Norm.

Åh jag hade lovat mej själv att aldrig blogga om Linda Skugge, men hennes krönika idag kändes bara så jävla obra. Det känns så trött att gnöla över att folk skiljer sig och skaffar barn med många olika partners. Jag tror inte på ekvationen Partnerbyte x gånger flera, efter barn = nödvändigtvis dåligt. Jag tror inte på att kalla folk som tar sig ur förhållanden dom inte tror på eller klarar av, trots att de har barn, för egoistiska. Kärnfamiljens tid är förbi och tacka fan för det, det enda vi har den att tacka för är en jävla massa normer som på något sätt har accepterats som "det bästa för barnet". Men vad är egentligen bäst för barnet? Jag spenderar ändlösa timmar med att diskutera det med blonda tjejer i dunvästar på Lärarhögskolan och det enda alla kan komma överens om är: det som gör barnet lyckligt. Med lyckan kommer förhoppningsvis viljan och lusten att lära och utvecklas. Och jag tror att man kan vara en lycklig 7-åring som har bytt skola en gång och har låtsaspappor i överflöd, likväl kan man vara en olycklig 7-åring som bor tillsammans med föräldrar som, om dom inte hade barnet att tänka på, skulle ha separerat för sju år sedan.

Och varför är "att hålla ihop familjen" alltid likställt med att bo ihop för evigt, amen? Är det allt som krävs eller? Då kan man ju bo ihop i 100 år utan att någonsin tala med barnet, inte ens veta vilken favoritfärg ungen har, och ändå passera som en bra förälder, eller?

Normer, normer, normer - can't live with 'em, pass the beer nuts.



(PS. Den som hittar sammanhanget i den gömda sitcom-referensen i inlägget vinner ära och berömmelse.)
(PS 2. Jag har verkligen inget emot Linda Skugge, och är inte intresserad av att debattera hennes övriga åsikter, det var bara den här krönikan som jag gick igång på..så där som det kan bli ibland.)