Glaset är halvfullt. Kanske halvtomt. Det rymmer hur som helst inga kläder.

Idag tvättade jag fem maskiner tvätt. Det blev nödvändigt efter att jag städat i min klädkammare. Obs. Få ej för dig att jag har en klädkammare värdig suffixet 'kammare'. Det är mer än stor garderob. Utan dörr.

Så skulle jag sortera in all mina nytvättade kläder och insåg att det inte gick. Det var redan fullt. "Jag har för mycket kläder!", tänkte jag först. Sedan insåg jag att det var helt fel. Jag inte har för mycket kläder, jag har bara för få garderober.

Generationsklyftan.

Lillebror: -"Där har vi någon som var ful!"

Jag: -"Vem?"

Lillebror: -"Sångaren i Blur."

Jag: -"VA? Nääej! Jag tyckte han var snygg. Och jag känner INGEN tjej som tyckte att han var ful då när det begav sig."

Lillebror: -"Okej... Han är visserligen inte lika ful som han sångaren i Pulp."

Jag: -"VA F...!!!!!! HAN OCH JAG SKA JU GIFTA OSS!!!"

Far är rar. Mor ror. Grattis, du är svensk!

På Twitter pågår förutom #postaenmix och dagens SJ-debacle även en diskussion om språktest och medborgarskap. Jag kan personligen tycka att alla typer av prov som förutsättning för medborgarskap är en helt absurd tanke. Jag brukar till exempel skratta förfärat när USA:s medorgarskapsprov kommer på tal eftersom att jag är rätt säker på att många amerikanska medborgare skulle få ett IG av gigantiska proportioner på det provet.

I diskussionen på Twitter används ett exempelprov från SFI-D som underlag, denna SFI-nivå ska alltså motsvara den språkfärdighet som krävs för att passera språktestet i medborgarskapsprovet. Här kan ni kika på det. Det är en skrivuppgift som för en vuxen utbildad människa med god språkförståelse av svenska ser enkel ut, men nu är det ju inte den människan som ska skriva detta prov.

En riksdagsledamot diskuterar detta test med följande argument:

"Vem är det som inte på något sätt kan lära sig att skriva ett enkelt brev efter 5 år i Sverige?"

Eh, till exempel en person som är analfabet på sitt modersmål? Jag vet inte om man behöver ha pluggat språkutveckling för att förstå de ganska komplicerade mekanismerna bakom att lära sig ett helt nytt språk. Det är inget man gör i en handvändning direkt, vi pratar liksom inte reseparlör här? Även om man kan "skriva ett enkelt brev" så innebär ett lösande av den här uppgiften även att du har förstått vad du ska skriva om, varför och till vem. Du måste kunna avkoda texttypen och anpassa ditt svar därefter.

Man brukar räkna med att det tar ett nyanlänt barn åtminstone fem år innan dennas språkfärdighet är på en nivå som gör att de kan ta sig igenom skolan på någorlunda samma villkor som ett barn som är fött här. Det nyanlända barnet vistas 8 timmar om dagen i svensktalande miljöer. Tänk dig att istället vara 40 år gammal, att aldrig ha gått i skola och därmed inte ha en grundläggande studievana, inte ens en klassrumskultur att finna trygghet i. Du kanske aldrig har läst ens en vägskylt, aldrig lärt dig skriva ditt namn. Du har av olika anledningar kanske inte ett jobb. Du rör dig mellan SFI och hemmet. Låt mig fråga: när var sista gången ni småpratade en stund med en nyanländ vuxen människa? Tog en liten fika? Nä, trodde inte det..
Lägg till den omvälvande situation du redan befinner dig i, kanske med en familj i släptåg och traumatiska upplevelser i bagaget, och den psykiska stress det med största säkerhet innebär.

För en människa med en liknande bakgrund är det ett stort framsteg att skriva en text som de flesta svensktalande skulle avfärda som otillräcklig. En person som är utbildad i andraspråksinlärning kan göra en adekvat bedömning av en sådan text och hur den visar skribentens språkutveckling, och ändå är det sällan jag hör dessa personer höja sina röster om nödvändigheten av språktest. Det är inte dom som skickar runt ett SFI-prov och avfärdar uppgiften som enkel i förhållande till tid, som om tid var den faktor som gjorde oss språkligt kompetenta. Andraspråksundervisarna vet att språkinlärning är mer komplicerad än så.

Alla som ansöker om medborgarskap är inte invandrade akademiker och det är min fasta övertygelse att språkfärdighet inte är det som borde avgöra huruvida du är välkommen som medborgare i landet Sverige. Man kan ha ett medborgarvärde och ett människovärde ändå. Faktiskt.

Språket och omvärldsuppfattningen, pt 2.

Här kan man se hela scenen, som förutom samtalet om ett av mina absoluta hatord även innehåller en intressant betraktelse över undergroundklubben City Jerks. Det är väl spenderade 7 minuter, på många sätt.

"- Thanks Nick, next time I'm about to go down on a big juicy cock I'll remember: it's all right with you."

Språket och omvärldsuppfattningen.

Like-knappen börjar likea sig själv som svar på all kritik.

Det började med små tecken. Ett oansenligt svar skrivet av mig för några veckor sedan hade helt plötsligt 5 likes. Jag kunde bara minnas att jag sett 1 (nämligen klickat av den personen svaret angick). När jag klickade för att se vilka dessa 4 smyglikeare var, så såg jag bara namnet på den ursprungliga. Curious, very cuuurious (obs, Ollivander-referens, obs)...

And then - this:




Grattis Victor, till en kärnfullt formulerad kommentar - gillad av drygt 2800 personer. Var tvungen att klicka för att se vad som skulle hända, eventuellt att jag hoppades på att Facebook lyckats bryta the time-space continuum eller så. Men nä, det var bara ytterligare ett rop på hjälp och tydligt fall av överkompensation av Like-knappen, som ändå fått utstå onödigt mycket skit tycker jag. Det kan ni ju tänka på nästa gång ni formulerar sarkastiska och föraktfulla kommentarer om den där oskyldiga lilla funktionen :C



EDIT: Svaret som likeats 5 ggr är nu uppe i 46 likes. Something wicked this way comes...

Idag är jag Kathy Beth Terry.

Tyvärr utan Kenny G på taket och Hanson i trädgården.

Gästerna lindades och lades i en krubba.

Det kommer några grabbar hit som ska krubba.
...
Det betyder äta.

Men tack för förtydligandet, Per Morberg. Trodde grabbarna skulle komma för att sova i liten Jesus-säng i stallet ditt.

När verkligheten överträffar Photoshop.

Det här är ju ta mej fan det sjukaste jag sett.

Sam Seaborn is dead! Long live Chris Traegar!

40 är ju det nya 30 såatteh..

What Turning Forty Means to Me

I need to take my pants off as soon as I get home. I didn't used to have to do that. But now I do.

Byt byxor mot kjol och 40 mot 30. Åh herre.

Det där livet kan aldrig bli mitt.

Jag tycker att bilderna hos Niotillfem och Elsa Billgren är underbara. De är en tillfällig tillflyktsort bestående av vintageklänningar, råbiff och perfekta kamerainställningar.

Jag önskar bara ibland att någon kunde fota lika extatiska hemmafester i ett föräldrahem som inte är en etagesexa i Vasastan, utan en trea i Farsta. Att någon visade upp ett välstylat hem hos två nygifta i Hallonbergen. Att en underbar förfest som kantas av bubbel och några omgångar galenpanna kunde få hända i Vårby gård. För bilderna som jag scrollar mig igenom nu kan jag på intet sätt relatera till.

Visst, jag har sett Nio till fem-Sandra blixtra förbi på festival, och jag har bläddrat bland klänningar på Beyond Retro samtidigt som Elsa står några meter bort och plockar bland plaggen på en annan klädstång. Vi delar platser i staden, men vi delar inte liv och förutsättningar. Deras uppväxt i innerstan med föräldrar utan ekonomiska bekymmer har inget att göra med min uppväxt i Solberga hos en sjukpensionerad pappa. Jag försöker inte göra politiska poänger, jag försöker bara dela med mig av känslan att vara så nära, men ändå så jävla långt borta. Deras liv, med spontan Sonia Rykiel-shopping och smakfullt ljussatta karriärer i New York, kan aldrig bli mitt. I teorin skulle jag kanske kunnat bana en yrkesväg som så småningom gör att mina barn kan åtnjuta det som dessa tjejer och deras vänner kan, men jag kommer aldrig spendera semesterveckor hemma i mina föräldrars etagevåning i innerstan. Jag kommer aldrig hålla en bröllopsfest i åttarummare på Östermalm.

Mitt klasskomplex må ha tagit mig till en välmående närförort och ett medelklassigt DINKY-liknande liv. Men min inre förortstonåring, som hade kunnat engagera sig i rituell slakt för en plats på Södra Latin när närhetsprincipen var allrådande, skulle bli så vansinnigt glad om hon kunde få sig till livs en liten ynka bild på en underbar lördagskväll fotad med dyr kamera och redigerad till Paraplyerna i Cherbourg-stadium av en tjej som inte fötts med silversked i mun.

Det hade jag kunnat relatera till utan att de sämsta, onekligen grönt färgade, sidorna av min personlighet hade visat sin fula nuna med jämna mellanrum.

"A voice that was filled with such power and pain that it was at once entirely human yet laced with the divine."

Och om Amy Winehouse skriver Russell Brand en väldigt läsvärd text på sin blogg.

I tread a troubled track

Om Utøya.

Som så många andra med mig har jag också spenderat varma sommarveckor på läger tillsammans med jämnåriga för att diskutera politik och organisation, leka fåniga lekar, bada mitt i natten och frenetiskt fika var tredje timme. Jag har suttit på solvarma trätrappor och gråtit över killar, för att bara några timmar senare diskutera skolidrottens vara eller icke vara sittandes under ett krokigt gammalt päronträd. Jag har skrattat så jag nästan kissat på mig, åkt hem, längtat tillbaka och jag skulle ljuga om jag sa att dessa sommardagar i kollostugor runt om i Stockholms skärgård inte hade påverkat mig. De har hjälpt till att forma mina politiska åsikter, påverkat mitt yrkesval, och antagligen viktigast av allt: gett mig några av mina allra bästa vänner.

Jag har så otroligt svårt att förstå hur sommarlägersidyllen, "min ungdoms paradis" som Jens Stoltenberg sade, kan rämna - ömsa skinn - och bli ett inferno. Rädda små tonåringar som jagas med automatvapen, som luras, "kom hit, jag har något att berätta, jag är polis", för att sedan bli skjutna i ansiktet. Det hade kunnat vara jag, det hade kunnat vara mina bästa vänner, som förtvivlat försökt hitta ett gömställe bland klippskrevor och tallar, som kastat oss i vattnet för att försöka simma till fastlandet. Jag kan inte ens föreställa mig hur det måsta kännas att ligga under två skjutna lägerkamrater med blodlukt i näsborrarna, dödsångest i strupen och det sköra hoppet om överlevnad i hjärtat.



Jag har suttit klistrad framför nyhetsrapporteringen och Twitterflödet sedan i fredags eftermiddag. Jag har läst ögonvittnesskildringarna, för det känns som om jag har en skyldighet att försöka förstå och ta del av det ohyggliga som hänt. Jag har tvingat mig själv att svälja klumpen av tuggade frukostscones, det är svårt att njuta av en frukost när bilder på Utøyas likfyllda stränder kablas ut.

Och samtidigt; livet går vidare. På tunnelbanan pratar folk om fotboll, fester och bad. Själv ska jag om några timmar spela minigolf med några av de vänner jag fann på sommarläger som tonåring. Krama dom lite extra hårt. Försöka slå åtminstone ett hole in one. Och aldrig någonsin glömma hur skört allt är.

Avdelning halvbra men ändå ganska helbra rubrik-kombo

Ett tydligt tecken på att man sett väldigt många avsnitt av Parks & recreation på väldigt kort tid:

man använder "Ron Swanson's office" som referens när man föreslår ny väggfärg i vardagsrummet.

Ziperaller är till salu, morötter likaså. Om detta tvista vi icke.

Du har ju naturligtvis sett dom, du också. Dessa Facebook-banners (eller vattenstämplar) där man gör ett statement via sin profilbild. Jag brukar inte hata på så kallad slacktivism (tycker det är ett ganska trist begrepp, typ "du har en åsikt - men engagerar dig inte PÅ RIKTIGT, FY! DÅLIG MEDMÄNNISKA!". Ba eh jag har jävligt mycket åsikter om det mesta, måste jag engagera mig praktiskt i alla dessa frågor för att dessa åsikter ska vara legitima?), men blir orimligt irriterad på bannern som lyder "Barn är inte till salu". Det är inte åsikten jag irriterar mig på, utan formuleringen. Enter, hårklyveri:

Jag förstår andemeningen, men liksom - jo, det är de ju? Det är väl det som är själva problemet man protesterar mot? Aah, tankevurpan! Barn är till salu. Det tycker jag är dåligt. Det visar jag genom att skriva "Barn är inte till salu" på min profilbild. Men, om barn inte är till salu.. vad protesterar jag då mot? I rimlighetens namn borde väl bannern lyda "Barn ska inte vara till salu". Till exempel. Poängen är att det är konstigt att protestera mot något genom att formulera sig som om problemet inte existerar.

Eventuellt håller jag bara på att långsamt glida in i komplett vansinne. Tack och hej.

Årets fett synd.

Herr Ober, ett styck megalol tack!

Jag berättar lite om min ansiktskräm och hur den luktar.

Jag känner att ett stort problem i mitt liv just nu är min ansiktskräm. Well you don't say, tänker ni nu förstår jag. Låt mig utveckla mitt resonemang:

Har en härlig billig ansiktskräm från Boots som ger mig ett ansikte med hy så len som en bäbisrumpa. Underbart. Jag har svårt att hitta ansiktskrämer, då min hy mest påminner om ett psoriasisdrabbat russin. Min feja är extremt torr. Extremt. Och denna mirakelkräm gör att den är mjuk och gosig som när man var i sin fysiska prime (typ.. 17?). Problemet är bara att den luktar för jävligt. Och den luktar starkt. Faktum är att min ansiktskräm luktar lite som en 15-årig kille som lånat storebrorsans Fahrenheit och i ren testosterondimma stått och sprutat parfym på sig själv oavbrutet i minst 5 minuter. Mmm.

Jag undrar i mitt stilla sinne om Boots har någon tanke med det här? Typ: den må vara billig och bra, men den stinker billig parfym - moahahahaha you can't have it all, ditt snåla fåfänga as!

Så kan det nog vara. Dra åt helvete Boots. Nu går jag och min stinkande feja och lägger oss.

Kul i Fejsboxfeeden:

Jag hade rätt på 10 av 10 ord på iphone-appen Svåra Svenska Ord! Det motsvarar ungefär 2.0 på högskoleprovet!

Hate to break it to you, men.. nej.