I never really cared until I met you...

Finns det något bättre att skruva ihop balkongmöbler till tonerna av Hearts Alone? Knappast. Man kan nämligen: a) sjunga flerstämmigt i skruvmejslarna (live version), b) krypa i motvind (balledörren står öppen) över kartongerna medans plasten yr omkring en samtidigt som man sjunger flerstämmigt (music video version).



Vilka kvinnor!

Nämen hoppsan.

Dagens insikt: Hugh Laurie (Doktor House) är kungen i vit peruk i Annie Lennox fina 1700-talsvideo till Walking on broken glass. Var det det han gjorde mellan Black Adder och House, frågar jag mig då? Men sedan går jag ut på ballen och kollar HM-katalogen istället.

Hjelp.

Imorgon ska jag börja undervisa en klass nio om novellen som skönlitterär form. Sedan ska vi stafettläsa Guy de Maupassant. Sen ska de skriva egna noveller. Havet är djupt, som krabban Sebastian sjöng.

Argh!

Känner lite att den oheliga alliansen mellan Avril Lavigne och sångaren i Sum 41 är förkroppsligandet av allt jag hatar i amerikansk musikkultur. Den där känslan av att ta ett begrepp typ punk och göra en maskerad av det hela och sedan tycka att man är så jävla true. Avril skulle vara en söt skejtpunktjej, så hon fick ha på sig vidriga byxor i bermudashortslängd, en slips och kammade den råttfärgade mittbenan så att ansiktet knappt syntes. Det skulle liksom räcka, ja det i kombination med att hon sjöng om att hon blev i ihop med en skejtsnubbe efter att han blivit dumpad av en töntig balettbrud. Men liksom, vilka coola skejtpunktjejer har råttfärgat hår? Vilka coola skejtpunktjejer äldre än 12 tycker att "Sk8terboi" är en acceptabel stavning? Och eftersom hon visste att någon någonstans skulle genomskåda henne så anammar hon en otrevllig attityd för att ytterligare försöka dölja det faktum att hon är helt väck. Allt enligt övertygelsen om att det är jävligt punk att vara otrevlig.

Och så Sum 41. Ett gäng pojkar som tror att det blir punk för att man gör spikes av pojkfrisyren och sedan grimaserar som om det inte fanns någon morgondag när man sjunger.

Allt bara eskalerade när Avril började dyka upp i värsta galaklänningarna och brun ögonskugga och Hollywoodlockar på alla tillställningar. Hon hängde med Karl Lagerfeld och andra vidriga gamla modegubbar och ba "sweet, nu slipper jag se ut som en idiot längre". Ja tills hon släppte sin nya skiva, och den första singeln, surprise surprise, handlar om hur en kille dumpar sin töntiga normistjej för att bli ihop med coola punk-Avril. Och då måste Avril helt plötsligt klä ut sig igen, i nätstrumpor, nitar och dom där jävla vidriga bermudasbrallorna. För att alla ska glömma att hon för några månader sedan paraderade runt som en jävla nickedocka till Italiens modehus så bitchar hon så ofta hon kan om Brittan och alla andra jämnåriga tjejer som inte är lika coola och punkiga som Avril, hon är minsann sig själv och skulle aldrig strutta runt och bara va typ snygg. Hon försöker desperat att få omvärlden att gå på att hon inte är en produkt, och det är ju en fet jävla lögn om någon.

Och så är dom liksom gifta! Avril och sångaren med fetus-face i Sum 41. Det är så jävla hemskt. Dom kommer få hemska små barn som dom iklär små bodys som det står "Sex Pistols" på och sen kommer dom stå därhemma i sina normiskläder och rufsiga normisfrisyrer i naturlig hårfärg och ba "yes, we made it, vi är så jävla punk".

Natt-chatt

(Bakgrundsinfo: Liza har i Danmark köpt en BagInBox med vodka av märket Jeltzin. BiB:en har sedan inköpet dykt upp i varje telefonsamtal oss emellan, samt diskuterades ingående under dagens fika.)


iChat, Tisdag, 00:43
Liza: yeltsin är död!!!
Johanna: jag vet!
Johanna: tänkte på din BiB när jag läste det
Johanna: *politiskt engagerad*

Hot stuff.

Okej, tar lite tillbaka det jag skrev i förra inlägget då Canal + just nu förser mig med en långfilm som trots att den inte är vidare bra iallafall innehåller två asheta skådisar: Rachel McAdams och Cillian Murphy. Men lämna det till betalkanalerna alltså.

Förfest hos Satan.

Varför är tv så kasst på måndagar? För att inte tala om lördagar! Jag kommer ihåg en tid då kanalerna antsrängde sig för att sända iallafall något som inte sög gigantiska elefantballar under helgen. Nu är man utelämnad till ytterligare en visning av någon asdålig film eller ännu sämre underhållningsprogram. Men det värsta jag har hört talas om på länge är ju det här "Förfest hos Gabriel" eller vad sjutton det heter. Liksom religiösa Gabriel från Blond som har en studio med någon gäst och sin vidrigt käcka gospelkör One Voice. Alltså jag kan inte tänka mig något värre än intervjuer med hemska människor som Sonja Aldén varvat med gospelversioner av "Pärleporten" och "Fångad av en stormvind". Seriöst! Betalar jag tv-licens för det här? (okej har inte betalat den på ett tag men det är ju inte som om man rusar till banken för att betala den när sån här skit sänds)

Lill-Babs tar en Stor-Sup?

Bara jag som tycker att Lill-Babs verkar snorfull i reklamen för Fastighetsbyrån?

We can dig our graves tonight.

Vi kom tillslut iväg på Jon Auer-spelningen på Stacken. Helt vansinnig liten spelning med kanske 70 pers i lokalen och Jon som går av scenen mellan låtarna för att hämta en öl i baren, plockar upp en trummis från publiken som får trumma några låtar på det tomma gitarrfodralet och svävar ut i långa monologer om låtarna och hur han spöat Sondre Lerche (även om det inte framgår så var det på skoj och ett återkommande skämt som jag fann oroväckande roande).

Jag och Shaun stog och tryckte i ett mörkt hörn eftersom Shaun fruktade att Jon skulle känna igen honom i den lilla lokalen. För en del år sedan, någon gång runt millennieskiftet, träffade Shaun en amerikansk dam på legendariska och numer insomnade indieklubben Trash i London. Hon kom från Seattle och undrade om inte Shaun ville hänga med henne dit, nu var jag ju inte närvarande (låg antagligen och spydde på den leråker i Danmark som är Roskildefestivalen) men jag antar att han svarade typ "kör i vind" fast på engelska.

"Drive in wind", sa han alltså och så fann han sig helt plötsligt boende i Seattle tillsammas med Lara och hennes kompis Tamar. Han beskrev dem igår som gothvarianten av Patsy och Eddie, ständigt fulla och/eller höga. Några månader av sanslös berusning infann sig och toppades av det bisarra i att Lara och Tamar var uppvaktade av diverse lokala musiker. Okej om du bor i typ Vingåker och jobbar på puben och blir uppvaktad av Trubadur-Janne, men om du bor i Seattle, är nere med rockscenen och jobbar på de rätta barerna så innebär det Jon Auer (som var het på Tamar) och GnR-Duff (som var het på Lara). Så där satt Shaun, i Seattle, med sin höga och fulla flickvän, och blev erbjuden illegala susbtanser av sina gamla hjältar i The Posies och Guns n Roses. Slutade som man kan ana: Shaun var med om en "olycka" på Disneyworld och drog hem till England efter en kortare sjukhusvistelse. Jon gav upp Tamar och gifte sig senare med sin Michelle. Tamar flyttade tillbaka till Texas. Lara nyktrade till, blev troende och gifte sig. Slutet gott, allting gott.

Jag försökte uppmuntra Shaun att gå fram igårkväll, men han kände väl att järnringen som de asfulla killarna som högt sjöng med i varje låt (även de akustiska som sjöngs utan mick, från en ölback mitt i lokalen med publiken i ring runt) hade slutit runt Jon var lite för jobbig att forcera för ett "Hello, remember me?". Eller så var han väl helt enkelt inte tillräckligt full. Jag var gruvligt besviken, men det vägdes upp av att den två timmar långa spelningen var helt jävla sjukt bra. Kolla in Jons MySpace och lyssna på några av låtarna från förra årets "Songs from the year of our demise". Jetebra.

Alla vägar leder till Skräphögen.

09.32, Lund, Sverige
kikhålet på dörren vad heter det

22.44, Rio de Janeiro, Brasilien
toplees de olinda

21.24, Stockholm, Sverige
jävla alliansen

20.44, Göteborg, Sverige
indie hår

Un, dos, tres..

Dagens höjdpunkt: 12.41 visar MTV videon till Ricky Martins "Maria", den spanska versionen. Följs upp av "Bittersweet symphony" som påminner mig om sommaren 1997 när jag bodde hos en indisk familj i London. Det var varmt och jag vill ha samma hår som Saffron i Republica.

Nu tar jag en bok och går och fikar med mig själv bland alla barnvagnar som onekligen kommer att stå parkerade på varje fik i Asspudding. Kanske går jag och hälsar på minigrisarna som bor hos getterna i parken.

Nu på MTV: "Backstreet's back"! Det är vad jag kallar en saftig boybandvideo. Jämför Nick Carter inlindad i gasbinda juckandes i en krypta med Westlife i ett kalt rum iförda grå kostymer sakta lyftandes ett ben och kanske tagandes ett steg framåt om låten når sitt klimax.

Hallå?

Är det ingen som är ledig och vill hänga lite med mig i solen? På torsdag ska det liksom bli 3 (!!!!!!!!!!!!) grader. 3! Nu är det typ 23! Kom igen dårå.

Ikväll: Jon Auer på Nalen. Om Shaun kommer ihåg att hämta biljetterna.

Chez pundarkvart.

En påtagligt påtänd pundare (alliteration!) bad mej just att visa honom vart löjromen stog inne på mitt lokala ICA. Han höll i en påse krutonger. Jag känner mig förvirrad.

Ystra mattanter och en husmor vid namn Greger.

När jag gick i gymnasiet brukade vi runt tolvsnåret förundrat titta på den lilla griffeltavlan som satt på den aprikosfärgade pelaren strax innanför ingången till matsalen. Där hade våra mattanter (under ledning av vår Husmor vid namn Greger) med hjälp av färgglada kritor plitat ner vad vi skulle få njuta av till lunch. Oftast stog det ju typ "Oxjärpar med potatis och gräddsås", men så ibland kände de väl tristessen attackera, jag menar det är ju inte all mat som är så rolig att sätta i skrift som "Cevapcici", och då dök de konstigaste maträtter upp. En dag fick vi njuta av "Trädgårdsmästarens soppa", vilken inte var annat än en grönsakssoppa. Några veckor senare stog det skrivet "Trädgårdsmästarfruns soppa", och det var fan samma grönsakssoppa som hennes man hade erbjudit. Jag tror att vi under ett läsår blev serverade samma soppa men under premisserna att det varje gång var någon ny person ur den här jävla trädgårdsmästarens familj som lagat den. Jag och en kompis brukade fantisera om vad som skulle hända när den närmsta familjen använts upp, skulle vi få äta "Trädgårdsmästarens frus kusins soppa"?

Nåväl. När jag sedan började jobba på fritids tittade jag alltid lika fascinerat på matsedlarna som barnen fick med sig varje månad. Förutom att de ibland är rent skrivregelsvidriga så är det alltid lika kul att se att "Lemon fisk" fortfarande konkurrerar ut det lite mindre exotiskt klingande "Fiskpanetter med citronsmak". Dock, härom månaden kom barnen med listornas lista. Det skulle bli temavecka. Namnet på temaveckan: Ladda batterierna!. Ja, det var runt sportlovet. Vad blir man då serverad under temaveckan Ladda batterierna!?

Jo. Mattanterna presenterar härmed:

Yster tomatsoppa

Pasta med power-korvgratäng

Och sist, men definitivt inte minst laddande av de batteriladdande maträtterna:

Peppad kebabgryta med ris


Peppad kebabgryta med ris! Det är kebabgryta! Med ris! Och den är PEPPAD! Wooo-hoooo!
Fan vad jag älskar mattanter.

Du är vad du dricker.

Allvarligt talat. Kan någon bara sätta mig i en taxi med destination Betty Ford Clinic?

Avslutade påskhelgen iförd leopardklänning på ett fullpackat (i ordets alla bemärkelser) Patricia med Bel Hamim och hennes fina vänner. För övrigt ett av de få ställen där män tillåts att relativt oprovocerat ta på mig (en hand runt min midja för att ta sig förbi) utan att jag slungar handväskan med så mycket kraft som fyllan tillåter. Påminner mig för övrigt om den gången en kille i slingat indie-hår dansade fram till mig på avsomnade indieklubbslokalen Holger och försökte charma mig genom att trycka in sin tunga i mitt öra. Han fick smaka second-handväska så det stog härliga till.

Operation detoxvecka inleds härmed.

Read it and weep.

Fina Johanna skriver ett inlägg som nästan får mig att grina såhär på påskdagen. Jag tycker att ni ska läsa det.

Lång fredag.

Varför är allt stängt på långfredagen i detta sekulariseringens tidevarv? Kan någon upplysa mig om det? Är det verkligen så att alla anställda på till exempel Clas Ohlson sitter hemma och tänker på Jesu lidande på korset? Jag bara undrar (behöver verkligen gå till Clarre Olle).

Annars hittas jag och mitt Father Figure-hår i tältet på 90s ikväll. Bakom skivspelaren, som är så hög att jag knappt syns bakom.


Ps. Idag slängde vi sopor. Inte särskilt anmärkningsvärt om det inte vore för att det sammanlagt var 6 soppåsar! Fattar ni hur sällan vi slänger soporna? Det är fan skämmigt, för att inte säga ohygieniskt. Usch. Tog mig själv i örat. Ds.

Lubba?

[dräggel]
Allvarligt talat, fan vad det rinner till när videon till Patience visas på tv. Jason Orange - när blev du så snygg? Till och med Mark Owen ser het ut i den här videon. Fast Gary Barlow, ja alltså inte ens de andra killarnas snygghet kan smitta av sig tillräckligt för att han ska kunna ge mig ens en tillstymmelse till gåshud.
[/dräggel]

There goes my hero, watch her as she comes.

Idag vill jag ge omätliga mängder kudos till min vän Vardagshjälten Bel Hamim. Under en solig eftermiddagspromenad på självaste Sveavägen såg hon idag ett gäng 10-åriga grabbar som omringat en kamrat i samma ålder. Denna kamrat hade de dragit ner byxorna på för att sedan ståendes i ring sparka på honom. Denna kvalificerade förnedring utspelar sig på en av Stockholms största gator i rusningstrafik och ingen förbipasserande vuxen styr upp dessa jävla snorungar och lär dem att veta hut. Ja, tills min vän Vardagshjälten Bel Hamim passerar. Hennes åthutningar besvaras med argument som "han är vår kompis, vi får göra vad vi vill med honom" medans den så kallade kompisen drar upp byxorna och pyser därifrån innan polarna ser hur jävla ledsen och skakis han är. Min vän Vardagshjälten Bel Hamim upplyser de 10-åriga huliganerna om att deras beteende är vidrigt och avslutar med att önska dem alla en kväll full av skuldkänslor.

Jag hoppas att Ni som såg denna mobbning på öppen gata och bara gick förbi sover jävligt dåligt ikväll. Jag hoppas att Ni kan leva med att Ni idag bekräftade att det är okej att ge sig på folk på det här sättet, att det kanske sitter en 10-årig kille på ett pojkrum någonstans som tror att han inte är värd mer än såhär eftersom ingen vuxen verkade tycka att det hans vidriga "kompisar" gjorde var fel. Era jävla sopor. Kom inte och påstå att det är skolan som formar våra barn till vuxna monster, när samhället så öppet socialiserar in folk att bry sig så jävla lite om varandra.

Vett och etikett.

Under lektionens sista skälvande minutrar satte jag mig resolut på salsgolvet för att komplettera mina koreografianteckningar. Jag fick snart sällskap av Långa Kvinnan Som Ofta Är Naken I Omklädningsrummet som ville kika lite på mina anteckningar och därmed komplettera sina egna. Snart uppstog ett problem: hon hade ingen penna. Jag lånade gladeligen ut min och hjälpte henne sedan att reda ut vad i hela friden "Refrängsskutt", "4-stegen" och "Saiidisteg med armar i båge åt sidan" egentligen betydde. När vi var klara och nästa klass började drälla in hamnade vi i det kritiska läge man oundvikligen hamnar i när man lånar ut en penna till någon: skulle hon komma ihåg att pennan hon höll i handen var min?

Av någon anledning finner jag mig ofta i en situation där personen jag lånar ut en penna till helt sonika glömmer bort att pennan är just min. Det som alltid gör mig perplex i situationen är hur man tacklar detta problem (som har potentialen att bli ett kostsamt sådant), för vad man än säger eller gör så blir det jätteknäppt.

I grunden har man väl två val, antingen säger man till eller så gör man inte det. Ponera att man säger till, hur säger man till utan att få någon av de inblandade parterna att känna sig korkad/förlägen? Antingen framstår personen med min penna som dum, eller ännu värre - tjuvaktig, eller så framstår jag som en riktigt snålis. För om jag nu säger till så är timing av största vikt. Säger jag till för tidigt = "jag litar inte på att du kan skilja på mitt/ditt", säger jag till för sent = "jag lät dig gå iväg med pennan och får dig nu att framstå som ett pucko". Det här bereder mig så mycket problem att jag för det mesta bara står kvar som ett fån och ser hur personen går iväg med min penna i handen/fickan/väskan och det blir faktiskt rätt kostsamt i längden (alltså jag är ju ändå student). Min lösning på problemet är att alltid ha en sopig penna med mig som jag erbjuder när någon vill låna, hur jävla sorgligt är inte det? Men sedan hamnar jag i situationer som denna, när jag faktiskt bara har en penna med mig och den gillar jag rätt mycket, då blir min dag helt plötsligt oerhört problematiskt. Så jag skulle en gång för alla vilja veta, vad är det bästa att göra när någon har lånat ens penna och sedan glömmer att lämna tillbaka den?

Magda Ribbing, I need you.