We can dig our graves tonight.

Vi kom tillslut iväg på Jon Auer-spelningen på Stacken. Helt vansinnig liten spelning med kanske 70 pers i lokalen och Jon som går av scenen mellan låtarna för att hämta en öl i baren, plockar upp en trummis från publiken som får trumma några låtar på det tomma gitarrfodralet och svävar ut i långa monologer om låtarna och hur han spöat Sondre Lerche (även om det inte framgår så var det på skoj och ett återkommande skämt som jag fann oroväckande roande).

Jag och Shaun stog och tryckte i ett mörkt hörn eftersom Shaun fruktade att Jon skulle känna igen honom i den lilla lokalen. För en del år sedan, någon gång runt millennieskiftet, träffade Shaun en amerikansk dam på legendariska och numer insomnade indieklubben Trash i London. Hon kom från Seattle och undrade om inte Shaun ville hänga med henne dit, nu var jag ju inte närvarande (låg antagligen och spydde på den leråker i Danmark som är Roskildefestivalen) men jag antar att han svarade typ "kör i vind" fast på engelska.

"Drive in wind", sa han alltså och så fann han sig helt plötsligt boende i Seattle tillsammas med Lara och hennes kompis Tamar. Han beskrev dem igår som gothvarianten av Patsy och Eddie, ständigt fulla och/eller höga. Några månader av sanslös berusning infann sig och toppades av det bisarra i att Lara och Tamar var uppvaktade av diverse lokala musiker. Okej om du bor i typ Vingåker och jobbar på puben och blir uppvaktad av Trubadur-Janne, men om du bor i Seattle, är nere med rockscenen och jobbar på de rätta barerna så innebär det Jon Auer (som var het på Tamar) och GnR-Duff (som var het på Lara). Så där satt Shaun, i Seattle, med sin höga och fulla flickvän, och blev erbjuden illegala susbtanser av sina gamla hjältar i The Posies och Guns n Roses. Slutade som man kan ana: Shaun var med om en "olycka" på Disneyworld och drog hem till England efter en kortare sjukhusvistelse. Jon gav upp Tamar och gifte sig senare med sin Michelle. Tamar flyttade tillbaka till Texas. Lara nyktrade till, blev troende och gifte sig. Slutet gott, allting gott.

Jag försökte uppmuntra Shaun att gå fram igårkväll, men han kände väl att järnringen som de asfulla killarna som högt sjöng med i varje låt (även de akustiska som sjöngs utan mick, från en ölback mitt i lokalen med publiken i ring runt) hade slutit runt Jon var lite för jobbig att forcera för ett "Hello, remember me?". Eller så var han väl helt enkelt inte tillräckligt full. Jag var gruvligt besviken, men det vägdes upp av att den två timmar långa spelningen var helt jävla sjukt bra. Kolla in Jons MySpace och lyssna på några av låtarna från förra årets "Songs from the year of our demise". Jetebra.