Mission: Possible

Tonight's mission: get shitfaced.

Sex, lögner och folktandvården.

Jag är sämst på att avsluta relationer. Inte känslomässiga relationer, det är väl bara att sluta ringa (haha!), utan kund/leverantörsrelationer. Kan för mitt liv inte ringa upp t.ex ett telefonbolag eller en internetleverantör och säga upp tjänsten, jag vet inte varför. Jag är absolut inte konflikträdd sådär i vanliga livet (det som inte utspelar sig i telefonköer), men jag tycker att det är skitjobbigt att bli ifrågasatt av någon liten parvel i kundtjänst som inte bara kan acceptera ett vanligt jävla nej.

Därför är det nu med stor ångest jag kokar ihop världens plan för att kunna stövla upp till min privattandläkare som jag gått till de senaste 15 åren för att be henne att sluta skicka kallelser till mig. Jag skulle kunna göra det enkelt för mig och säga "hörrudu, jag är inte intresserad av att gå till en tandläkare som tar 750 spänn för en vanlig undersökning, som debiterar om man inte avbokar två dagar före och som skickar kallelser trots att man sagt att man ska återkomma för att boka tid för att slippa bli debiterad när brevbäraren bestämmer sig för att ge min kallelse till någon stackars granne". Det skulle vara enkelt. Istället kommer jag säkert ljuga mig blå i ansiktet och hävda mycket mystiska skäl till detta beslut. Jag drar mig inte för att hävda att jag ska flytta utomlands, så illa är det. Den ursäkten har jag för övrigt använt för att avsluta ett gymmedlemskap en gång.

Så, ingen mer privattandläkare, nu ska jag progga loss med folktandvården istället.

Father Figure-håret.

Idag fick duktiga Disa sätta saxen i mitt förjävliga hår vilket resulterade i att jag nu ser ut som den asheta tjejen i videon till George Michaels Father figure (hans bästa låt! men tveksam text! men bra låt!) Allt som behövs för att vi ska vara i princip samma person är typ att jag färgar håret svart, växer 20 centimeter, går ner 20 kg i vikt, och hånglar med en closet homosexual.



Gud vad snygga dom är när dom stampar fram på catwalken under första refrängen. Bah POW POW POW klackarna ner i golvet till gospelkörens i will be your preacher teaching anything you have in mind.

Sedan sist.

Sedan jag skrev det förra inlägget har jag: ätit en banan, sovit, ätit fem mariekex, varit på toa, öppnat balkongdörren. I den ordningen. Alltså på fyra timmar. Nu är det fan jag som duschar och styr upp det här. Är så hungrig att jag skulle kunna .. äh jag kom inte på något. Är för hungrig.

Ge mej lite sprit och ett villigt fruntimmer.

Kära livet,
hur är det meningen att jag ska hinna med saker?

Måste plöja fyra avsnitt av Rome som inte hunnits med (nytt avsnitt ute idag, dessutom), två avsnitt av Dexter (helst innan torsdag, för då blir det tre) och sedan var det de där två avsnitten av The Riches som jag tänkte försöka mig på också. Tydligen har jag även något som kallas för skola och en extremt ostädad lägenhet som i sin tur är i extremt behov av lite nya bokhyllor och ett balkongbord. Vore även bra om jag hann med att skriva de där artiklarna och öva lite på koreografierna.

Jag orkar inte ens duscha, för det är så jävla stökigt och jobbigt och ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH. Är det ok att gå på BiBen vid 9-snåret på morgonen eller?

Akut härdsmälta.

Alltså jag DÖR. Det här har sån otroligt hög popkulturell bizarro-faktor.

Don Bennechi uppträder på Förkväll. Jag tänker instinktivt: Lever han? Har han fått släppa en skiva? Han sjunger jättedåligt! Alltså verkligen jättedåligt, som en karaokeamatör som alla garvar åt för att det är så falskt.

Faktaruta: Don Benechi är nog mest känd för att ha varit ihop med Angelique Widengren som var den andra tjejen med jättehår i Sound of Music (bandet som Nanne och Peter Grönwall hade, stora på 80-talet med hits som "Alexandra" och "Eldorado"). Det säger en hel del om hur framgångsrik hans musikkarriär varit.

Dessutom: Killen som spelar jättesynthesizer i bakgrunden var med i en av de bästa dokusåporna som någonsin producerats i Svensk Television, Villa Medusa. Ett gäng idioter bodde i ett hus på annan ort (alperna, kanarieöarna osv) och försökte skaffa jobb och försörja sig under några månader. Det söps, bråkades och intrigerades så till den milda grad. Ett år befann sig ett gäng i typ Västindien, på ön Bequia. Bland alla deltagare minns jag bara en, en snubbe som var taxichaffis by day och hårt arbetande musiker på övrig tid. Han hade rätt kass röst och skrev sjukt smetiga och meningslösa låtar. Han skrev en låt som gänget spelade in, den hette typ "The right way to Bequia" och var ungefär så dålig som en inspelad dokusåpalåt någonsin kunde bli. Det är alltså han som sitter och kompar Don Benechi this very moment. Jag dör!

Don är så sjukt plastikopererad. Han har Joker-mun och pannan rör sig inte trots att hans välplockade ögonbryn gör det. Så jävla creepy. Han har heller ingen humor och tar sig själv på vansinnigt stort allvar, vilket rimmar illa med hans katastrofala framträdande. Otroligt roligt att han ska stämma Se & Hör för förtal efter att de hävdat att han är tillsammans med Tilde de Paula. Wow, vilken förolämpning alltså!!! Man skulle kunna tro att det är Tilde de Paula som vill stämma tidningen, men nej, det är Don. Mwahahaha.

Mäklarporr.

Har sedan unga år varit lätt besatt av BBC Primes alla program som är kopplade till fastigheter. Bostäder ska målas om, trädgårdar styras upp, hus på Gran Canaria ska köpas - mäklarporren tas till en hel ny nivå på BBC Prime. Min senaste besatthet är The Million Pound Property Experiment. Två skotska inredningshomos och en stadig byggbloke med klackring köper hus, renoverar dem och försöker sälja dem med vinst. Det som gör MPPE så bra är att det inte finns någon gemytlig känsla över huvud taget, byggar-Nigel är alltid irriterad över att inredningsskottarna ständigt drar över budget och spenderar pengar på töntiga finesser som inga engelsmän ändå förstår sig på. Inredningshomosarna är å andra sidan alltid irriterade över att Nigel inte ser the fabulousness i inredningen. Resultat? Jag sitter på nålar och väntar på det stora slagsmålet mellan Nigel och den läspande skotten som alltid pratar i munnen på den som kritiserar honom. Stämningen i rummet under gruppens möten tangerar alltid en viss aggressivitet och jag kastas mellan att ena sekunden irriteras över Nigels negativa inställning till inredning för att en minut senare önska att någon bara täppte till munnen på den läspande skotten som verkligen aldrig håller käften. Men av någon mystisk anledning funkar det, jag njuter på något lätt perverst plan av irritationen och frustrationen som bara osar genom tv-rutan. Inget gulligull och skojiskoj och te och biscuits och klappar på axeln för väl utfört arbete. Att de sedan sällan får de priser de begärt för husen efter värderingar av mäklare gör det hela ännu bättre, eftersom det leder till större spänningar i gruppen och det är någonstans på de spänningarna som mitt intresse för programmet vilar.

Munkavle efterlyses.

Musiker som måste stoppas innan min hjärna exploderar:

Natasha Bedingfield, eftersom: alla hennes texter handlar om att hon inte kan skriva låtar (kallas försjälvinsikt) och för den plats i helvetet som reserverats åt henne efter att ha släppt Single girl, en av 2000-talets värsta låtar - alla kategorier. Natasha, vad vill du oss? Vad vill du säga med din musik? Är det för mycket begärt att skriva texter där varje ord inte måste ombetonas för att passa musikens rytm ("there's no other way, to better say..")? Din röst skär i mina öron, den framkallar rysningar och gåshud i det varmaste väder, den ger mej nervryckningar under vänster öga. Nu för tiden kan man utföra mirakel i hela världens musikstudior, alla kan sjunga med lite god hjälp från ljudredigering. Det finns alltså ingen anledning, ingen ursäkt, att låta som Natasha Bedingfield gör. Stoppa plågsamma sångförsök!

Dolly re-cap.

Om någon missade Dolly i fredags och sörjer detta till tonerna av Dolly-samlingen så är jag den första att beklaga.

Nä, Vh1 spelar nu La Camisa Negra med Juanes, och den låten stressar mej något så enormt.

Kan snabbt meddela att Globen var rosa, biljetten missvisande angående tider, Dolly glittrade, Dollys piano glittrade, vi grinade ikapp till The grass is blue och Little Sparrow, publiken verkade lite full, alla ställde sig upp och svennedansade till 9 to 5, jag och Bel Hamim blev osunt entusiastiska när hon drog av Islands in the stream med den tvivelaktigt stylade körsnubben, och hysterin vid försäljningsstånden var inte av denna värld - vilket resulterade i att vi kom hem med varsin för liten tröja.

Med andra ord - det var en helt fantastisk kväll!

Party on, Wayne.

Lördag, 22.30. Halvvägs genom BiB:en. I bakgrunden Whitney Houston: I wanna dance with somebody.

Liza: Asså.. det är vi såna här tillfällen man borde ha poppers hemma.
Johanna: Va? A just det, så vi orkar hålla igång hella kvällen!

*båda tittar på högen av musikdvd och the occasional highschoolfilm*

Liza: Jag har nagellack. Och en gamma spritpenna.

Little sparrow.

Ikväll är det jag, Bel Hamim och Dolly. Har plockat fram mina glittriga skor.

Androgynitet.

När jag var liten, yngre alltså, så lyssnade mamma och plastis på Tracey Chapman. Det här var då när den där skivan släpptes, skivan med Fast Car som alltid spelades på Café Pierrot mellan -96 och -98 (subkulturspecifik geografisk referens). Hursomhelst, jag var liten. Och jag såg nog aldrig skivomslaget och trodde att Tracey (som alltså är en svart kvinna) var en vit man. Jag föreställde mej hur han var ganska lång och mörkhårig och bar vit kostym. Kanske stog han i en trappa och sjöng. Nu i efterhand inser jag att jag helt enkelt trodde att Tracey Chapman såg ut som Johnny Logan. Otroligt märkligt.

När Bryan Adams fick en dunderhit med Everything I do (I do it for you) så trodde jag däremot att han var en kvinna. Jag var övertygad om det, och när jag såg videon där han går omkring i en svart kappa nära havet så tänkte jag typ att han nog bara var en kvinna som såg lite androgyn ut. But why, frågar jag mej själv när jag hör låten (och ser videon) idag. Okej att Tracey Chapmans röst är lite androgyn och att hon då såg ganska androgyn ut, men Bryan Adams liksom? Vad fan var det för fel på mej när jag var barn?

Istället för kontaktannons, förvirring.

Hittade en otroligt förvirrande kontaktannons i senaste numret av lokaltidningenMitt i Söderort.

Ja hejsan! Jag är troende, tycker om
skogspromenader, långa män o en
som jobbar i skogen. Hoppas han ser
detta. Han ska vara gullig, ung, kär-
leksfull o lite blandat.

Alltså, tycker hon om långa män i allmänhet och vill kungöra det för allmänheten innan hon efterlyser killen som jobbar i skogen? Får man svara även om man bara är en lång kille, eller är det bara killen i skogen som ska svara? Om killen i skogen som hon hoppas ska se detta inte är gullig, ung, kärleksfull "o lite blandat", får han inte höra av sig då? Eller menar hon kanske bara att skogspromenader, långa män och någon som jobbar i skogen är hennes tre huvudintressen? Är mannen i skogen kanske en före detta kille som hon försöker göra svartsjuk genom att sätta in en kontaktannons, därav "Hoppas han ser detta"? Hur är man när man är lite blandat? Jag har så många frågor att jag funderar på att svara. Men jag är förstås varken en lång man eller jobbar i skogen. Any takers?

Bra fråga!

Dagens googling: Varför blir man så deppig när en tv-serie slutar.

Tänk det undrar jag också!

Lyxens besvikelser.

Fråga: Varför ser det alltid så vansinnigt gott ut med cognac när någon dricker det på TV? Den oljiga bruna vätskan som liderligt böljar i en stor cognacskupa.. man kan riktigt känna den torra doften av läder, strävheten och smaken av inbundna böcker på tungan. Bara det att det aldrig smakar, eller ens doftar, hälften så gott som det ser ut att göra när man väl sitter där med sin cognac. Man skvalpar förtvivlat runt spriten och tänker att kanske är den här cognacen dålig, eller man kanske måste smaka lite igen, ja nästa klunk smakar nog sådär som det ska. Men det gör det aldrig. Jag vet inte hur många glas cognac jag har druckit i mitt liv i hopp om att det en dag ska smaka som att slicka på nån gammal bokrygg av läder.

Jag är rädd att cigarrer lider lite av samma symptom. Smaken, ja den är väl som väntat, men konsistensen på cigarren. Jag trodde länge att det var som att mysgnaga på något lite segt, tuggvänligt, den perfekta kombinationen av papper och latex. Istället var det väl mest som att, tja, sitta och smutta på ett torkat löv.

Varför blir man så besviken av lyx? Varför är inte champagne sötare? Varför är inte ostron mindre lika snoret jag hostar upp i höstens förkylningar? Varför känns det inte lockande att droppa citron på en trädgårdssnigel och sen spetsa den på en gaffel? Jag blir så förtvivlad! Är det där här folk betalar för? Är det det här jag skulle förväntas betala för om jag skrapade fram några miljoner på Triss? Snälla, låt mig då slippa.

"Hajjå världen", som en vis kvinna en gång skrev.

Nu är det dags.