Jo men Elit.

Argh, jag tänkte att jag inte skulle skriva något om Elit, eftersom 90% av alla bloggar redan tagit upp det, och seriöst, hur spännande är det? Men ju fler inlägg jag läser om det, desto mer sjuk blir hela grejen. Det verkar framförallt handla om två grejer: själva smygläsningen och mobbningsanklagelserna.

Å ena sidan är medlemmarna jättekränkta för att deras privata mailkonversationer blir "uppfläkta i media", å andra sidan påpekar dom att Can endast publicerat en bråkdel av de konversationer som förts. Om Can endast publicerat en liten, liten del av alla mail och medvetet valt de smaskigaste bitarna så kan ju bara inte samtliga Elit-medlemmar som kommenterat detta ha fått sina mailkonversationer uppfläkta i DN. Det går liksom inte ihop, rent logiskt. Artikeln hade inte ens 10 citat liksom. Och hur privat kan en konversation egentligen bli när man mailar till en lista med rätt många medlemmar, av vilka många man aldrig har träffat?

Och mobbningen, alltså, jag fattar jämförelsen med fikarummen som alla drar. Men bara för att folk beter sig som rövar i ett fikarum (på DN eller vartsomhelst) så betyder ju inte det att det är okej att bete sej som en röv på en mailinglista. Det är liksom en ursäkt som ungarna på fritidset där jag jobbade brukade köra med (fast dom skyllde inte på den sopiga stämningen i DN's fikarum förstås). Skitsnack är alltid skitsnack, vare sej det skrivs på en mailinglista eller viskas i ett hörn på skolgården. Oftast är det inte meningen att den man snackar skit om ska få reda på det, men chansen finns ändå alltid där. Och när det läcker ut, då är det nog i längden bättre att säga "okej, vi sa det. Det var dumt. Förlåt" och bara gå vidare.

Flytta ner sammanhanget i åldrarna, och tänk er ett gäng barn som brukar träffas och leka. Tänk er sedan att de barnen ibland säger elaka grejer om andra barn i skolan. Föreställ er hur något av barnen skvallrar, flera andra barn får reda på de elaka grejerna som sagts. När gruppen konfronteras säger barnen "men, det var inte meningen att någon annan skulle få reda på vad vi sa. Det var inte meningen att det skulle komma ut, någon skvallrade och vi känner oss kränkta. Och det är faktiskt inte så farligt. Vi pratar faktiskt inte bara om hur ful Eva i 5C är eller hur tjock Anton i 4A är, mest pratar vi om leksaker och tv-program." Sannolikheten att vuxenvärlden skulle rycka på axlarna och tycka att barnen har en poäng känns inte övertygande stor. Men när vuxna argumenterar på samma vis så verkar folk tycka att det är okej. Varför är det okej? Det är nog mest det jag undrar. Som om 90 minuters samtal om köksknivar skulle rättfärdiga 10 minuters samtal om hur ful eller tjock någon är. Som om folk fortfarande tycker att bara för att man inte deltar aktivt i konversationen så har man inte haft med det att göra. Men om man lyssnar så är man väl delaktig? Om ingen lyssnade, skulle väl ingen känna behovet av att tala? Brukar inte folk hävda att det inte är mobbaren som gör mest skada, utan det är dom som tyst står och tittar på? Man har väl alltid någon sorts moraliskt ansvar som människa, vare sig på en skolgård, i ett fikarum eller på internet. Ja, så präktig är jag. Busted! Måste leta reda på min gloria bara..


Som en fotnot kan jag även tillägga att jag tycker att det är rätt stört att DN sparkade Anna Björkman för att hon var med på listan. Alltså, om poängen är att göra något sorts missriktat statement att Elit-listan-beteendet inte är okej så hoppas jag att dom bojkottar intervjuer och väljer att inte recensera andra medlemmar på listan. Men det lär dom ju inte göra, eftersom cash is king typ.