Mitt i Legenden.

En tidig morgon under vår New York-resa i November svängde vi som vanligt runt hörnet på det kvarter i vilket vårt fina hotell var situerat. Vi var rejält jet-laggade och hade redan legat vakna i hotellsängen i säkert en och en halv timme och kollat på alla miljarder tv-kanaler och käkat Peppermint Patties, så när jag helt plötsligt tyckte mig se en massa små grästuvor som stack upp ur stora sprickor i trottoaren så tänkte jag att det nog var min konstiga dygnsrytm som gjorde att jag uppfattade det hela som extremt märkligt.

Efter ytterligare ett halvt kvarter av fler och fler grästuvor och bilar som såg mer och mer dammiga och skabbiga ut vaknade våra sömniga hjärnor till liv och vi började undra vad fan som stog på. Ytterligare ett bevis på exakt hur sega vi var i kolan är att vi på fullaste allvar undrade om typ någon jävla lastbil full med ja..plantor, typ hade krockat lite längre fram och att hela lasten bara hade flugit ut över trottoarerna. Denna förklaring är naturligtvis helt ologisk och rimmade dessutom illa med att alla grästuvorsåg ut att växa upp ur trottoaren, men vi kunde inte fatta vad det annars kunde vara. Vi hade ju promenerat i de här kvarteren i flera dagar och då såg dom helt normala ut.

Efter att ha vandrat förbi ett antal bilar som såg ut att ha varit med i en smärre naturkatastrof fann vi oss helt plötsligt framför något som såg ut som en ordentlig trafikolycka (veckans understatement). En brandbild hade krockat med en polisbil och asfalten var helt demolerad och överallt dessa jävla grästuvor. Ungefär då fattade vi att vi hade promenerat rakt in i en filminspelning. På äkta turistmanér tog vi varsitt kort framför "katastrofen" och sedan strosade vi vidare för att moffa i oss vår dagliga brakfrukost.

Efter att vi kommit hem gjorde vi ett halvhjärtat försök att googla fram vilken filminspelning det kunde varit, men gav upp ganska snart då vi inte var sådär hundraprocentigt engagerade. Spola fram sisådär en åtta månader och vi befinner oss på Rigoletto för att kolla på Harry Potter och Fenixorden (kodord för att smygonanera till minderåriga pojkar som "viftar med sina trollstavar"). Trailer på trailer visas medans vi försöker reda ut vårt biogodis och så helt plötsligt. Will Smith är lyckligt gift och har ett gulligt barn. Stor katastrof inträffar. New York är ödelagt. Will springer runt som ensam överlevande i ett episkt sci-fiäventyr. "Eeeeh", säger jag lite för högt för att vara acceptabelt i en biosalong. "Eeeeeh", svarar Shaun genast, för på den jättestora bioskärmen ser vi helt plötsligt stora sprickor i trottoaren ur vilka grästuvor spretar argt. "Seriously", väser jag medans kameran sveper förbi gator med dammigt tomma fordon och övergivna polisbilar. "So I guess this is the movie", säger Shaun och ja, sannerligen.
Will är bister och sammanbiten bland alla grästuvor.

I Am Legend. Premiär nägon gång under 2007. The Last Man On Earth, I think not. Någonstans i närheten av brandbilen i Flatiron District roamade två turister omkring, höga på Peppermint Patties och märklig tv-reklam.

"Ohmigod! I'm in the middle of disaster! And I have no makeup on!"


(Här är trailern. Ungefär 00:58 kom mitt första "Eeeh". 01.23 var vi säkra.)