Jo men det finns hopp, faktiskt.

Jag vet inte riktigt hur det gick till, men min måndagslektion med en liten grupp åttor som i huvudsak ska ägnas åt ashärlig satslära och implementerandet av skrivregler har i smyg förvandlats till typ grundkurs i hbt. Efter förra veckans diskussion om transvestitism vs. transgender då en elev även alltså outade sig som eventuell transvestit så hade vi idag en lång diskussion om huruvida alla bögar är.. and I quote.. "biffiga" och spanar in killar på gymmet (vilket alltså förklarar varför de är så biffiga). Långsamt gled vi sedan in på huruvida lebb är en okej förkortning av lesbisk (negativa konnotationer då det är för likt ordet läbbig, enligt en av eleverna) och hur det kommer sig att en del människor lever i flera år med en partner av motsatt kön för att sedan lämna dem för en partner av samma kön som de själva. Allt detta för att en av eleverna sett något på tv om hur svenska kvinnor var upprörda för att.. and I quote once again... "mannen typ har gått ut och köpt kondomer och sen gått för att träffa andra killar".

FYI kan jag meddela att majoriteten av eleverna i gruppen inte tyckte att det spelade någon roll om ens partner var otrogen med en kille eller tjej. Otrohet är otrohet. Sedan klämde en av killarna i med ett rungande "KÄRLEK HAR INGET KÖN" och då ville lilla frökens hjärta spricka av stoltma och ömhet.

Ja se dagens ungdom.

Jag tror att den gågna veckans märkligaste händelse var när en elev vars intressen består av typ thaiboxning och porr under en lektion om satslära konstaterade att han gillade att ha på sig sin syrras kläder och följde upp med att fråga om det då gjorde honom till transvestit.

Oj vad skojzigt med tautologier.

Förlåt, men det bästa med Kändisdjungeln var ju ändå när Karl-Petter i ett samtal om mat man längtade efter längtansfullt suckade att "nu skulle det sitta fint med lite rotmos och köttkörv". Köttkörv! Åh vad roligt jag tyckte det var.

Twitter.

Ni hittar mitt tryne här: häpp!

Mitt enda inlägg i debaclet rörande Anna Anka.

Det allra viktigaste faktumet när man diskuterar Anna Ankas allmänna osannolikhet är att hon när hennes son får barn faktiskt på riktigt kan titulera sig Farmor Anka.

Dagens insikt.

Jag vet att ämnet "helt jävla störda tatueringar i Miami Ink" diskuterats till döds. Klassiker: kärringen som ville tatuera in en halväten grilled cheese sandwich på vilken Jungfru Maria lite otippat hade dykt upp. Hon ville naturligtvis föreviga den halvätna mackan på sitt ena bröst eftersom hon lyckats sälja den på eBay för ett helt vansinnigt pris. Men grejen är att i det fallet så är hon uppenbarligen galen. Man kan inte kräva normalt estetiskt tänkande av en tvetandad tant som säljer halvätna grillade mackor med religiösa motiv på eBay, det säger ju sig självt.

Däremot tittar jag nu på ett avsnitt där en snubbe kommer in och vill tatuera en döskalle. Fine. Men han vill att det ska komma eld ur ögonhålorna. M'kay. Darren blir entusiastisk och ba "i'm gonna surround it with fire, yeah, that'll be cool". Mmmm'kaaaaay. Sedan kommer dödsstöten. Snubben vill att döskallen ska ha BEN. Darren börjar flacka med blicken. Kameran zoomar ut.

Snubben har inga egna ben!

Han har stålpinnar till ben och det är naturligtvis en krigsskada. Okej, till och med Darren fattar ju att en brinnande döskalle kommer se helt jävla vanvettig ut med ett par ben. Problemet är liksom att snubben med krigsskadan nu har satt igång sin klassiska Miami Ink-tirad om vad tatueringen symboliserar för honom. Naturligtvis symboliserar den benen han blivit av med i kriget. Hur säger man till en kille som kommer få gå omkring resten av sitt liv på stålpinnar att hans tatueringsidé, som betyder så mycket för honom, är helt bananas? Att det går emot alla estetiska principer att göra en tatuering som garanterat kommer bli skitful? När Darren nervöst och diplomatiskt försöker lägga fram detta faktum inför den benlösa snubbens helt uttryckslösa ansikte så känner jag att jag verkligen inte är avundsjuk på hans yrke. Hur många dumma idéer måste man övertala folk att glömma? Hur många gånger måste man bara suck it up och tatuera ett motiv som ser, well, förjävligt ut? Om vi bortser från att jag suger på att rita och att jag tycker det verkar lite äckligt att trycka nålar i folk så är nog tatueraryrket ingenting för mig.

Härligt och irriterande på en gång liksom.

Så härligt kokett att ha närmare 1000 vänner på Facebook och ändå envisas med att ha en privat profil. Okej om du är typ internationell supahstar, men om du är en ganska vanlig typ så känns det liksom lite udda.

På tal om Blocket.

Någon som är sugen på en ny cool vardagsrumsmöbel?



Okej!

Denna "unika häftiga Cowboybootsfåtölj" tar fan kakan. Har ni någonsin sett något så sjukt? 136 cm lång! Extremt kulört! Dessutom - delbar som fotpall! Helt fantastiskt. Dessutom är det roligt att den säljs pga "flytt till mindre". Inte pga att den är in the shape of a motherfucking skitstor kulört cowboystövel! Fint också hur dom har matchat med Oxfordmöblerna i bakgrunden. Eklektiskt är uppenbarligen deras inredningsfilosofi. Hur skulle man reagera om man kom hem till någon för första gången och den personen ba "nä men slå dej ner i vardagsrummet du så sätter jag på kaffe" ?? Så traskar man intet ont anandes in i vardagsrummet och möts av detta brott mot mänskligheten.

Hur som haver, man kanske skulle investera?

Ta det piano.

När vi flyttade in här för några år sedan så dealade vi med idioterna vi bytte lägenhet med. Dom fick vår ascrappiga gamla tvättmaskin och vi fick deras gamla ostämda piano. Det var på det hela taget en ganska bra deal för oss just då.

Några år senare tycker vi bara att det där dammiga gamla pianot tar en massa plats. Så "vi" lade ut en annons på Blocket. Jag använder begreppet "vi" mycket löst här, jag hatar nämligen Blocket. Så fort man lägger upp en annons där så attraherar man all världens idioter. Inför vår flytt hit så lade jag upp en massa möbler på Blocket och folk som hörde av sig var så jävla knäppa. De skulle pruta typ 75 %, köpa möbler som inte ens existerade i annonsen och en kvinna försökte vid ett tillfälle köpa gardinerna som syntes i bakgrunden på bilden. Efter mycket om och men så svor jag att aldrig sälja något på Blocket igen. Nu påminns jag om varför.

Trots att det i pianoannonsen står att man bör höra av sig via mejl vaknade Shaun med typ sex missade samtal. En galen kille i Kista ringer och vill veta vart vi bor (står i annonsen), hur stort pianot är (står i annonsen) och exakt hur mycket det kostar att hyra en bil på OKQ8. Hur stor är förresten bilen man kan hyra? Hur många km ingår? Liksom, om du fattar att vi ger bort ett piano då måste du ju kunna läsa. Läs inte bara annonsrubriken, utan läs själva annonsen också ditt spån! Eftersom du har hittat annonsen så kan du dessutom uppenbarligen använda en dator + internet. Varför inte gå in på okq8.se och kolla priserna på hyrbil där? Du har ringt på en Blocket-annons, inte kommit till mackens växeltelefonist! Jeez.

Modä.

Två saker fullkomligt förhäxar mig med Idol. Det ena är Laila Bagges hår. Liksom, hur mycket är äkta och hur mycket är låtsas? Jag chansar på 40/60, fördel låtsashåret. Får känslan av att hon har typ fem hårstrån, men att en rätt begåvad och antagligen smått frustrerad hårstylist lyckats worka sin magic med enastående resultat. Och när vi då är inne på stylingen - vem gör indietjejstuperingen på henne? Var det hennes egen idé eller jobbar det ett gammalt Broder Daniel-fan i sminket på Fyran?

Det andra är Andreas glittriga munkjacka. Första gången jag såg den så utbrast min inre evigt pågående monolog ett högljutt "fan, har han på sig paljettkavaj??!". Ända tills jag såg luvan och mysbyxematerialet så tänkte jag att shit, modebloggarna har oss verkligen i ett järngrepp. Nu undrar jag liksom vart man ens hittar en jävla munkjacka täckt i paljetter? The gay Ed Hardy store eller?

This just in:

blev idag vald till biträdande fackligt lokalombud under ett årsmöte som föranletts av så mycket hemligt mummel i korridorerna att det började likna Maktkamp på Falcon Crest.

Det är så kallt i vår lägenhet att jag inte kan använda datorn, fingrarna är för stela. Kan vi snälla knäppa på elementen nu ellör?

I felt the knife in my hand, and she laughed no more *jucketi-juck*

När man känner att arbetsveckan kommer att bli lång. När man är arg på chefen. När snoret aldrig tar slut. När man ger sig i kast med ett diskberg högre än Sinai. Då finns det bara ett botemedel - en torrjuckande man i grön paljettjacka.


Take it away Tjuren, från Wales.

Skräphögens.

Något jag verkligen haft tid att förkovra mig i under min konvalescens är ... eh... ja... bloggosfären. Jag har läst bloggar jag älskar, bloggar som får mig att se ut såhär: o_O, hittat bloggar jag önskar jag hittat tidigare, hittat bloggar jag önskar att jag aldrig hittat, och så vidare i en hel jävla evighet.

En grej som jag tycker är lite härlig och lite irriterande på en och samma gång är hur jäkla oinsatta en del bloggare är. Och med en del menar jag kändisbloggare. Alltså kända människor som började blogga typ här om dagen och i vissa fall bloggare som blivit så kända att de nu är mer kända för att vara kända än vad de är kända för att blogga. Hängde ni med? Jo iallafall. Det som är roligt med dem är att de inte tar del av (här kommer det igen) bloggosfären. De finns där och är en del av den, men de tar inte del av den. I deras värld existerar inte andra bloggare om de inte också är kändisar eller en nära vän/medarbetare. Alla andra bloggare som trots allt finns därute börjar först existera i det ögonblick de tar ett steg in i andra medier eller börjar tjäna stora summor pengar.

Okej, poängen är att mina fördomar säger mig att den här typen av bloggare (den oinsatte kändisbloggaren) är lite för gammal alternativt bara allmänt för osavvy när det kommer till da internätz att de inte förstår hur saker som till exempel domännamn fungerar (eller hur man bemöter troll, men det är en diskussion ni kan läsa mer av hos till exempel Sleepless).

Att Kenza, Kissie och Mogi har webadresser som består av namnet plus ett s, det är kanske inte så konstigt och kan bero på olika saker. Till exempel att någon var snabb att regga en domän med bloggarens namn.se med förhoppning om att sälja den lagom dyrt när bloggaren kom på att han/hon nog ville ha en enklare adress för sina evigt växande fanskaror. Har hänt typ en miljard gånger tidigare under internets levnadstid. När jag ser att adressen till Kenzas blogg är kenzas.se så är föregående resonemang det första jag tänker på. Kanske tänker jag på ett härligt genitiv-s.

Alla tänker tydligen inte likadant. När allas vår favoritvideobloggerska Mogi började dyka upp i sammanhang utanför bloggen, typ radio osv, så började hon även existera för kändisbloggarna. Och helt plötsligt är hennes bloggalias Mogis. Mogis! MOGIS! Jag vet inte hur många gånger jag har sett henne omnämnas som Mogis den senaste veckan. Och jag ser det bara hos kända människor som bloggar. De har lärt sig att länka, och när de länkar ser de "mogis" i adressen och så antar de att jaha, hennes bloggalias är väl Mogis dårå. Liksom okej, jag tycker inte att Mogi är ett särskilt härligt alias. Men varför i hela friden skulle en piffig överklasstjej från en av Stockholms mest välbärgade förorter välja att kalla sig för Mogis? Endast en välplacerad konsonant ifrån.. ja ni vet!

Jag undrar, när de frotterar sig med sina likar på exklusiva medlemsklubben (eh) Noppes och skymtar Kungens bff i vimlet - tar de då en bild, postar den på bloggen och skriver: "Kolla, jag träffade Noppes igår" ?

Vi sitter bara HÄÄR och METAAAR

Jag tror viruset har angripit hjärnan på något vis för jag kan liksom inte få denna låt ur mitt huvud:

Jag bloggar lite om snor.

Något som jag gärna skulle vilja veta är hur snabbt snor egentligen bildas. Jag tycker seriöst att det är jättekonstigt att man kan snyta ur flera stora snorbobbor med bara några minuters mellanrum. Alltså sådär så att det känns som om man tömt alla kanaler och rör inblandade i processen riktigt jävla ordentligt. Det känns inte okej liksom!

Något jag är väldigt glad över just nu är att jag aldrig någonsin gick på den där myten om att snor är hjärnsubstans. Fatta vad det skulle innebära efter att ha avverkat 12 (tolv!!!!!) paket näsdukar på två dagar.

OBS! Känsliga läsare varnas!!
Känner även att jag vill dela med mig av min morgonrutin idag. Vaknade kl. 08.00 av att jag har svårt att andas. Luftrören mår sådär. Stapplar in till min kille, som är livrädd för att smittas och sover i vårt gästrum, och väser "hello, i'm having real trouble breathing". Han studsar upp och börjar genast prata om vårdcentralen och läkare (han är övertygad om att jag kommer dö i Svinis), men som den astmatiker han är råder han mig att dricka svart kaffe då det ska vidga luftrören. Jag gör en kopp Nescafe (orkar ej göra normalt kaffe), tar mig en Bromhexin och ba njuter av tillvaron. Sedan börjar jag hosta. Host, host. Host, host, host. Tårarna rinner. Host, host, host. Som grand finale går jag ut i badrummet och ba, *barf*, kräks upp typ en deciliter slem som har legat och softat i mina luftrör under natten.

Så ovärdigt.

"The way you wear a skirt is SO masculine!"

Inget kan få mig att njuta av en vidrig influensa, inget förutom kanske ett dubbelavsnitt av What Not To Wear. Trots att modet är daterat och att jag sett varje avsnitt minst en gång förut så finns det inget som underhåller mig lika kravlöst som en riktigt högljudd provrumsfight.

I don't want to perish like a fading horse.

Det kanske är febern som talar, men kan inte det här vara den roligaste lilla nyhetsrubriken på 00-talet?

The year of the pig.

The year of the pig., originally uploaded by Skraphogen.

Och jag bunkrar upp med livsnödvändigheter. Vill typ dö. Eller åtminstone tömma mina värkande bihålor på slem.

Sacha Baron Cohen

Jag har inte insett det tidigare, men Peter Sellers tolkning av Chief Inspector Jacques Clouseau är ju en solklar föregångare till Borat. Lyssna bara! En fransk Borat löser brott! Eller ja, en Kazakstansk Clouseau åker till Amerika, är väl mer korrekt.

Till och med mustaschen har dessa nobla herrar gemensamt.

Stockholms motsvarighet till Los Angeles alla servitörer.

Vi springer på varandra utanför tunnelbanan och hon hejar glatt. Hennes långa färgade hår är omsorgsfullt lockat och uppsatt i något som närmast kan liknas vid en Barbie-Rapunzel i rockabillyfrisyr. Trots att klockan är 07.50 är hon uppsminkad och bär lacktights. Jag har sett henne en gång tidigare och känner henne enbart som "en tjej som ska hjälpa till" med skolans musikprojekt. Hon undrar om jag ska på After Work (eller aafter vöörk, som mina kollegor envisas med att säga) och jag nekar. Jag frågar henne om hon är här för musikprojektet och hon skrattar och säger "nej, jag jobbar ju här på särskolan". Känner mig sjukt dum och försöker stryka över det hela med ett vansinneshurtigt "jaHAA!".

"Nä", säger hon på småländska, "jag blev tillfrågad om jag ville vara med i musikprojektet eftersom jag är sångessska".

Nu kan jag inte låta bli att undra, om vi bortser från allt det här mumbo jumbot om att man ska få definiera sig själv, är det verkligen så att man kan titulera sig som sångerska om man jobbar till 100% med något helt annat? Man gick på Rytmus och lärde sig sjunga jazz, men jobbar 5 år senare heltid med att baka bröd, t.ex. Är man liksom sångerska då? Är man inte brödbakare? En brödbakare med ett intresse för sång, eller en brödbakare som försöker jobba med sång vid sidan om?

Eller är det kanske bara så att jag blir gnuggad åt fel håll då jag tycker att yrket sångerska känns alldeles för "Mina Vänner" för att kunna tas på något som helst allvar?