torsdag, november 24, 2005

Norm.

torsdag, november 24, 2005
Åh jag hade lovat mej själv att aldrig blogga om Linda Skugge, men hennes krönika idag kändes bara så jävla obra. Det känns så trött att gnöla över att folk skiljer sig och skaffar barn med många olika partners. Jag tror inte på ekvationen Partnerbyte x gånger flera, efter barn = nödvändigtvis dåligt. Jag tror inte på att kalla folk som tar sig ur förhållanden dom inte tror på eller klarar av, trots att de har barn, för egoistiska. Kärnfamiljens tid är förbi och tacka fan för det, det enda vi har den att tacka för är en jävla massa normer som på något sätt har accepterats som "det bästa för barnet". Men vad är egentligen bäst för barnet? Jag spenderar ändlösa timmar med att diskutera det med blonda tjejer i dunvästar på Lärarhögskolan och det enda alla kan komma överens om är: det som gör barnet lyckligt. Med lyckan kommer förhoppningsvis viljan och lusten att lära och utvecklas. Och jag tror att man kan vara en lycklig 7-åring som har bytt skola en gång och har låtsaspappor i överflöd, likväl kan man vara en olycklig 7-åring som bor tillsammans med föräldrar som, om dom inte hade barnet att tänka på, skulle ha separerat för sju år sedan.

Och varför är "att hålla ihop familjen" alltid likställt med att bo ihop för evigt, amen? Är det allt som krävs eller? Då kan man ju bo ihop i 100 år utan att någonsin tala med barnet, inte ens veta vilken favoritfärg ungen har, och ändå passera som en bra förälder, eller?

Normer, normer, normer - can't live with 'em, pass the beer nuts.



(PS. Den som hittar sammanhanget i den gömda sitcom-referensen i inlägget vinner ära och berömmelse.)
(PS 2. Jag har verkligen inget emot Linda Skugge, och är inte intresserad av att debattera hennes övriga åsikter, det var bara den här krönikan som jag gick igång på..så där som det kan bli ibland.)

7 kommentarer:

Max sa...

Det KAN givetvis vara som du säger, ett krigsskadat barn kan gå igenom livet utan att ta till våld, och ett "normaluppväxt" barn kanske tar till våld, men statistiken säger väl annorlunda? Jag menar, i den bästa av världar, så är en familj som håller ihop snäppet bättre än den som rämnar.

Jag höll lustigt nog med Linda den här gången, för till skillnad från dig så föraktar jag henne i vanliga fall. Undantaget som bekräftar regeln kanske?

Johanna sa...

Ja alltså, jag tror inte att ett skilsmässobarn tar till våld eller på annat sätt blir socialt missanpassad för att föräldrarna skiljer sig och hittar nya partners. Det ligger nog andra orsaker bakom. I den bästa av världar kanske det inte skulle spela nån roll om familjen höll ihop eller inte, alla skulle må bra ändå!

Jag tror såhär: om familjen är lycklig, och jag utgår ifrån att man KAN vara en lycklig familj även om den är "splittrad" - så har barnet en rimlig chans att vara lyckligt.


Och apropå Linda: Haha, det är väl trevligt med lite omväxling?


Nu har jag skrivit en kommentar i min egen blogg som typ är längre än det ursprungliga inlägget. So sad.

victor sa...

men äh. bara för att man inte tar till våld betyder det ju inte att man mår bra. + att skitmånga kids (och före detta kids) som lyckas skitbra lever (har levt) i otroligt dysfunktionella kärnfamiljer där allt ser jättebra ut i statistiken.

En annan Johanna sa...

Hehe, jag vet! Det är Norm i Cheers som pratar om kvinnor! :o)

Johanna sa...

En annan Johanna - för fan kvinna, du löste det!

Max sa...

Nej, våld är ju en annan sväng, det är sant, men att det inte är problematiskt för barnen att skiljas, och sedan acceptera nya familjebildningar, hoppa mellan de båda föräldrarna, ha halvsyskon och plastsyskon och allt där emellan, det är fel.

Den naturligaste och vanligaste effekten, som jag tycker man ser väldigt tydligt hos skilsmässobarn som växt upp till vuxna människor, är ett mycket förhöjt "kläng"-behov. Dom behöver vara "allt" och "det viktigaste" för en eventuell partner, vilket kan bli påfrestande för partnern och hans familj.

Det är förstås inte uteslutande skilsmässobarn som är sådana, men jag har aldrig träffat någon som inte varit det om man säger så.

Max sa...

"Eller hennes familj" borde jag väl tillägga, det här är ju inget könsrelaterat fenomen.