Retorikfest.

Alltså det är inte mycket jag orkar sitta och irritera mig på framför datorskärmen i tider som dessa, men jag ramlade in i någon sorts bloggbeef mellan en kvinna vid namn Emelie och Quetzala Blanco.

Kortfattat: Quetzala skriver om att hon är för tjock och ska gå ner i vikt. Emelie skriver att Quetzala, som är en väldigt smal tjej, kanske borde fundera på vilka signaler hon sänder ut till folk i allmänhet och unga tjejer i synnerhet. Emelie passar även på att ge Quetzala en känga för den dåliga musikjournalistik hon skriver och nämner hennes medverkan i Bons sexsamtal. Quetzala svarar genom att kalla Emelie för en tjock indiemoralpanikfitta.

När blev den här sortens retorik okej? Jag vet naturligtvis att den förekommer, men jag tycker att den dyker upp oftare och oftare. Kanske för att det folk förut tänkte och höll tyst om nu publiceras på bloggar, vad vet jag. Men faktum är att fler och fler verkar tycka att det finns två försvar att ta till när någon tycker att man handlar fel:

1. Du är ful, tjock och dum-försvaret.
Also known as "The Jan Björklund". Typexempel: Quetzalas svar på Emelies inlägg. Du tycker att jag eldar upp smalhetsen? Det är bara för att du är tjock! Du tycker att jag verkar ha en extremt heteronormativt och sexistiskt färgad syn på sex? Det är bara för att du är en frigid moralfitta med orakad faktisk fitta. Liksom, nej, man behöver inte vara en tjockis för att tycka att det är osunt att vikthetsa ner till 48 kg. Man behöver heller inte vara frigid och drivas av moralpanik bara för att man ifrågasätter ett samtal om sex. (Jan B-stylee: Du tycker inte att man ska ha betyg från sju års ålder och nationella prov i alla kärnämnen varje år? Då vill du ha en flumskola!) Bara för att man inte håller med behöver man inte befinna sig på andra änden av spektrat. Det finns jättemånga människor med ganska nyanserade åsikter och orsaker att ifrågasätta sina medmänniskor.

2. Lika god kålsupare-försvaret.
Har på senare tid setts i minst fem bloggar rörande människors vana att bära päls. Försvaret går ut på att när man ifrågasätts för, låt oss säga pälsbärande, så svarar man på frågan "Hur kan du stödja pälsindustrin" genom att peka på frågeställarens -eventuella- köttätande och skinnbärande. Alltså: du kan inte ifrågasätta mitt pälsbärande eftersom du säkert äter kött och har skinnjacka och skinnskor. Men liksom, tänk om jag är vegan då? Tänk om jag inte bär någons skinn förutom mitt eget? Vad ska du svara då? Det är ju det vi vill veta! Vi vill inte veta att det är lika hemskt att ha pälsjacka som skinnjacka, det är liksom inte ett svar på frågan. Man kan inte sätta på sig offerkoftan och ba "buuhuu ni bara anklagar mig fast ni inte känner mig" och samtidigt uttala sig om samtliga okända kritikers lika okända livsstilar som en förevändning för sitt eget handlande och tycka att det är ett vettigt försvar.


Jag känner lite såhär: fuck läsförståelse och interpunktion, jag behöver tydligen drilla mina elever i praktisk retorik. Annars vettefan hur detta kommer sluta.