America's got vidriga sjungande barn and some fördomar.

Ligger här i soffan och tittar på America's Got Talent och jag undrar stilla för mig själv om det finns något försvar för mammor som sminkar sina 11-åriga döttrar i pärlemoläppstift och knuffar upp dom på scenen för att waila One Moment In Time. Gissar: nej.

Vad är det med dessa typer av shower och folk som sjunger? Jag kan personligen tycka att man skulle behöva vara en jäääääääävligt bra sångare för att klå nån jeppe som typ gör robotdansen baklänges genom en brinnande labyrint samtidigt som han buktalar på fjorton olika språk. Men det är tydligen bara jag, för publiken verkar älska människor som kan tämja tonarter någorlunda. Och helst ska dom vara underdogs såklart, för det finns ju inget som folk älskar så mycket som att få sina fördomar krossade. Typexemplet på det är ju den här stackars Paul Potts. Han är alltså den tjocka och lite fula engelska mannen som hade något skittråkigt jobb och var med i Britain's Got Talent. När han kom ut på scenen så dömde juryn ut honom som en tönt och när han sen drog av Nessum Dorma så satt alla och bara gapade efteråt. Inte för att han är markant mycket bättre än någon annan duktig operasångare, utan för att han är en ful tönt som visar sig kunna göra något mer än att sälja mobiltelefoner och kolla på fotboll. Publiken älskade honom och han vann och i veckan signerar han skivor på Åhléns City. Och jag kan inte låta bli att tro att skälet till att folk älskar honom är för att de missbedömde honom så fatalt från början och liksom kompenserar det men entusiasm. Människor har nog överlag svårt att förstå att en människas yttre egenskaper inte alltid korrelerar med deras inre dito, och därmed också deras intressen och talanger. Detta styrks av att YouTube-klippet med Paul Potts cirkulerade rätt friskt när det var aktuellt, och det måste ju ha med hans töntighet att göra. Ville man bara höra en grym version av Nessum Dorma kan man liksom hitta ungefär en miljard klipp på Pavarotti när han sjunger den, man behöver inte kolla in Paul Potts. Jag känner att Paul är lite som talangshowernas svar på Cameron Diaz, liksom "wow, kolla hon kan skoja om bajs OCH vara snygg samtidigt" - och så blir folk så jävla impade av en sunkigt försenad insikt och beslutar sig för att det därför är värt att uppskattas.

Blä.

Kan nu konstatera att jag har dragit på mig en förkylning med allt vad det innebär av huvudvärk, halsont och snor. Under dagen när jag satt och lyssnade på en skitbra föreläsning om HIV var jag naturligtvis fullständigt övertygad om att det var en primärinfektion som satt in. Jag är verkligen ingen hypokondriker, men av någon anledning blir jag då och då övertygad om att jag drabbats av HIV, bröstcancer eller hudcancer. Fråga mig icke varför.

Imorgon återfinns jag inne på Rotundan i Allhuset på Stockholms Universitet. Snorar avlönat runt på Sexdagarna och är allmänt het. Om man vill får man komma med halstabletter. Jag erbjuder väl knul som vanligt dårå.

Ja, visst gör det ont när knoppar brister.

Jag vill meddela att efter gårdagens sejour hos frissan går jag härmed in i min Karin Boye-fas.

Trött?

Höjden av trötthet måste väl ändå vara när jag ska gå in på sl.se för att kolla tunnelbanetiderna och finner mig själv knappa in www.aspudden.se. Vad kul det ska bli med två timmar föreläsning följt av oräkneliga timmar jobb. Verkligen toppen.

Mitt liv som turist.

Nu är jag hemma igen. Något tjockare, något rödare - förutom håret som antagit någon sorts laxorange ton courtesy of saltvattnet och solen.

Och medans jag har satt i mig fetaost och dipper och bröd och oliver och stifados och firre och alkohol i sådana mängder att jag nästan fick betala övervikt för levern på planet hem så har Dexo alltså lämnat mig (ja, mig, allt är bara jag, jag, jag). Inte en vecka kan man vara borta alltså, det är ju inte klokt. Nu ska jag tröstäta tortillas för att sedan dansa bort lite av mitt kolhydrathull på Pattan tillsammans med en hög heta karlar och Bel Hamim.

Ses om en vecka.

Tänkte äta min kroppsvikt i oliver och fetaost.

Mitt tentaskrivande through the eyes of Facebook:

Johanna is tackling her exam. 6:43pm

Johanna compared friends. 6:44pm

Johanna edited TV Shows in her profile. 6:47pm

Johanna and XXXXX are now friends. 9:42pm

Johanna is getting jiggy with Baudelaire. 9:46pm

Johanna wrote on XXXXX's wall. 11:36pm

Johanna added the Which Harry Potter Character Are You? application. 11:39pm


Hallå personalen?

Btw:

Om någon därute känner att den brinner av en iver att diskutera Baudelaires poesi utifrån parametrarna traditionell och nyskapande så kan ni ju höra av er. Jag själv känner mig inte sådär superhet.

Men seriöst.

Ungefär nu, som i nu exakt nu, borde jag fan ha satt igång med hemtentans sista uppgift. Tror ni jag har det eller? Jag surfar runt på asdåliga gubb-bloggar och läser om mediagubbarnas medelklassliv och blir deprimerad när jag inser att de tror sig själva vara 10 år yngre än vad de är och fortfarande ha något nytt att säga om typ. Ja. Livet?

Gubbar alltså. Suck upphöjt i hundra.

Strategier för att åka med tuben i nyktert tillstånd under nattetid.

Den mest stressande situation jag varit med om på länge uppstog när jag för cirka en och en halv timme sedan klev på tunnelbanan vid Mariatorget efter att ha slutat jobbet. Jag tog nämligen det briljanta beslutet att sätta mig bakom fyra pratglada norska damer i tron om att jag skulle få läsa min bok ifred.

Få saker är nämligen så hemska som att åka hem med tunnelbanan på natten när man själv är nykter och nyjobbad och 98% av medresenärerna är snorpackade. Att kliva in i vagnen är som att ta ett steg in på ett destilleri eller valfri annan lokal vars syre till största del består av idel spritångor. Till saken hör naturligtvis också känslan av att de flesta faktiskt inte vill åka hem så tidigt, men måste på grund av jobb och alltför dyra taxiresor, vilket får till följd att de styr upp någon sorts kollektivtrafikens motsvarighet till efterfester - dvs dricker folle, käkar fyllemat och kvart i tre-raggar samtidigt som de lyssnar på senaste hitsen via sina skrålande mobiler. Jag brukar dra ner mössan i pannan och sätta mig på behörigt avstånd från kontaktsökande män med min näsa djupt begraven i en bok. Det funkar bra 8 gånger av 10. I riktigt kniviga situationer kompenserar jag boken med demonstrativt synlig, och i mina öron inpluggad, iPod.

När jag steg på tunnelbanan ikväll så girade jag vant undan för de två ivriga gossarna i övre tonåren (av typen som medvetet söker din blick för att mucka på ett eller annat sätt) när dörrarna öppnades, och undvek sedan att sätta mig i samma säteskupé som mannen som talade högt med sig själv (då ingen annan svarade). Hamnade istället i vad jag trodde var en fristad, skyddad bakom de norska damernas livliga diskussion.

Ungefär en hållplats senare hade jag gladeligen bytt ut norskorna mot mannen som talade med sig själv. Alltså detta evinnerliga tjatter! Jag har aldrig hört fyra personer säga så mycket, så snabbt och så högt på så kort tid! Det pågick säkert tre olika konversationer i olika konstellationer dem emellan, och samtliga naturligtvis på den hurtigaste norska jag någonsin hört. Och pågrund av alla de parallella konversationerna så var de tvungna att överrösta varandra för att göra sig hörda. När jag klev av tunnelbanan 6 minuter senare hade jag läst kanske två meningar i min bok, det gick runt runt i huvudet på mig och jag kände mig helt mindfuckad. Så går det när man klappar sig själv på ryggen för att ha undvikit uppenbara tunnelbanefällor, då landar man istället i röda linjens inferno. Där alla pratar norska.

Fick mig att fnittra hysteriskt:

I've been undressed by kings and I've seen some things that a woman ain't supposed to see..

Sitter i soffan, redo att ta itu med de sista 80 sidorna i James Joyce's Odysseus och zappar runt på tv för att ha något lagom lågmält i bakgrunden. Landar på Canal + där jag möts av detta:



Sedan var den dagens studier förstörda. Iallafall för cirka en och en halv timma framöver.


UPDATE: Den låten är för övrigt mitt och Lottas paradnummer var Singstarkväll.

UPDATE, the sequel: Flip-flop-klänningen! Jag älskar flip-flop-klänningen.

Knula, knula, knula.

Jag är tydligen inte den enda som sitter hemma på lördagkvällen istället för att vara ute i sus och dus:

knul träf

köpa en apa

djur knul

ahahaha

så tillverkar du en lös fitta

Huruvida dessa sökningar har något inbördes sammanhang eller inte väljer jag att inte kommentera.

Fokus!

Hur är det egentligen meningen att man ska kunna fokusera på att plugga när Tv4+ beslutar sig för att visa Tre män och en baby följt av Tre män och en liten tjej på en och samma kväll?!

Sjuka fakta om mig som barn: Jag har distinkta minnen av hur jag hade någon sorts filmis-crush på Tom Selleck i dessa filmer. Någonting med kombinationen hängslen och potent mustasch kanske?

UPPDATERING: Jag har fortfarande en filmis-crush på Tom Selleck i dessa filmer. Det är definitivt något med kombinationen hängslen och potent mustasch.

Beethovens tvåa.

Alltså Beethovens tvåa. Det finns så mycket som är sjukt med den filmen, men jag tänker framförallt på två saker:

1. Namnet. Beethovens tvåa. Jag kanske är en fördärvad människa, men jag tänker inte alls på musikerns andra symfoni, utan mer på hans andra kroppsöppning.

2. Heteronormativa sankt bernardshundar. Killhunden har röd snusnäsduk, tjejhunden har rosa rosett. De går på drive-in-bio och får barn.

Litterär bulimi.

Jag tror aldrig att jag har hetsläst litteratur som jag gjort de senaste dagarna. Sedan i tisdags har jag tagit mig igenom Ibsens Vildanden, T.S Eliots The Waste Land, lite Rilke, Kafkas Processen, Brechts Mor Courage och lite mindre än halva Virginia Woolfs Mot Fyren samtidigt som jag legat nerbäddad med lite feber och huvudvärk. Men alltså på fredag nästa vecka kl. 16 får jag min hemtenta, och på lördagen kl. 16 lyfter mitt plan från Arlanda. För att hinna skriva en hemtenta som vi får en vecka på oss att skriva på typ mindre än ett dygn så får det inte finnas några som helst marginaler. Jag måste ha läst varenda jävla sida i varenda jävla bok tills dess, för jag har inte tid att sitta och slå i böckerna och surfa till mig info som jag missat. Vill inte behöva spendera mer än en eftermiddag av min semester med att skriva en fucking jävla hemtenta. Icke sa Nicke. Kommer sitte och knattra som en jävla dåre på planet om jag inte är klar innan (jag kommer inte vara klar innan), varje liten minut ska fyllas av hjärnaktivitet och fingerfärdighet. Är stört taggad.

Åhå!

Doris Lessing! Inte illa.

Nog var det väntat att det skulle bli en kvinna, och senast i tisdags hade jag faktiskt en diskussion med en psykiskt sjuk litteraturintresserad engelsman som föreslog Lessing som trolig vinnare. Men han trodde också på Atwood. Faktiskt lite roligt att det bara några minuter efter Horace Engdahls utnämnande redan var infört på Wikipedia att Lessing vunnit Nobelpriset i Litteratur 2007. Sitter folk med 20 fönster uppe och the fingers poised over the keyboards för att knappa in vinnaren?

Inte Astrid Lindgren iallafall.

Hörrni, vem tror ni på då? Jag hoppas på Margaret Atwood.

I övrigt bara vägrar jag befatta mig med Elise Claesons jävla idiotier i Expressen idag. Vägrar. Har insett att det enda sättet att hantera henne med förståndet i behåll är att anta de där tre apornas attityd och hålla för både ögon, öron och mun.

Allvarligt.

Vem ska man behöva ligga med för att få ett litet extrajobb på Lush?

Rasta Mutyan!

Jag har absolut ingenting emot Mutya Buena. Hon var min favorit-Sugababe! Men i nya videon till Just a little bit, när hennes förnamn skrivs över skärmen i stora gula bokstäver med slarvig Paint-i-Windows-penna, så ser min hjärna två T efter varandra istället för T följt av Y. Det känns både hemskt och härligt på samma gång.