På resande fot.

Alltså verkligen Äntligen Hemma. Jag har haft en sjukt bra vecka, och det trots att någon jävel snott min fina vita 30 gb video-iPod som Shaun köpte till mig när vi var i New York. Skäl till att jag hatar personen som tog min iPod: på den fanns inte bara musik, utan även hela mitt fotoalbum (upplagt i en stund då jag trodde att min dator skulle krascha). Det gör mig skitarg att tänka på att någon ba "mm, en tappad iPod som lätt skulle kunna lämnas till flygvärdinnorna och återbördas till sin rätta ägare, nej jag vet, jag behåller den och använder den själv. Grattis mig!" och sedan säkert kollat vad som var på och kanske såg han eller hon bilderna på mig, på mina kompisar, på min pappa, på min pappas begravning och ba "DELETE". Det gör mig arg som ett bi, och man undrar ju varför man själv alltid försöker återbörda borttappade grejer till deras rättmätiga ägare när det här är tacken man får. Vad fan hände med den kosmiska bumerangeffekten liksom?

Resor jag har gjort sedan i måndags:
Stockholm-Skavsta (80 min)
Skavsta-Liverpool (ca 120 min)
Liverpool-Doncaster (ca 120 min)
Doncaster-York (ca 30 min)
York-Doncaster (ca 30 min)
Doncaster-Barcelona (ca 120 min)
Barcelona-Skavsta (ca 180 min)
Skavsta-Stockholm (ca 80 min)

Kontentan av detta är att jag nu bara vill isolera mig här i Asspudding och inte sätta min fot på något transportmedel på flera, flera dagar. Bara sitta här och existera. Läsa min Dog the Bounty Hunter-biografi. Vara bekväm. Tills skolan drar igång. Men jag måste till exempel jobba, skriva och lämna in skoluppgifter så det kan man ju titta i stjärnorna efter.