HIV-fest

Idag ska jag stå inne på H&M på Drottninggatan (obs! vet ej vilket av dom!) och vara HIV-kunnig i samband med att deras kändisdesignade kampanjtröjor och kampanjtoppar börjar säljas. Om jag var du skulle jag komma dit mellan 14-19 och köpa en tröja och få ett paket kådisar på köpet av mig.

Jag ser ut såhär: kort, rödhårig, osäkert leende eftersom att jag inte är så bra på HIV-info som jag önskar att jag var.

"Ja, och nu är det tydligen gubbkurs"

Har idiotstirrat mig igenom ett seminarium om litteraturvetenskaplig teori i praktiken och samlar ihop mina utspridda tillhörigheter och småpratar med två kursare. En skäggig idéhistoriker stormar in med en student i släptåg och meddelar att nu ska vi ut och han in. Sedan tittar han sig runt på oss 4 kvarvarande lärarstudenter som alla råkar vara av kvinnligt kön och så skrockar han "Höhö, har det varit feministkurs här eller?".

Kul med genusmedvetna idéhistoriker!

"Men under 1 promille så får man köra va?"

Åh vad Kustbevakarna på Femman är roligt. Jag sitter här och fnissar cous-cous över hela soffan när folk som är uppenbart snorpackade spelar Nykterhetsspelet (ni vet när man är så full att man ser i kors, men man vill gärna framstå som om man aldrig varit nyktrare i hela sitt liv, vilket resulterar i att man aldrig har verkat mer packad) med kustbevakningen.

-"Hur länge har du haft båten då?"
-"Öhhrmrrrhh, schen imorse!"

Det är vår första riktiga version av Cops. Fast alla crackpipor är utbytta mot sprit, och alla halvnakna mexikanska män är utbytta mot fulla gubbar/aspackade brats.

Tonsättare sökes!

Alltså någon borde tonsätta dagens Google-skörd för den är inget mindre än rent helvetiskt poetisk. I, märk väl, oredigerad form presenteras härmed den framtida dunderhiten Recent Keyword Activity - torsdag 24/1, 2008

detoxvecka
knula
Villa Medusa

får jag doppa min fläskfilé i din
primärinfektion
jag doppa min fläskfilé
olinda borggren

knula
knula
frisera fittan
det som göms i snö kommer upp i tö

knula
rajraj
rajraj
knula
knul
knula


Kom igen nu, vi kan ställa upp i Melodifestivalen nästa år!

Först tar vi Manhattan..

Moi Mukulat,

imorgon afton beger jag mig till Berlin för en weekend av förlustelser. Tips emottages tacksamt och skrives med stor noggrannhet ner i vår Moleskin City Notebook.

Hår.

När jag ser videon till Arctic Monkeys Teddy Picker tänker jag på hur en frisyr kan göra någon snygg. Alltså sångaren i Arctic Monkeys är verkligen inte särskilt snygg, men hans mumsiga indiemopp med lockiga flikar vid öronen gör honom attraktiv i mina ögon. Hade han haft en frisyr som inte skickar impulssignaler till min hjärna som i sin tur vrider på feromomapparaturen, som till exempel en snagg, då hade jag nog tyckt att han var direkt oattraktiv. Främst för att han nog skulle se för jävlig ut i snagg alltså.

Det här är något som nog alltid har tickat igång mig. Smålockiga indiemonchichis, långa svepande Brettluggar, välkammade modshjälmar, en dekadent dandycoiffure.. it's all good! Fast jag tror inte att jag insåg exakt hur mycket frisyrer påverkade valet av partner tills en föredetta pojkvän beslöt sig för att klippa av sig sitt etapphalvlånga rockhår till förmån för en hemmastylad hipstervariant av pottfrisyren. Det var hemskt att inse att han efter 30 minuter i badrummet med en kökssax bokstavligt talat klippte av all fysisk attraktion jag kände för honom, även om det kanske också hade att göra med att han i samma veva gick från att bära kritstrecksrandiga kostymer till förmån för jeans och hippa collegetröjor från 80-talet. Han hade för fasen kört med falsk marknadsföring!

Detta märkliga beteende blir extra tydligt så fort jag är i England. Där dyker det ju upp karlar i Paul Weller-frisyrer runt varje gatuhörn och jag måste verkligen lära mig att det i-n-t-e är en garanti för att personen a) vet vem Paul Weller är, b) på något sätt har ett förflutet inom någon "scen" där Paul Weller-frisyren betyder att man är initierad och c) kommer dress the part. Han är bara en vanlig, ful, engelsman med fula kläder som råkar klippa sig hos en frisör som har klippt samma frisyr på varenda kund sedan 1989.

Frisyrer som aldrig kommer nå några vidare resultat på min Richterskala: Tintin-luggar, "fräscha" och "sportiga" frisyrer, geggig backslick, långa rockhockeys som är spretiga uppe på bakhuvudet.

OMG! som det heter på internetspråk

Får ett sms av Flizan som säger att hennes, mitt och Victors gemensamma runkobjekt de senaste typ 8 åren är död. Heath Ledger, vi skulle ju gifta oss? Eller ligga lite iallafall! Hallå? Jag har likom genomlidit skitfilmer som Patrioten och The Brothers Grimm för din skull! Och laddat som fan för lite Heath-love när nya Batman kommer! Nä, det här går jag bara inte med på.


Här sitter Heath och är het på en ädel springare

Men allvarligt talat, alltså!

Fram tills för ungefär tio minuter sedan var jag på väg ut till Universitetet för upprop och registrering. Jag har dragit på mig en jävla skiförkylning som satt sig i halsen, vilket betyder att jag knappt sov något i natt för det kliade och stramade så dant. Så ungefär en halvtimma innan alarmet satte igång i morse kunde jag äntligen sova. Jaha, sedan var det ju bara att släpa sig upp med förkylningshuvudvärken från helvetet dånande i skallen och in i duschen och på med kläder och fixa håret och sminka bort det värsta av förkylningen. Satte mig med en kopp te framför datorn och kollade tunnelbanetiderna. Perfekt, en halvtimma kvar tills tunnelbanan går. Skitbra! Sedan tänkte jag att det nog var bäst att kolla att det verkligen var 12.45 vi börjar. Och det var det ju. 12.45 tisdagen den 22:a januari.

RÖVEN

Det som göms i snö kommer upp i tö.

Jag tänker på det här med vår. Årstiden vår alltså. Jag tänker på hur vi kom hem från Barcelonas januarisol som värmde på uteserveringarna och var helt chockade. När vi åkte från vårt kära Stockholm så var det snöigt och slaskigt och kallt ända in i märgen. Men vi landade här hemma en solig eftermiddag och alla åkrarna som planet flög över var gröna. Precis som det hade varit i England. Jag kommer ihåg att jag tog ett djupt andetag och förundrades över att det luktade vår. Att det kändes som våren känns när den kommer i Mars (och som sedan alltid följs av minst ett snökaos till). Fast det bara var januari.

Sedan tänkte jag på när vi var i Grekland i slutet på oktober och det var 23 grader varmt och sol men regnade på nätterna. Och så tänkte jag på hur alla bofasta man pratade med beklagade att vi hade kommit dit när det var så dåligt väder, det var ju så kallt, och det regnade ju så mycket. Vi bara tittade på dom och blinkade lugnt och sa "Well, one of us is English and the other Swedish, so this whole rain and cold business...we're kind of used to conditions being a lot worse. And that's in summer time, mind you".

I win again!

Har haft en effektiv fredag. Men fan vad deppigt det är när man bara städar och städar och så ser man ingen skillnad ändå. Röven. Men då iallafall så kom Vh1 och räddade min dag. Dom visade världens bästa You Win Again med BeeGees, som jag har skämsbloggat om förut. Jag höjde volymen så rutorna skallrade och sjöng med för full hals. Grannjäveln med elgitarren och förstärkaren har spelat järnet oavbrutet sedan klockan 09.30 imorse med sina förbannade Claptonska wannabeimitationer så jag kände att jag kunde unleasha the beast.

Nu blev jag iallafall på gott humör och ikväll ska jag bli matad med tacos och vin av världens bästa Emell och hennes unge som råkar vara en av världens sötaste ungar.



Trevlig helg eller så, om du tillhör en av dom som håller sig undan tills ni sitter i kontorsstolen igen på måndag.

Loop-pedalen gör entre.

Jag har aldrig tyckt att KT Tunstall är särskilt bra. Inte särskilt dålig heller, utan bara lite av ett neutrum i min värld. Men sedan för en stund sedan råkade jag knäppa på Later with Jools Holland på kanal 9 där hon gjorde ett helt grymt framträdande, tyckte jag dårå. Svettigt för Futureheads att gå på och köra sin NME-rock efter det kanske..


Dessutom tydligen ett framträdande som satte raketfart på hennes karriär i England, och det kan man kanske förstå. Och just det, man måste liksom se hela klippet eftersom det så att säga eskalerar.

This Is England, too:

Inne på en skum pub i den engelska hemstadens centrum där det natten innan begåtts ett mord: Jag och Shaun sitter på en pub som är tom sånär som på en 50-taggare med fängelsetatueringar i ansiktet och en tweakad 18-åring i vit prasslig träningsoverall som spattigt rör sig genom lokalen på jakt efter någon att slå ihjäl. Vi spenderar väldigt synligt 2 pund i jukeboxen och väljer därför noggrant ut 10 låtar som inte ska uppröra de andra besökarna. Tyvärr har inte jukeboxen lust att delta i vår fredsaktion och när vi självsäkert sätter os ner och har avnjutit en öl till Beach Boys så hugger den oss i ryggen och kvoterar på egen hand in smäktande ballader med Pat Benatar, Cyndi Lauper och...Against All Odds med Phil Collins.

Shaun: -"If that machine decides to play Y.M.C.A I'm gonna have to leave in fear of getting knifed."

Note to self:

Kolla absolut inte på filmer som innehåller ensamma barn, döda föräldrar, vänskap gone bad, identitetssökande, olycklig kärlek och Maggie Thatcher när du är mensig.

Har precis grinat mig igenom This Is England. Precis allt var ungefär hur sorgligt som helst, tyckte jag. Sprinklerserna satte verkligen igång på allvar när Shaun (!) går omkring alldeles själv med sin slangbella och äter godis på stranden i total ensamhet för att han inte har några kompisar. Och det är alltså typ 10 minuter in i filmen. Kan vara nytt rekord. Men jag tycker det är så otroligt sorgligt med ensamma barn och den där känslan av att behöva roa sig på egen hand och komma på lekar som man kan leka bara en person för att man inte har något val. Åh gud jag börjar nästan grina bara jag skriver om det.

In Dog We Trust.

Försöker avsluta min hemtenta men jag har ont i huvudet och mår otroligt illa. Dessutom riktigt kliar det i fingrarna efter att få sätta igång med Dogs självbiografi. Åh jag vill veta allt om fängelsetiden, Kirbyentusiasmen och jakten på Max Factor-arvingen! NuNuNu! Dog the Bountyhunter är lätt ett av mina favoritprogram på tv. Första gången jag såg det kunde jag inte lista ut om det var ett helt genialiskt program med manus eller om det var reality-tv. Det visade sig vara det senare och när jag tänker efter så inser jag att ingen skripta i världen skulle kunna skriva repliker liknande de Dog och hans asgrymma fru Beth häver ur sig time and time again.

I julklapp fick jag säsong 2 på dvd och vi kollade hela i sträck nu när vi var hos Shauns mamma, och så fort hon har skickat den hit med posten så ska jag ha Dog-maraton och kolla alla tre säsongerna och det extra långa (och sorgliga!) bröllopsavsnittet. Jag har en dröm om att åka till Hawaii och leta upp Da Kine Bailbonds och knacka på en dag när Dog och Beth är inne. Jag tänker mig att Beth sitter på kontoret och att Dog dammsuger. Så får jag förklara dem min kärlek och bli förevigad på bild med båda. Kanske är Leland eller Tim eller Duane Lee där också. Det vore the dog's bollocks (no pun intended!).

What the world needs now, is Barry, sweet Barry..

Jag och Shaun har alltid haft en gemensam inredningsvision. Ända sedan vi träffades har vi drömt om ett i guldram uppsatt fotografi av Barry Manilow på vår toalett. Jag vet inte varför. Det kan ha med det eviga Maniloo-skämtet att göra, men jag vet inte vad som kom först - skämtet eller visionen. Men åh vad jag i tre år har velat kunna säga "I need to go to the Maniloo" för att sedan sitta och filosofera på tronen under Barrys beskyddande blick och välfönade hår.

Nu i veckan så hittade vi faktiskt en riktigt bra Manilow-bild, på ett rätt stort vykort. Men vi köpte det inte och jag fattar verkligen inte hur vi tänkte. Nu sjunger Barry på Rachael Ray på kanal 3 och jag grämer mig oerhört. Att gå på toa kommer inte vara en komplett upplevelse tills den dag då han hänger där.

På resande fot.

Alltså verkligen Äntligen Hemma. Jag har haft en sjukt bra vecka, och det trots att någon jävel snott min fina vita 30 gb video-iPod som Shaun köpte till mig när vi var i New York. Skäl till att jag hatar personen som tog min iPod: på den fanns inte bara musik, utan även hela mitt fotoalbum (upplagt i en stund då jag trodde att min dator skulle krascha). Det gör mig skitarg att tänka på att någon ba "mm, en tappad iPod som lätt skulle kunna lämnas till flygvärdinnorna och återbördas till sin rätta ägare, nej jag vet, jag behåller den och använder den själv. Grattis mig!" och sedan säkert kollat vad som var på och kanske såg han eller hon bilderna på mig, på mina kompisar, på min pappa, på min pappas begravning och ba "DELETE". Det gör mig arg som ett bi, och man undrar ju varför man själv alltid försöker återbörda borttappade grejer till deras rättmätiga ägare när det här är tacken man får. Vad fan hände med den kosmiska bumerangeffekten liksom?

Resor jag har gjort sedan i måndags:
Stockholm-Skavsta (80 min)
Skavsta-Liverpool (ca 120 min)
Liverpool-Doncaster (ca 120 min)
Doncaster-York (ca 30 min)
York-Doncaster (ca 30 min)
Doncaster-Barcelona (ca 120 min)
Barcelona-Skavsta (ca 180 min)
Skavsta-Stockholm (ca 80 min)

Kontentan av detta är att jag nu bara vill isolera mig här i Asspudding och inte sätta min fot på något transportmedel på flera, flera dagar. Bara sitta här och existera. Läsa min Dog the Bounty Hunter-biografi. Vara bekväm. Tills skolan drar igång. Men jag måste till exempel jobba, skriva och lämna in skoluppgifter så det kan man ju titta i stjärnorna efter.

Skål då

Nu testar vi ..

Att skiljas är en smula adjö.

Nu tänkte jag då va åka på miniturné. Liverpool-Sheffield-Barcelona, en helt logisk turné om man räknar på att vi för två personer betalat sammanlagt 500 spänn för det lilla äventyret. Så planen är att shoppa Primark, hänga i Brontë country och gå på spansk popklubb. Typ så i ungefär den ordningen. Skulle ju vara kul att få min mobiltelefon att bildblogga här, och inte på en ny töntig mobilblogg, men det kanske är tekniskt kunnande över min nivå. Time will tell!

Adiós amigos, for now.

Get your rock socks.

Jag satt här och "skrev" när Stoned satte igång på min televisionsapparat. Stoned, eller Tuttfest 2000 som visst var arbetstiteln, handlar ju alltså om Brian Jones och fokuserar kanske mest på hans sista månader i livet. Jag har alltid haft en periodvis påträngande fascination för Rolling Stones hedonistiska leverne under 60-talet, och kanske framförallt för kvinnorna som fanns med i bilden (Marianne Faithfull, Anita Pallenberg, Anna Wohlin). Jag vet inte varför, men jag gissar att det har att göra med att alla var så vansinnigt snygga (åh lång, tjockt, spikrakt blont hår med tjocka 60-talsluggar) samt den odödliga faktorn sex, drugs and rock n roll. Alla låg med alla, alla var olyckliga, alla var lyckliga, alla var höga, intriger, intriger, intriger och så lite musik.

Jag vet inte vad jag ska säga om filmen, den var rätt snygg och inte så dålig som jag hade fått för mig. Fast några pusselbitar saknade jag. Det var mycket Pallenberg, lite Wohlin (alltså hon är ju med, men ändå inte, det är liksom bara snygghet och packa väskorna och dra till London eller smälla i dörrar, men vem v a r hon liksom?) och ingen Faithfull. Och även om Brian Jones (eller skådisen då) var jävligt lik originalet, så kände jag mig hela tiden så förvirrad eftersom Keith Richards såg ut som Mick Jagger. Blev lättad när han till sist klippt sin spretiga rock-hockey och jag inte längre behövde fundera på varför i hela friden det var så mycket fokus på Pallenberg/Jagger istället för Pallenberg/Richards. Kanske hade den vunnit på att vara längre, typ miniserie? Eller kan ingen göra en miniserie om brudarna, dom var ju ändå mest intressanta? Till exempel så är ju Marianne Faithfulls självbio helt sjukt bra.

Okej nu måste jag skriva klart! (eh problembild: Rocky Horror Picture Show på tv nu, hallå Meatloaf!)

Hur tänkte jag nu?

Jag känner mig stört stressad. Ska jobba hela dagen (= underhålla uttråkad 6-åring), och sedan sno hem för att snabbt fiffa och dra till 90s, där vi först ska spela mingelmusik till Mats Strandbergs bubbel-och bokmingel, för att sedan gå över till vår vanliga repertoar. Potentiell problembild: det enda 90-tal jag har hemma som inte placeras i indiefacket utan att passera gå är Kylie, George Michael, Take That och "Show me heaven" med Maria McKee. Visserligen adekvat, men några två timmars bubbel-och bokmingel är det ju inte.

Dessutom borde jag verkligen skriva klart min hemtenta (skriva klart...vem försöker jag lura, jag borde börja skriva) och några andra små ströuppgifter inför måndagens seminarium. För på måndag kväll drar vi till Liverpool och jag är inte hemma igen förrän deadline löpt ut. Jag tänkte ju såhär ungefär: "Wowawewa, jag kan ju fan skriva på min hemtenta när jag jobbar och den uttråkade 6-åringen målar, spelar spel och kollar på film", ända tills hennes mamma poängterade hur viktigt det var att vi "hittade på nåt", typ bada (ha!), skridskor (ha-ha!), eller museum (okej).

Kan någon snälla förklara för mig hur jag tänkte när jag tackade ja till jobb + jobb när jag vet att jag måste skriva allt det där? Och dessutom har en vansinnigt uttråkad sambo på halsen som vill "hitta på nåt"?

Utslagen.

När jag inte har något vettigt att göra brukar jag sätta mig ned med en av mina favoritböcker, Hollywood Babylon. Så väljer jag ut ett kapitel och läser om mord, droger, våldtäkter och skandaler i det gamla Hollywood. Errol Flynn, Mae West, Fatty Arbuckle, de dyker alla upp och jag bildgooglar som besatt för att se så mycket som möjligt av de jag läser om. En rekommendation, från mig till dig, såhär ett dygn in på det nya året.