Känner lite att den oheliga alliansen mellan Avril Lavigne och sångaren i Sum 41 är förkroppsligandet av allt jag hatar i amerikansk musikkultur. Den där känslan av att ta ett begrepp typ punk och göra en maskerad av det hela och sedan tycka att man är så jävla true. Avril skulle vara en söt skejtpunktjej, så hon fick ha på sig vidriga byxor i bermudashortslängd, en slips och kammade den råttfärgade mittbenan så att ansiktet knappt syntes. Det skulle liksom räcka, ja det i kombination med att hon sjöng om att hon blev i ihop med en skejtsnubbe efter att han blivit dumpad av en töntig balettbrud. Men liksom, vilka coola skejtpunktjejer har råttfärgat hår? Vilka coola skejtpunktjejer äldre än 12 tycker att "Sk8terboi" är en acceptabel stavning? Och eftersom hon visste att någon någonstans skulle genomskåda henne så anammar hon en otrevllig attityd för att ytterligare försöka dölja det faktum att hon är helt väck. Allt enligt övertygelsen om att det är jävligt punk att vara otrevlig.
Och så Sum 41. Ett gäng pojkar som tror att det blir punk för att man gör spikes av pojkfrisyren och sedan grimaserar som om det inte fanns någon morgondag när man sjunger.
Allt bara eskalerade när Avril började dyka upp i värsta galaklänningarna och brun ögonskugga och Hollywoodlockar på alla tillställningar. Hon hängde med Karl Lagerfeld och andra vidriga gamla modegubbar och ba "sweet, nu slipper jag se ut som en idiot längre". Ja tills hon släppte sin nya skiva, och den första singeln, surprise surprise, handlar om hur en kille dumpar sin töntiga normistjej för att bli ihop med coola punk-Avril. Och då måste Avril helt plötsligt klä ut sig igen, i nätstrumpor, nitar och dom där jävla vidriga bermudasbrallorna. För att alla ska glömma att hon för några månader sedan paraderade runt som en jävla nickedocka till Italiens modehus så bitchar hon så ofta hon kan om Brittan och alla andra jämnåriga tjejer som inte är lika coola och punkiga som Avril, hon är minsann sig själv och skulle aldrig strutta runt och bara va typ snygg. Hon försöker desperat att få omvärlden att gå på att hon inte är en produkt, och det är ju en fet jävla lögn om någon.
Och så är dom liksom gifta! Avril och sångaren med fetus-face i Sum 41. Det är så jävla hemskt. Dom kommer få hemska små barn som dom iklär små bodys som det står "Sex Pistols" på och sen kommer dom stå därhemma i sina normiskläder och rufsiga normisfrisyrer i naturlig hårfärg och ba "yes, we made it, vi är så jävla punk".
10 kommentarer:
Alltså, är det Avril på bilden? Det känns lite som samma omformning som Ashlee Simpson gjorde.
ja! du sätter ord på min irritation. på pricken så där är det. tack. känner mig lättad över att, indirekt, ha luftat saken.
(det slog mig just att det här kan vara första gången jag kommenterar - i så fall är det kanske på sin plats att säga hej och nämna att jag är en trogen skräphög-läsare/fan också)
Avril ser söt ut men det finns väl INGEN som tycker att hon är punk!?!
Förresten svarade du inte på min fråga ang. Tingeborn och hennes Nyköpingsflytt:).
You're killing me.
Bästa "dissa-all-värdelös-wannabe-punk"-
texten på väldigt, väldigt länge.
Hah.
jag äskar dig. du är punk.
Mmm. Såga med yxa, som jag brukar säga.
Det tråkiga är ju att det fungerar. Som marknadsföringskoncept är det ondskefullt briljant, egentligen.
Samtidigt gäller det så mycket mer än bara Avril Lavigne. Det är närmast det triviala fallet... Kommersialisering av punken började tidigt, man kan egentligen ifrågasätta hur punk exempelvis Ramones var, som förvisso fortsatte att vara i någon mån politiska och såg likadana ut mest hela tiden, men samtidigt kapitaliserade på idén och drev den med full koll på att näst låtar var konceptet allra viktigast.
Så, det är rätt att såga, men också väldigt enkelt.
Roligt när "anonym" först säger att det är "lätt att såga", och sen själv sågar skräphögen. det blir som meta. och sen sågar jag "anonym". blir det metameta då? :)
Nädu, Dinajel. Det var inte en sågning av Johanna. Jag gillar henne oerhört mycket och läser närmast religiöst både Skräphögen och Kultur/Sex. Så det så.
Men det _är_ lätt att såga någon som är så övertydligt ickepunk som Avril Lavigne. Jag tycker det är svårt att säga emot den poängen.
Därmed inte sagt att man inte ska såga. Det ska man. Med yxa. Om och om igen. Det brukar bli njutbart, så även i detta fallet.
Om jag hade hetat Meta i förnamn hade det kunnat bli ännu mer meta.
Linda: Ja, det är från deras bröllop! Lite som Ashlee, fast utan all plastikkirurgi.
Klockarbarbro: Åh så bra att kunna hjälpa en medsyster i irritationsnöd! Och hej förresten!
Ingrid: Inte någon med förståndet i behåll? Haha, ja det är kärleken som fått henne att flytta. Hon har ju radhus nu! Här går det undan.
Galatea: Please don't die! Och tack.
Christina: Trots att jag inte äger några bermudasshorts?
Anonym: Jo, visst är det briljant. Någon ska ju sälja skivor till köpstarka teentjejer som vägrar vara preppy också.
Jag tycker som så att koncept inte nödvändigtvis är o-punk eller på något sätt inte "true" i genren. Koncept kan ju vara roligt och ett sätt att kanalisera ett uttryck också. Frågan är ju bara vad konceptet är och hur man manifesterar sitt koncept.
Jag tycker att Avril är knepigare än traditionella "punkband" som typ Ramones av den anledning att hon själv gått på lögnen om sin punkighet (eller vad vi nu ska kalla det hela). Hon själv ser inte på sig själv som en produkt på något sätt, utan snarare tvärt om. Hon ser inte maskineriet bakom sin egen karriär, och om hon de facto gör det så är det hela fan ännu värre. För jag kan, som jag uttryckt förut i fallet Dita von Teese/Random Playboybrud, inte se någon egentlig skillnad mellan henne i kort kjol och nätstrumpor och Christina Aguilera i kort kjol och nätstrumpor. Runkmaterial som runkmaterial liksom. Problemet blir att Avril ser sig själv som ett bättre alternativ till andra popstjärnor i samma generation, eftersom hon inte spelar samma spel (tror hon själv). Då har vi alltså helt plötsligt tonårstjejer som bah "yeah, riot, åt helvete med alla idioter som styr över mitt liv, nu ska jag lyssna på avril och vara PUNK" för att sedan gå och spy upp sin middag eller suga av sin olidliga pojkvän för att de är rädda att han annars kommer göra slut. Alltså hon återskapar samma skit som alla andra popstars i samma ålder, både socialt men även musikaliskt, men utger sig för att vara något annat och förstår inte kritiken.
På samma sätt gör Sum 41. När lägger in en brasklapp mot garagerockband i sina videor så gör de det utifrån premissen att de själva är mycket mer punk = mindre styrda av sitt skivbolag och yada yada yada. Men grejen är att at the end of the day består bandet av ett gäng snubbar som var mobbade i high school och som nu tycker att de visar sitt utanförskap genom att överanvända hårgelé och spela radiopunk. De riktiga misfitsen kastar ju fan pil på Sum 41-affischer, för Sum 41 är inga riktiga misfits. De bara använde sitt dåvarande utanförskap för att bli poppis nu, liksom. Men om man tar nån som Joey Ramone, så både var och såg han fan ut som ett äkta freak till sin död. Han klippte inte normisfrissa och gick omkring i pikétröja så fort han tjänat sina pengar och blivit ett namn liksom.
Äh. Det är så många vändor och jag har mat på spisen (!). Men hajar du varför jag blir galen på de här banden snarare än de band som redan tagits upp i punk-kanon?
Skicka en kommentar