålla en ask Bafucin. Om du var här igår och saknar en ask Bafucin så hör av dig, återfås mot beskrivning.

Jämn kroppsbehåring i DN.

Jag tycker att det är roligt att man i en artikel angående svensk politik använder sig av uttrycket "jämnt skägg" i dagens DN. And I quote:

"Och i Stockholmsregionen, där de borgerliga hade en stor majoritet på cirka 65-35 efter valet, är det nu nästan jämnt skägg mellan blocken."

Livar upp min dystra tillvaro på universitet dit jag är förpassad att skriva inlämningsuppgifter.

Som sagt.

I Nelly Furtados nervskavande låt "All good things (Come to an end) så sjunger hon några falsettrader som alla slutar på o-ljud. Efter slarvigt googlande kan jag meddela att hon sjunger:

"Dogs were whistling a new tune
Barking at the new moon
Hoping it would come soon"

Och varje gång jag hör den delen vill jag sjunga

"I was sitting in my mu-mu
watching clips on YouTube
chum-a chum-a choo choo"

Vad är det för fel på mig? Jag har ju ingen mu-mu! Däremot kollar jag ofta klipp på You Tube samtidigt som jag mumlar "chum-a chum-a choo choo". Vill tillägga att nervskavande i detta sammanhang inte är något bra. Det är sådär på gränsen till irriterande, inte så irriterande att man byter kanal utan istället sitter man och är irriterad på att man inte bytte kanal när låten, som efter 25 sekunder blir jätteirriterande, började (nu är den ju ändå snart slut).

Annan låt jag tvångsmässigt sjunger med i och med medvetet fel text:

1. Ledmotivet till CSI. Vet att det är "Who are you" och att texten alltså går "whoooooo are you, woh-oh, oh oh". Istället vill jag inflika Baba O' Riley (alltså en annan låt av The Who) och sjunga "oooooooo' riley, woh-oh, oh oh".

But why?

Kan någon förklara för mig varför jag sitter uppe och kollar V.I.P - en genomusel Remington Steele-kopia med Pamela Anderson som Pierce Brosnan och ett gäng fult mejkade nobodys som hjärnorna bakom verksamheten?

Varför?

Orkar fan inte resa mej upp efter fjärror. Behöver någon sorts toolbelt att ständigt bära med mej den i.

Fetto 4 life.

Okej. Panikade i torsdags när jag försökte mig på konststycket att producera fem veckors (supposedly) kontinuterlig textproduktion på tio timmar. Men. Jag är stålkvinnan, om det var någon som tvekade, och fixade biffen.

Nu sitter jag hemma efter en dags föreläsningar och har mensvärk. Äter två dagar gamla chipssmulor som smakar apa och slözappar när Bel Hamim dyker upp i rutan. Hon är supersnygg och säger superbra saker. Känner plötsligt ett trängande behov av att gå till Friskis & Schvettis.

Nu trycker jag.

Begåvningsreserven spekulerar.

Följande läsarkommentar återfinnes under notis i Expressen om att Martin Rolinski, sångare i BWO, har förlovat sig med sin tjej:

Det är väl bara att gratulera då.I och för sig trodde jag att han var bög.Både Alexander Bard och Jean Pierre Barda är ju lagda ått det hållet.Detär i och för sig vars och ens ensak.Men jag blev snopen när det stod hans flickvän.
Så var det med det.

Bah, eh, finn fem fel?

Kontinuitet?

Jag var aldrig ett stort fan av Vänner och är inte heller ett jättefan av Joey. Dock händer det att jag slökollar på båda programmen lite då och då och det slog mig idag hur jobbigt det är när spin-offserier inte är konsekventa. Alltså om man gör en spin-off, alltså låter en karaktär fortsätta leva utanför originalprogrammet i ett parallellt tv-universum, så måste man fan vara konsekvent. Det var helt okej när Kelly i Beverly Hills fick ihop det med snickaren Jake och sedan letade upp honom på Melrose Place i det som blev spin-offen. När Kelly dök upp i Melrose Place var hon fortfarande Kelly och Jake hade fortfarande snickart ihop bröllopsdekor till hennes morsa (eller hur det nu var). Så långt allt bra.

Men när Adam Goldberg dyker upp i Joey som Ginas snubbe Jimmy så är det inte okej. Han spelade ju psykot Eddie, som flyttade in hos Chandler (nu är vi tillbaka i Vänner-världen) när Joey flyttade ut tillfälligt. Joey och Chandler fick ju finta som sjutton för att han skulle flytta ut, så att Joey kunde flytta tillbaka in igen när han inte hade råd att bo själv. Hallå eller. Det var en så pass stor/klassisk storyline att till och med jag kommer ihåg den! Man kan ju inte ta med en skådis från originalserien och casta honom som en ny karaktär i spin-offen! Och jag reagerar på det här, hur reagerar de som slaviskt följde och kan citera varenda avsnitt av Vänner? Är de inte upprörda? Lite kontinuitet please. Ska det vara så mycket begärt?

Dags att skaffa nanny?

Kommer hem från min utflykt, går sakta uppför trappan med mina två kassar då jag noterar att grannens dörr står öppen. Helt plötsligt hoppar det 6-åriga grannbarnet fram med en stor gul napp i munnen vrålandes "GAH GAH GAH GAH". Som den sanna pedagog jag är ignorerar jag hennes märkliga beteende och girar mot min egen dörr som ligger mitt emot. Under denna sekund hinner det konstiga barnet med någon slags celldelning, för helt plötsligt står det en linblond liten kille bredvid henne, också han med en stor gul napp i munnen. Deras gemensamma "GAH GAH GAH GAH GAH GAH GAH GAH" blir bara högre ju längre jag ignorerar dom, och jag känner mig ytterst tacksam för att volymen i min iPod är högre än Socialstyrelsen antagligen rekommenderar. Av någon anledning tar det ganska lång tid för mig att hitta mina nycklar och jag undrar vid det här laget varför ingen vuxen människa i grannens lägenhet reagerar på att det står två barn och maniskt skriker "GAH GAH GAH" i trapphuset, med ytterdörren öppen till på köpet. När jag äntligen låst upp ytterdörren vänder jag mig snabbt om och lipar. Reaktionen? De små robotbarnen fortsätter sitt "GAH GAH GAH"-ande med oberörda miner. Så vitt jag vet står de där än.

Harry & the Potters.

Blev genuint deppig när jag läste att Harry and the Potters Englandsturné kommer att genomföras typ två veckor innan jag och Shaun åker dit för att fira min födelsedag. Kuken! Hade varit helt fantastiskt att få stå på en all ages-show med näven i luften sjungandes weeee've got to saaaaave ginny weasly from the basilisk, we've got to save the school from this unseen HORROR. Fast min favoritlåt är The Human Hosepipe som handlar om Harrys och Chos misslyckade date.


Well maybe I shouldn't have mentioned Hermione
and maybe you shouldn't have brought up Cedric Diggory
because I'd rather not talk about your dead ex-boyfriends over coffee
and why'd you have to bring up Roger Davies
when he's sitting right there with his tea?
'Cause if you wanted to go out with Roger Davies
how come you're here with me?

Cho Chang what have I done?
I don't care where you and Cedric were snogging
Cho Chang what have I done?
I just want to replay this Valentine's day



Man kan lyssna på låtarna på Harry and The Potters MySpace såklart. Där bör ni också lyssna på Wizard Chess, som innehåller den fantastiska raden: I got a mysterious gift from my dead dad, it was an invisibility cloak, how rad.

Nu ska jag åka till Systemet och handla rosévin som min Systemet-mamma har rekommenderat.

Burp.

Det var längesedan jag åt så mycket godis att jag fick faktisk magknip. Kan inte minnas när det sist hände, faktiskt. Men nu sitter jag här, magen som en jävla spärrballong. Det enda som hindrar mig från att spy är tanken på iskallt citronvatten och krispiga salladsblad. Kära dagbok, har jag kanske smittats av min handledares magsjuka? Det har jag verkligen inte tid med. Jag hoppas på godiskräk. Eller jag har ju inte kräkts än, men för var gång jag skriver ordet känns det som om det närmar sig. Åh fy fan. Aldrig mer godis.

Ehrm.

Pinsamhetsfaktorn är skyhög när jag gång på gång kommer på mig själv med att höja volymen på tv:n och digga med som fan när VH1 spelar "You win again" med Bee Gees. Every single time. Extremt antiklimax när de väljer att följa upp den med sömnpiller som Norah Jones (ja hon är jätteduktig, men så sjuuuukt tråkig, tacka vet jag falsettsång och kritvita tandrader på män i motvind).

Karaoke.

Det har varit mycket snack om karaoke den senaste tiden i mitt liv. Det är visserligen alltid rätt mycket snack om karaoke i mitt liv av någon anledning, men många av mina kompisar besökte nyligen Sakura där ytterligare en kompis hyrt ett privat rum för att fira födelsedagen. Jag kunde tyvärr inte närvara eftersom jag då befann mig hos morbror + familj, som kvällen till ära erbjöd just karaoke. Morbrors fru älskar karaoke och de har köpt hem jag vet inte hur många piratskivor när de varit på Filippinerna. Jag skulle kunna skriva ett helt inlägg om den kvällen men avstår då min tanke med det här inlägget var något annat. Jag har nämligen funderat på det ultimata karaoke-setet, alltså de låtar man verkligen vill gå lös på efter lite spånken. Låtarna ska självklart vara osjungna av mig, jag får alltså inte välja låtar som jag redan briljerat med. Jag tror att mitt superset skulle bestå av tre låtar med ett extranummer att riva loss efter de stående ovationerna (ehm).

Mitt ultimata karaoke-set:

1. Perhaps, perhaps, perhaps - Doris Day
2. Baby got back - Sir Mix a Lot
3. Young hearts run free - Candi Staton
Extranummer:
Mambo Italiano - Rosemary Clooney

Värt att notera: Har en gång haft chansen att avverka Baby Got Back. Den återfanns, otippat nog, på Viking Lines karaoke. Och jag avstog! Alltså jag skäms när jag tänker på det. Det hade varit så rätt att göra den där och då, klockan 14.00 i ölbaren bland fulla män i läderväst mitt ute på Östersjön.

En parentes.

Det är helt sjukt vad roligt det är att släppa lös högstadiekids med penna och papper för att skriva egna noveller. Speciellt om man innan själva skrivandet eldat upp dom med en novell som innehåller barnamord och förförelse.

Snyft!

Dagens attacksnyft: Dustin Hoffman börjar gråta i Actors Studio när han blir intervjuad om sin pappa. Mina kanaler kopplas på som tittade jag på Extreme Home Makeover. Åh Dustin Hoffman, jag ville gifta mig med honom när jag var liten, typ sju, och den enda videofilmen vi hade hemma som jag gillade var Tootsie. Jag brukade kolla på den på morgnarna, innan pappa och M vaknade. Det var något med hans röst, ingen låter som Dustin Hoffman.