Skivor världen inte behöver, nr 2389340900004903483:

Westlife - The Love Album.


Giv mig styrka!!! Finns det fortfarande folk som köper skivor med Westlife? Jag trodde, och hoppas, att Sveriges teens lägger sina pengar på heta, begåvade och ödmjuka killar som Darin, inte på överåriga, uppblåsta, självgoda, stentrista Westlife. Westlife! Fy faaaan, de är så tråkiga att jag blir förbannad. Bara för att man kan waila och sjunga i stämmor är man inte en bra artist, HÖR NI DET, era gamla irländska tjyvgubbar!

Insider.

Jag har så svårt att kolla på program som Insider. Det är så jobbigt att se elakingar bli ertappade, på något sätt. En vuxen karl är villig att köpa sex från en (påhittad) 12-årig pojke som pimpas ut av Insiders reporter. Han pratar om vilka sexuella övningar han kan tänka sig att ägna sig åt med 12-åringen ("om han bara är 12 kan jag ju inte sätta på honom"), och den förmodade hallicken avslöjar att han är reporter för Tv3 och att äcklot är filmad från flera håll. -"Mitt liv är förstört!", säger äcklot indignerat. Inte en tanke på hur den påhittade 12-åringen som han tänkte ha oralsex med skulle ha mått, naturligtvis. Det är såklart skitbra att man bustar vuxna män som är villiga att stämma sexträff med minderåriga, det är liksom inte okej. Och ändå, jag bara vrrrriiiider mej på soffan. Kan inte titta. Det är så sjukt pinigt och jobbigt. Bortförklaringarna är så pinsamma, och på något sätt smittar den pinsamheten av sig på reportern och hela programmet.

En stilla förfrågan..

Är det verkligen normalt att två avocador kan ligga i ett köksfönster i två veckor och fortfarande inte vara mos-mogna?

Konstiga karaokeminnen, del 2.

E fyllde år och vi firade genom att bli pruttfulla i hennes lägenhet. Det var fylla av typen "fy fan vad jag äääälschkar dej" och allt medan folk troppade av till diverse hippa nattklubbar blev min, E's och ytterligare några förtappade själars plan för kvällen allt mer tydlig, vi behövde karaoke. Eftersom Hägern var stängt då någon illasinnad själ kastat in en brandbomb genom fönstret stog vårt hopp till Hägerstensåsens andra fina karaokehak: Banken.

För er som inte är bevandrade i de södra förorternas barliv kan jag infoga en parentes om att Banken är ett fint etablissemang på Hägerstensåsen, endast 5 minuters gångväg från Hägern. Banken är till vardags en riktig pizzeria, till skillnad från Hägern som endast skyltar med att dom har pizza men som faktiskt inte erbjuder pizza till försäljning (alltså en låtsas-pizzeria).

Då vi alla var osäkra på huruvida Banken verkligen erbjöd karaoke, eller om det bara var ett fantasifoster sprunget ur E's alkoholindränkta och karaokefixerade hjärna så beslöt vi oss för att ringa och kolla. E, som talar en härligt bred östgötsk dialekt, greppar telefonluren och samtalet lyder som följer:

*tut tut*
-"Bankens pizzeria"
- "Ja hej, du jag undrar bara om ni har karaoke ikväll?"
-"Ja, den har redan börjat."
-"Haaaar den?"
-"Ja.."
-"Är re mycket folk eller?"
-"Sådär, det finns lediga bord."
-"Okej, va bra! Men den har börjat alltså?"
-"Ja, ni är välkomna.."
-"Tack...*sjunger skithögt* JAG ÄR FÅÅÅNGAD AV EN STOOOOORMVIIND!"
*klick*

Efter att samtalet avslutats får E panik och hävdar att hon: a) inte kan gå dit nu eftersom det är så pinsamt att hon avslutade samtalet genom att vråla "Fångad av en stormvind", b) dessutom aldrig mer kan beställa pizza därifrån eftersom det är så pinsamt att hon avslutade samtalet genom att vråla "Fångad av en stormvind". Vi instämmer i båda fallen, men kommer tillslut iväg. Inne på Banken hittar vi åtta fjuniga killar i 18-årsåldern samt två Svensson-par i 35-årsåldern. E river av en hejdundrande Hotel California och sedan turas hon och killgänget om att sjunga, med ett litet avbrott för bartendern och karaokevärdinnan som sjunger typ "Son of a preacherman". När så två timmar av denna inte så farligt variatonsrika karaoke har fortlöpt (E har hunnit med att mumla med i Dollys 9 to 5 sittandes på golvet och killgänget har hunnit med att spela luftgitarr till Guns n' Roses) så meddelar karaokevärdinnan att någon som inte är E eller det 18-åriga killgänget ska sjunga. Huh?, undrar vi alla chockat - vi har vid det laget glömt bort att det finns några andra i lokalen.

Långsamt reser sig snubben från ett av Svensson-paren upp, han greppar micken, och innan vi har hunnit reagera öppnar han luftvägarna och sjunger...

Daaaaay-o, Daaaaaaaaaaaaaay-o
Daylight come and me want go home
Day, me say day, me say day, me say day, me say day, me say daaaaay-o..

Efter två timmars total tystnad reser sig Super-Svensson alltså upp och klämmer i med "Banana Boat Song", vilket måste räknas som ett helt vansinnigt otippat val. "Vad gör du nu för tiden, varför hör du aldrig av dig, det var alldeles för länge sen vi sågs.." - ja, det hade jag kunnat tänka mej. "Come mister tallyman, tally me banana.." - nej, det hade jag sannerligen inte räknat med. Helt iskallt står han där med ryggen mot oss i dryga tre minuter och sjunger om sitt hårda liv lastandes bananer innan han river ner kvällens största applåder. Särskilt bra var han inte, men vad gjorde väl det? Av dryga 500 låtar valde han trots allt "Banana Boat Song", ett sånt beslut förtjänar applåder.




Epilog: Jag blev tafsad på av en av de fjuniga killarna som nog trodde att jag var för full för att märka nåt. E blev bjuden på efterfest av den lokala knarkkungen (hon tackade efter övertalning nej). Super-Svensson sågs aldrig mer till. Banken är numera stängd efter att någon illasinnad själ slängt en brandbomb genom fönstret.

Konstiga karaokeminnen, del 1.

Igår, på kryssningen, när den åtminstone till utseendet lätt utvecklingsstörde Baltiske trubaduren Andreas tillslut beslöt sig för att hitta på 50 % av orden till den gamla dängan "Country roads" sköljde ett bisarrt karaokerelaterat minne över mig.

Jag och mina vänner hade beslutat oss för att samlas hemma hos E under lördagen på Popaganda förra året. Där skulle vi hänga, prata, och konsumera alkohol. Som en förfest, fast klockan 15 en ljum försommareftermiddag. Tyvärr råkade det sig så att det spöregnade, himlen hade verkligen öppnat sig, och ni vet hur det blir. Man har det bekvämt i soffor, fåtöljer och på sittpuffar. Alla man hade tänkt träffa är i lägenheten man befinner sig i. Man har sitt vin, sina öl, sin cider (jag tror faktiskt att jag hade alla tre, ja). Man har det bra. Alla är över 20 och har genomlevt sina hundår på leråkrar i Hultsfred, Roskilde och Arvika, dvs ingen känner ett enormt behov av att trängas på en lerig gratisfestival för att kolla på The Embassy. Och någonstans i allt detta tar alkoholen slut och man fattar det enda beslut som verkar vettigt just då: mot Hägern!


För er som inte är bevandrade i de södra förorternas barliv kan jag infoga en parentes om att Hägern är ett fint etablissemang på Hägerstensåsen, där jag vid mitt första besök verkligen kände mej kluven: å ena sidan - jag vill dricka upp min öl så fort som möjligt och försäkra mej om att jag kommer härifrån levande, å andra sidan - jag finner mej extremt fängslad av tjackpundartanten som river av Hey Jude i karaoken.


Så vi styrde vår kosa mot Hägern, som sin vana trogen erbjuder karaoke på lördagkvällar. Samtliga i sällskapet dråsade ner runt ett bord placerat strax framför karaokemaskinen. Klockan är uppskattningsvis runt 20.30 och av någon anledning är vi alla sjukt peppade på karaoken. "Urschäckta, när börjar kareåken?", frågar någon i sällskapet för att få det chockerande beskedet att den inte ska börja förrän om 30 minuter. Ett intensivt bönande (jag har minnesbilder av att någon, kanske jag själv, knäpper händerna för att understryka hur gärna vi vill börja) tar vid och den stackars karaokevärdinnan startar karaoken. Medans mitt sällskap frenetiskt börjar bläddra i låtpärmarna och skriva på dom där lapparna man lämnar in drar värdinnan igång John Denvers Country Roads och här fullkomligt exploderar vår extremt otippade karaoke-extas och helt plötsligt sjunger vi med utav bara helvete. Alltså jag har aldrig lyssnat på denna låt vad jag kan dra mig till minnes, inte heller är den en förfestfavorit eller ens en låt jag någonsin hört mina kompisar lyssna på eller ens nynna, ändå sjunger vi som om våra liv hängde på det.

Country roooooooads, take me hooooooome
To the place I beloooooong
West virginia, mountain momma
Take me hooooome, country roooooads

Mountain momma?

Ja vi sitter alltså typ sju personer vid ett bord på Hägern och fullkomligt vrålar till detta bisarra låtval. Lagom till slutet av låten, där refrängen upprepas några gånger, börjar vi unisont veva med armarna. Ni vet sådär när man verkligen sträcker ut armarna och vevar dom från sida till sida. Och vi sjunger! Och vevar armarna! Och sjunger! Och sedan är låten slut. Värdinnan gav intrycket av att vara jätteglad över vår helt störda entusiasm, men innerst inne visste hon - hellre ljumma alkisar som sjunger Elvis än skitfulla 20-somethings som när mikrofonerna slutar funka använder sagda apparat för att trumma conga-partiet i Copacabana på en av alkisfarbrödernas flint (guilty as charged).

Sedan denna kväll, för drygt 1,5 år sedan, har jag hört låten kanske en gång. Ja tills Andreas beslutade sig för att slakta den på sant, Baltiskt, Finlandsfärje-manér, och jag instinktivt kände ett tvång att sjunga med och veva armarna åtminstone en gång (till Shauns och Bel Hamims stora fasa).

Vilda ungdomstid..

Så då sitter jag här igen, med korsstygn och ostbågar. En fredagkväll på jobbet (ett av dom) med andra ord. Men, jag skola icke klaga. Ungen är så gott som däckad framför Kalles Klätterträd efter dagens strapatser på dagis, och jag ska kolla på Idol som har kärlekstema och kanske sjunga med. Glass-glassiiIIIIiigt!

Istället för dubbel glädje, förvirring.

Förtydligande: Det har kommit till min kännedom att det är lite förvirrande med den blogg som listas under rubriken Dubbeltrubbel. Ja,det är alltså jag som skriver där. I framtiden kanske det blir andra med, vad vet jag. Men just nu är det bara jag som skriver där, på uppdrag av Mamsell C. Så! Förtydligande över. Klart slut.

Hjärta Apple.

Strax utanför sydöstra hörnet av Central Park, där 5th Avenue korsar 59th Street, står det en stor glaskub med ett lysande äpple i. När man går in genom dörrarna kan man antingen ta den genomskinliga spiraltrappan eller den runda, genomskinliga hissen (jag tänker mej att det är så glashissen ser ut i "Kalle och glashissen" av Roald Dahl) ner en våning för att mötas av den typen av butik som jag trodde att vi alla skulle shoppa i vid det här laget på 2000-talet.


Långa bord med iMacs och MacBooks, där man kan slå sig ner för att kolla mail, blogga, eller vad som faller en in. Långa bord med iPods; Nanos, videopoddar, uppkopplade till hörlurar, högtalare och små skärmar så att du i lugn och ro kan testa ljud och bild. Längs väggarna hänger fodral, hörlurar, programvara, spel. Överallt cirkulerar personal i röda tröjor. Jobbigt att gå fram för att be om hjälp? Använd en av datorerna, med ett klick kan du kalla till dej personal till den dator du befinner dig vid. Inga långa, trötta köer. Ska du köpa en iPod går du till iPodbaren där alla kassor är bemannade. Ska du investera i en dator gäller en annan radda kassor. Allt är skyltat och tydligt. Om du lagt dig till med en kartong innehållandes en snygg högtalardock är det bara att ställa sig i kö till t.ex. iPodbaren och vänta på att en vänlig anställd med kortläsare dyker upp, vips kan du betala med ditt VISA (eller vad du nu har), få kvitto och lämna kön glad och nöjd. Eller kö, varför ens ställa sig i kö om du ska handla något som finns ute i butiken, bara ta kartongen och tillkalla en jeppe med kortmaskin via en av datorerna! Butiken är öppen dygnet runt, och man får den där känslan av att shoppa i samma butik som Alex i Clockwork Orange. Ni vet när han ska handla skivor och allt är lugnt och stilla och man hör lite hissmusik i bakgrunden. Ching-chicka-ching, nämen titta här *bläddra*, ching-chicka-ching.. Ja fast utan tjejer som står och suger på kukformad glass såklart.


Gud så jag älskade denna butik. Det var en ren fröjd att gå omkring och grubbla på huruvida den röda 8gb nanon eller den vita 30gb videopodden skulle gå bli min bebis. För det är inte bara roligare, enklare och snyggare att shoppa Apple i New York, det är sjukt mycket billigare också.

(Känner verkligen att Skräphögens nördfaktor höjdes med ungefär 700% nu, så vahettere, på med Urkel-byxorna)

Booz crooz.

Okej, det är andra kvällen i rad som jag och Shaun gått ut för att äta samt gå på spånken. Och jag vet inte vad som är pjoblemet, som ett av mina fritidsbarn skulle sagt (anekdot berättas vi annat tillfälle), men jag dricker mängder utan att bli särskilt dragen. Okejokej, inte ett problem - man är väl vuxen (dvs jag dricker inte för att bli full utan för att det är så gott = största livslögnen näst efter "jag är inte bög jag och min killkompis brukar bara suga av varandra" nej okej det är ingen livslögn det har med definition av sexualitet att göra och den diskussionen ska vi ha under ett nyktrare tillfälle vilket i sig är en paradox eftersom mitt resonmang precis tog avstamp i att jag var ganska nykter, något jag torde ha motbevisat vid det här laget SKÅL). Jaja, det hela påminner mej om ett av de roligaste ögonblicken på senare tid. Jag och Shaun sitter på ett flygplan över Atlanten. Tvärs över gången sitter en tant som fått rullas in i rullstol (för att hon var gammal och extremt skröplig). Hon ägnar 8-timmarsflygningen åt att lösa korsord och dricka sprit. Shaun kommenterar det hela med "that old bag is boozing like a trooper", vilket då fick mej att skratta hejdlöst. Och nu när jag tänkte på det så frustade jag till såpass att det flög snor ur näsan på mej - för det är kul att en gammal skröplig tant i rullstol "boozar som en trooper".

Andra kul saker:
1. Jag skrev precis ett mail till min handledare. Ja alltså läraren jag går med under min praktik (VFU). Mailet skickas alltså halv ett på natten, och skrivs under alkoholpåverkan.
2. Har lurat med Bel Hamim, och kanske Liza, på 12 timmars fylla på finska havet. Vi måste fylla på barskåpet (tro det eller ej).
3. Både Avenue Q och Jacques Brel is alive and living in Paris ska sättas upp i Stockholm. Ska vara asbra, orkar dock inte länka, ni får fan googla. Tänkte se båda, samt off-Brodwayproduktionen Evil Dead, the musical när vi var i NYC, men det, liksom gigget med Jesus H Christ and the four horsemen of the Apocalypse gick tyvärr i stöpet.


Jag stavade precis "gick" som "juck". Dags för några avsnitt av Arrested Development s3 innan jag däckar tror jag.

Tantbrigaden.

Söndagkväll, romdrinkar och potatisbullar hos Liza. Jag berättar om min tantiga Lördag, Lizas reaktion?

"Du, jag måste visa dej ett jättefint Melitta-filter som jag har köpt".

Officiell tantvarning utlyses härmed.

Min lördagkväll, och jag skojar inte nu, bestog av att brodera korsstygn framför SVT:s nya bingoprogram.

DAMN IT FEELS GOOD TO BE A GANGSTA, som en vis man en gång sade.

Hört på tunnelbanan.

16-årig bratbrud på lyset: *sjunger högljutt* "Jag känner en bot, hon heter Malin, Malin heter hoooon, och hon är jävligt, jävligt, jävligt fräääääsch.."



Och ja, det värsta är naturligtvis att den texten är vettigare än originalet. Och ja, hon gick av vid Östermalmstorg med sitt 16-åriga posse. Och ja, dom var jävligt, jävligt, jävligt fräscha.

Nog!

Program jag inte skulle sakna om de lades ner och försvann för alltid:

Time-Out
Sport och buskis. Sport och buskis! SPORT OCH BUSKIS! Men ni hör ju själva.

Hey Baberiba
Ord kan inte beskriva hur vansinnigt o-roligt Hey Baberiba är. David Hellenius sätter på sig en peruk, stammar med konstig röst och spelar korkad. Jättebra imitation av kungen, verkligen jättebra. Christine Meltzer sätter på sig en peruk, målar läppglans utanför munnen och spelar korkad. Jättebra imitation av Linda Rosing, verkligen jättebra. Poängen är att det inte finns några komiska poänger, förutom perukerna och de konstiga rösterna. Jag skrattar inte ens åt det vansinnigt dåliga, för det är just bara dåligt. Och namnet? Ska det vara spexigt eller?

Efter tio
När blev Malou vin Siwers så sjukt osympatisk? Jag hade helt missat det, men det är ju helt tydligt när man ser den här urvattnade Oprah-pastischen till program. Alltså jag vet inte vad som är värst: hennes självgodhet, att hon behandlar gäster och publik som idioter eller alla vidriga ämnen som behandlas (själsliv, moderskap, grötgrötgrööööt). Dessutom är bakgrunden, dekoren, så konstig att jag känner mej åksjuk när jag ser skiten.

Leaving New York.

Hallå jag är hemma. Sjukt trött och vansinnigt kall (från hotellrum vars element ljudligt spann hetta nätterna igenom till vardagsrum där elementet mest bara verkar vara dekoration) och allt verkar så litet. Pyttehus, pytteläsk, pytteALLT. Men i gengäld: tystnad, ren tunnelbana, luft som man bara vill dra ner i lungorna och behålla där. Men det är förstås petitesser och precis som alla andra önskar jag att jag hade minst en vecka till, helst en månad, kanske ett år. Det är så mycket att man först bara vill låsa in sig på hotellrummet och kolla på Saved By The Bell-repriser, men sen vill man inte ha något annat. Bara diners med servitriser som pratar bred Brooklyn-accent när de fyller på ens kaffe, "Borderline" med Madonna i högtalarna, gubbar i hjälm, rykande trottoargaller och gula taxibilar utanför fönstret. Ljudet av sirener har aldrig varit så romantiskt.

Popkulturella höjdpunkter:
1. Se "Borat" på utsåld biograf i Chelsea, kändisspotting: Gina Gershon traskar ut ur salongen efter oss. Självklart skitsnygg.
2.Hinka Malibu & Coke (macho is my middle name) på ett nästan tomt Ray Fisch i Lower East Side och nästan sätta spånken i halsen när Johnny Knoxville rajar in med en stor pizzakartong från Ray's Pizza i handen. "Eh, are we like alone in a bar with Johnny Knoxville and a huge pizza?" Acceptera universums nycker när Johnny lufsar fram till vårt bord och bjuder oss på pizza med peperoni. Slutsats: Johnny har antagligen ett ohälsosamt förhållande till sprit, jag har ett ohälsosamt förhållande till min egen coolhet och vägrar ta fram kameran.

Men mer om det senare. Nu ska jag smeka min nya iPod, inhandlad i Apples föredomliga butik på 5th Ave. Definitivt mer om det senare.

Start spreading the news..

I'm leaving today
I want to be a part of it,
New York, New York


Ja, idag åker jag. Vahettere, ses om en vecka!