Under lektionens sista skälvande minutrar satte jag mig resolut på salsgolvet för att komplettera mina koreografianteckningar. Jag fick snart sällskap av Långa Kvinnan Som Ofta Är Naken I Omklädningsrummet som ville kika lite på mina anteckningar och därmed komplettera sina egna. Snart uppstog ett problem: hon hade ingen penna. Jag lånade gladeligen ut min och hjälpte henne sedan att reda ut vad i hela friden "Refrängsskutt", "4-stegen" och "Saiidisteg med armar i båge åt sidan" egentligen betydde. När vi var klara och nästa klass började drälla in hamnade vi i det kritiska läge man oundvikligen hamnar i när man lånar ut en penna till någon: skulle hon komma ihåg att pennan hon höll i handen var min?
Av någon anledning finner jag mig ofta i en situation där personen jag lånar ut en penna till helt sonika glömmer bort att pennan är just min. Det som alltid gör mig perplex i situationen är hur man tacklar detta problem (som har potentialen att bli ett kostsamt sådant), för vad man än säger eller gör så blir det jätteknäppt.
I grunden har man väl två val, antingen säger man till eller så gör man inte det. Ponera att man säger till, hur säger man till utan att få någon av de inblandade parterna att känna sig korkad/förlägen? Antingen framstår personen med min penna som dum, eller ännu värre - tjuvaktig, eller så framstår jag som en riktigt snålis. För om jag nu säger till så är timing av största vikt. Säger jag till för tidigt = "jag litar inte på att du kan skilja på mitt/ditt", säger jag till för sent = "jag lät dig gå iväg med pennan och får dig nu att framstå som ett pucko". Det här bereder mig så mycket problem att jag för det mesta bara står kvar som ett fån och ser hur personen går iväg med min penna i handen/fickan/väskan och det blir faktiskt rätt kostsamt i längden (alltså jag är ju ändå student). Min lösning på problemet är att alltid ha en sopig penna med mig som jag erbjuder när någon vill låna, hur jävla sorgligt är inte det? Men sedan hamnar jag i situationer som denna, när jag faktiskt bara har en penna med mig och den gillar jag rätt mycket, då blir min dag helt plötsligt oerhört problematiskt. Så jag skulle en gång för alla vilja veta, vad är det bästa att göra när någon har lånat ens penna och sedan glömmer att lämna tillbaka den?
Magda Ribbing, I need you.
söndag, april 01, 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
"alltid ha en sopig penna med mig som jag erbjuder när någon vill låna," - På riktigt?! hahaha
Jag brukar nog köra på stilen "ojoj, haha ojoj, det där var nog min penna, nej guuuuud det är absolut ingen fara, hahaha ojoj så det kan bli"
Det enda som är risken med det här är att man själv framstår som lite töntig. Och det bjuder jag på.
Jag brukar antingen köra den lite sarkastiska stilen (nämen?! sarkastisk? det brukar jag ju aaaldrig vara annars.)
annars är i-or-stilen (martyr) bra. "nämen, kul, ta min penna bara. gör det. tänk inte på mej, det är helt okej..."
kan du inte inte vara lite vänligt häpen "Oj, du fick med dig min pennaslash jag glömde visst ta pennan" evetuellt med tillägget "det är en grej jag måste skriva här".
Vi alldeles för vänliga männiksor är ibland för mesig för vårt eget bästa, men det är faktiskt himla skönt när man säger till.
haha, ett bekant dilemma och jag hatar också att bli av med pennor, men jag tillhör nog även dom som faktiskt RÅKAR ta med mig andras pennor som jag lånar. jag tror det eftersom jag har en massa konstiga pennor från ställen jag aldrig ens varit i närheten av typ pennor med texten "Gertruds gästabud i Kalmar"
Jag håller också på idén att säga att det är något mer du måste anteckna. Om vederbörande tycker att det är konstigt/snålt etc. så är det han/hon som är dum i huvudet!
Jag har också alltid en fulpenna med mig! mest för att jag också gärna glömmer att pennan de går iväg med är min tills de faktiskt har gått...
/L.
Skicka en kommentar