There goes my hero, watch her as she comes.

Idag vill jag ge omätliga mängder kudos till min vän Vardagshjälten Bel Hamim. Under en solig eftermiddagspromenad på självaste Sveavägen såg hon idag ett gäng 10-åriga grabbar som omringat en kamrat i samma ålder. Denna kamrat hade de dragit ner byxorna på för att sedan ståendes i ring sparka på honom. Denna kvalificerade förnedring utspelar sig på en av Stockholms största gator i rusningstrafik och ingen förbipasserande vuxen styr upp dessa jävla snorungar och lär dem att veta hut. Ja, tills min vän Vardagshjälten Bel Hamim passerar. Hennes åthutningar besvaras med argument som "han är vår kompis, vi får göra vad vi vill med honom" medans den så kallade kompisen drar upp byxorna och pyser därifrån innan polarna ser hur jävla ledsen och skakis han är. Min vän Vardagshjälten Bel Hamim upplyser de 10-åriga huliganerna om att deras beteende är vidrigt och avslutar med att önska dem alla en kväll full av skuldkänslor.

Jag hoppas att Ni som såg denna mobbning på öppen gata och bara gick förbi sover jävligt dåligt ikväll. Jag hoppas att Ni kan leva med att Ni idag bekräftade att det är okej att ge sig på folk på det här sättet, att det kanske sitter en 10-årig kille på ett pojkrum någonstans som tror att han inte är värd mer än såhär eftersom ingen vuxen verkade tycka att det hans vidriga "kompisar" gjorde var fel. Era jävla sopor. Kom inte och påstå att det är skolan som formar våra barn till vuxna monster, när samhället så öppet socialiserar in folk att bry sig så jävla lite om varandra.