Lyxens besvikelser.

Fråga: Varför ser det alltid så vansinnigt gott ut med cognac när någon dricker det på TV? Den oljiga bruna vätskan som liderligt böljar i en stor cognacskupa.. man kan riktigt känna den torra doften av läder, strävheten och smaken av inbundna böcker på tungan. Bara det att det aldrig smakar, eller ens doftar, hälften så gott som det ser ut att göra när man väl sitter där med sin cognac. Man skvalpar förtvivlat runt spriten och tänker att kanske är den här cognacen dålig, eller man kanske måste smaka lite igen, ja nästa klunk smakar nog sådär som det ska. Men det gör det aldrig. Jag vet inte hur många glas cognac jag har druckit i mitt liv i hopp om att det en dag ska smaka som att slicka på nån gammal bokrygg av läder.

Jag är rädd att cigarrer lider lite av samma symptom. Smaken, ja den är väl som väntat, men konsistensen på cigarren. Jag trodde länge att det var som att mysgnaga på något lite segt, tuggvänligt, den perfekta kombinationen av papper och latex. Istället var det väl mest som att, tja, sitta och smutta på ett torkat löv.

Varför blir man så besviken av lyx? Varför är inte champagne sötare? Varför är inte ostron mindre lika snoret jag hostar upp i höstens förkylningar? Varför känns det inte lockande att droppa citron på en trädgårdssnigel och sen spetsa den på en gaffel? Jag blir så förtvivlad! Är det där här folk betalar för? Är det det här jag skulle förväntas betala för om jag skrapade fram några miljoner på Triss? Snälla, låt mig då slippa.