Teenage (snooze) angst.

I morse snoozade jag i över en timme. Det var helt sjukt. Jag vaknade fem minuter innan alarmet gick igång och var redo att möta dagen med berått mod. Men så fort alarmet gick igång så sade den Pavlovska hunden inom mig "sooooooooooooov för fan, vad du än gör gå inte upp, sooooooooov". Så jag sov. Och vaknade. Och sov. Och vaknade. Och sov. Och vaknade. Och sådär höll jag på, från 06.30 till 07.45 eller något sånt.

Till saken hör att jag är extra snoozbenägen på tisdagmorgnar. Det är den enda morgon under arbetsveckan då jag inte behöver stå i ett klassrum, färdigkopierad och redo att möta en grupp tonåringar, klockan 08.00. Men ändå. Jag snoozade liksom tills min väckarklocka ba "äh men lägg av, du kan fan inte snooza i en timme, nu tänker jag inte ringa mer". Den gjorde någon sorts intervention? Min respons: "zzzzZZZZZzzzz". Man vill ju unnasaj!

Ja, jag har hört rönen. Istället för att snooza i 30 minuter ska man ställa klockan så att man får sova ostört de där 30 minutrarna man halvsover med hjärtat i halsgropen. Men mitt dilemma är detta: tänk om min hjärna är så inställd på snooze att den liksom inte kan gå upp när väckarklockan ringer. Om den liksom måste ha en startsträcka? Jag kan ju inte vara helt wild & crazy och ba jeopardiza att försova mig bara för att experimentera? What say ye? Ska jag? Friskt vågat, hälften vunnet?

Sömnexperiment.

Har för övrigt satt igång en sömncykel där jag snittar 4 timmar/natt under arbetsveckan och sedan 15 timmar/ typ natt under helgen.

Funkar sådär.

"En fängslande kontaktsida"

Gud. En kompis introducerade mig för sidan Prisondate och jag är helt hooked. Så. Jävla. Bisarrt.

Prisondate är som Match.com, fast för killar som sitter i finkan och tjejer som vill dejta dom. Jag har ännu inte signat upp för ett eget konto, utan har nöjt mig med att surfa runt på de användarprofiler som länkas på startsidan. Att alla är typ biffar eller ser ut som han Österrikiska källarpappan, det kunde man ju ge sig fan på. Men vem visste att snubbarna har så mycket humor?

And I quote:

Är en skön Latino kille på 28 bast som avtjänar ett långt straff
och därför söker lite kul brevkontakt.

Scrollar ner och hittar den lilla parentes:

(Är dömd till livstid för mord och rån)

Ba *köper brevpapper*



Eller varför inte killen som beskriver sig själv som en "en äventyrlig och lugn man och mina fritidsintressen är gymmet, djur, film. musik och sport". Han söker "en kvinnlig vän" som gärna får vara "romantisk och blyg". På sin topp 5-lista över saker han gillar står naturligtvis tatueringar, kampsport och djur. Mysigt! En lugn kille, helt enkelt! Han har en topp 5-lista över saker han ogillar också.

Den ser ut såhär:

Top 5 ogillar

• 1. Falska


• 2. Backstabers


• 3. Gollbögar

Synd att man inte är romantisk och blyg. Det hade kunnat bli vi i vår.

Nåja, om man inte vill liera sig med en våldsverkare eller narkotikasmugglare så finns det även en man som, hör och häpna, är oskyldigt dömd till tio år!! Eller ja, han skriver såhär:

Jag är "oskyldig" dömd till 10års fängelse för grovt narkotikabrott (min advokat satt och löste korsord)

"Oskyldig".

Nu hör jag hur ni undrar "Men hans topp 5-lista då? Vad står det på den?". Jo, det kan jag tala om. Damer och herrar, jag presenterar härmed Topp 5 Ogillar, skapad av vår "oskyldige" vän:

• 1. Fängelse


• 2. Tjallre


• 3. Fängelse kläder


• 4. Isoleringen

Och plats nummer 5 på topplistan över saker man ogillar, omsprungen på mållinjen av starka mottävlare som Isoleringen och Tjallare...I give you... *drum roll*...

• 5. Köttbullar

Fängslande indeed.

Dålig tajming.

Bakfull som en örn. Magen ett gapande hål.

Hungrig och vansinnigt illamående på en tunnelbana lyckas jag med konststycket att läsa just den bit i Oryx & Crake när Jimmy för första gången ser Oryx. På en internetsida med barnporr. Hon och två andra små flickor står på alla fyra och slickar vispad grädde av en man.

Gjorde inte sådär jättemycket för att förbättra mitt tillstånd, kan jag meddela. Nästa gång jag är bakis tänker jag bara läsa typ Totteböcker.

Låt Jane va!

Less jag blir på Expressens Annika Leone. Hon medverkade i Vakna med The Voice här om morgonen (note to self: sluta titta på Vakna med The Voice) och var bara så jävla typiskt fördömande och brudigt präktig. I egenskap av nöjesjournalist är det väl meningen att hon ska dela med sig av kändisskvaller, var bara inte beredd på att hon även skulle dela med sig av sin sköna inställning till tjejer som inte håller sig på mattan - the prude edition.

I ett samtal om Joel Kinnamans påstådda fling med Mammas Pojkar-favoriten Jane Timglas visas en bild från Janes blogg. Bilden är, om man läser texten i inlägget, från inspelningen av Snabba Cash. Den föreställer en bubbelpool med tre mer eller mindre påklädda killar omringade av typ fyra silikonstinna toplesstjejer. En av dem varandes Jane. Vakna-gänget oOOoh:ar förvånat när bilden dyker upp på stora tv-skärmen och tappar målföret tills någon frågar om bilden är från filminspelningen? Nä, säger Annika, det tror jag verkligen inte. Nähä. Men, försöker Josefin, det måste det ju va? Även om ingen i studion kan komma ihåg en scen som skulle påminna om denna nakenfraternisering känns allt annat lite märkligt. Annika ihärdar. Hon tror att det är en privat bild.

Så långt inga konstigheter, egentligen. Visst, man kan ju undra varför man antar att allt som filmas kommer med i filmen och om ingen tycker att det är lite konstigt att Joel Kinnaman ligger i poolen med backslick och vit skjorta, men jag är inte den som är den.

Men sen. Sedan vet jag inte vad som händer. Någon (Paul?) säger något om att alla de nakna brösten är väldigt stora, i ett försök att förklara bilden för radiolyssnarna. Josefin (love that bitch) protesterar mot påpekandet och menar att det spelar väl ingen roll vilken storlek brösten har. Det är ju att det är en massa nakna bröst som är grejen här liksom. Annika Leone protesterar. Det spelar väl visst roll? Nääe, säger Josefin. Joho, det gör det visst det, bestämmer Annika och cementerar den härliga uppfattningen om stora bröst som vulgära och osmakliga. Nice.

Det ska erkännas att redan här börjar det pysa metaforisk rök ur öronen på mig. Måhända att jag är extra stingslig för att jag inte ätit frukost, men vafan kom igen?! Hur kan man bara mena att bröstens storlek är det som avgör exakt hur nasty bilden ska bedömas vara? Idiot.

Sen, sen, ja då jävlar kläcker hon ur sig något som ungefär kan citeras: "Ja, och sen behöver ju Jane fixa sina tuttar för dom står ju åt två helt olika håll ha ha ha". Liksom okej, ta med en nakenbild på tjejen och påpeka vilken tattig skank hon är och att hon borde fixa de fixade tuttarna så att hon iallafall är en symmetrisk tattig skank? VA FAN?! Återigen så är Josefin den enda som verkar tycka att det här är lite keff (som mina kids brukar säga) och hon protesterar återigen och säger att "näe, inte hålla på och prata om Janes bröst nu" och påpekar att det kanske inte känns helt schysst. Istället för att bara lägga ner då och liksom inse att här står man, i radio och tv, och bara tycker att det är helt normalt att racka ner på och döma ut tjejer för att de har opererat jättetuttar och visat upp tuttarna i en tidning. Ja gud alltså. Vilket skabb va? Vilken orre va? (återigen - som mina kids brukar säga) Fan Annika, vad synd att Jane inte har ett skåp som du kan skriva "hora" på!

Och så säger de att det är vi håriga feminister som är fientligt inställda till utvikningstjejerna. Jo jag tackar jag.

Ja, det är den tiden på månaden. Typ.

Jävla Ica Aspis har ingen hård saltlakrits bland smågodiset. Däremot typ 10 mjuka eller sega varianter. Inga salta snören hade de heller. Trött man blir!

Booty and the bees.

Konståknings-EM och Trinny och Susannahs återkomst till trots; kvällens tv-höjdare var ändå när Piers Morgan vänligt men bestämt dissade en vidrigt drillad 4-åring som iklätts något hemskt grisskärt tyg och sedan placerats på scen för att sjunga äckligt sockersöta Beauty & the Beast i mitt hatprogram America's got talent.

Sedan kom visserligen David Hasselhoff och förstörde mitt moment genom att hävda att den knappt talkunniga patriotprodukten hade "förenat en nation" (min övers.). Han måste seriöst ha varit packad.

Äpplet faller inte långt från trädet - Facebook edition.

"I invented the freakin' poof!"

Nu när På Spåret precis dragit igång på min televisionsapparat kom jag att tänka på ett annat högkvalitativt tv-program - Jersey Shore (via mtv.com). Ditt liv är inte komplett förrän du sett Pauly D fixa frillan och bedyra sin kärlek till hårgelé. Eller förrän du sett Snooki pumpa sin lilla knytnäve i luften till housemusik, för den delen. Eller förrän du sett The Situation flexa sitt sexpack och tala om sig själv i tredje person. Eller... ja. Du fattar.

Liten bögrapport från jobbet bara.

Elev utanför klassrummet: -"Johanna, säg till NN!"
Jag: -"Vaddårå?"
Elev utanför klassrummet: -"Han säger att den som går in först i klassrummet är en bög. Nu kan jag inte gå in på lektionen bara för det."
Jag: -"Det är väl mycket bättre att vara bög än att få IG?"
Elev, nu inne i klassrummet: -"Sant."


Babysteps, tror jag att det kallas.

VA FAAAAAAN 2.0

Nu ser allt konstigt ut. Jag har inte ens gjort några ändringar!

Obs obs framstår som person med seriöst grava tekniska störningar. Typ min kollega som fortfarande inte fattar hur man sparar en fil från mailen på datorn. "Var du såhär trög när du lärde dig det här", frågade hon mig idag. "Nej", svarade jag då, men jag är beredd att ta tillbaka det nu för jag lyckas liksom mörda hela bloggen utan att ens spara några nya inställningar!!

VA FAAAAN

Vem har snott min högerpanel?

EEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEFF!


(snela jelp)

Årtiondets, möjligtvis århundradets, absolut sämsta låt.

Jag och min dåvarande pojkvän satt chockade framför tv-apparaten första gången vi råkade på denna låt, någon gång år 2000. Jag var en extremt enkelspårig indietjej med ett skeptiskt ögonbryn höjt i riktning mot allt som inte föll inom mina mycket rigida ramar av vad jag ansåg vara godkänd musik. Han var en hardcorecrossover som skämsigt nog hade gillat Limp Bizkit när han som tjock 12-åring bodde på Filippinerna. Men inte ens hans mörka förflutna som dyrkare av megatönten Fred Dirst kunde dämpa det magplask som är Papa Roach och videon till den exeptionellt vansinnesdåliga Last Resort.

När jag, Victor och Shaun försökte lista årtiondets tio sämsta låtar så kom vi överens om att kriterierna för dessa låtar skulle vara att man drabbades av den plötsliga instinkten att långsamt skala av sig sin egen hud medelst osthyvel så fort låten dyker upp i etern. Det finns till dags datum bara två låtar som -faktiskt- drabbar mig på det sättet. Den ena är väl ingen låt egentligen, utan det är många låtar men framförda av samma man. Det är naturligtvis veckans rap attack som plågsamt krystas fram varje vecka hos The Voice. Det har jag ju redan berört så nu lämnar jag det kapitlet av uselhet bakom mig för att fokusera helhjärtat på Papa Roach och Last Resort.


Vi kan väl börja med att kolla på videon och fräscha upp minnet lite?




Det är svårt för mig att sätta fingret på exakt vad det är som gör just den här låten så vidrigt jävla dålig.

Kanske är det bandnamnet? Papa Roach liksom. Vad vill ni säga mig med det? Ni är underdogs? Skitiga överlevare som slår uppåt? Tillåt mig tveka.

Kanske är det sångarens extremt irriterande sätt att gestikulera och försöka vara sådär liksom in your face. Jag menar, kolla på honom. Det där är en daterapeares ansikte if I ever saw one. Och då har jag inte ens nämnt hans svarta bowlingskjorta och fula smycken.

Något som definitivt bidrar är publiken i videon. Kolla på dom. Varenda en ett textboksexempel på det som i amerikanskt vardagstal kallas för en "douchebag" där dom står och försöker kombinera headbanging och hiphopfingrar på ett trovärdigt sätt. Jag tänker speciellt på tjejen i svart linne som syns mellan 00:57-1:00. Osthyveln är framme och uppvärmd vid det här laget, det kan ni hoppa upp och sätta er på.

När man då slutligen är övertygad om att det bara inte kan bli sämre, det kan bara inte bli det, då bestämmer sig tönten som spelar bas för att gå coolt över scenen samtidigt som han svänger bashalsen hetsigt från sida till sida (ca. 1:03). Lo and behold my incredible penis, typ. Dra åt helvete, tänker jag spontant samtidigt som jag sakta börjar hyvla med bestämda tag.

Det är såhär Papa Roach vill framstå. Som ett gäng töntiga, illa klädda Nu Metal-apor som har så stora ballar att de måste spela alla instrument så bredbent att de i princip går ner i spagat. Med en publik som shoppar på Ed Hardy och dricker öl ur bongar och som tycker att Pablo Franciscos stå-upp är like totally awesome. Det är deras nisch. Och det är helt enkelt så jävla förlämpande att jag inte kan ha överseende med det. Det är allt jag hatar, och lite till.

Vem hade kunnat ana att 00-talets sämsta låt skulle komma redan under årtiondets första år? Att den här musikaliska bajskorven till och med utklassar riktiga pinsamheter som LeAnn Rhimes Can't fight the moonlight är ett konstaterat faktum och därför placerar jag den på min eviga topp 1 över sämsta låtarna någonsin.

Semestertest.

Okey smokey, jag testar just nu Tumblr. Går sådär. Inte för att Tumblr inte är bra, utan för att jag är rätt kass på att hantera formatet. Det kanske tar sig?

Kom och häng, om ni vill.

Det var det.

Nu är det snart skolavslutning (äntligen) och jag har de senaste dagarna tampats med allsköns dårar (elever och föräldrar) som haft åsikter om betygen (naturligtvis).  Har flertalet gånger bara haft lust att svälja en cyanidtablett och göra slut på eländet en gång för alla (dramaqueen).

Meeeeen man ska inte gräva ner sig och när de sista tonerna av rockversionen av Jul jul strålande jul klingat ut i elevhallen är det jag som tar mitt pick och pack och drar ifrån gamla Svedala och jag tänker inte sakna jobbet en enda gång.

Demensen, demensen...

Eh, okej! Claes Elfsberg dyker upp i rutan i SVTs sändningar från Nobelfesten och min första tanke är: "ä'nte han DÖD???". Tror alltså att han är Jarl Alfredius. Var tvungen att bildgoogla och bara komma till rätta med tillvaron. På samma sätt som en del gubbar inte ser skillnad på pop-lollor så ser jag inte skillnad på tv-gubbar.

Andra tv-gubbar jag haft svårt att skilja på:

Sorry Skräpis, but out princess is in another castle.

Springer till tunnelbanana, bakfull och med endast tre timmars sömn på nacken. Vill döden dö. Vid tunnelbanan står en bil parkerad. I bilen sitter en man. Mannen pumpar musik på absolut högsta volym, och inte vilken musik som helst. Det jag hör ljuda typ ett kvarter bort är nämligen den klassiska musiken till Super Mario Bros. Lagom till att jag, nu extremt förvirrad och eventuellt hallucinerande, rundar bilen sätter musiken till värld 1-2 igång. Ni vet när man åker ner i röret och hamnar under marken liksom. Där satt han och liksom tonsatte oss kändes det som.

Förortens frostslöjor.

Förortens frostslöjor., originally uploaded by Skraphogen.

*Tranströmer*

Det här är ändå en typ av kyla jag kan stå ut med. Även om bristen på vinterstövlar börjar bli plågsamt uppenbar. Förbannar mina vidrigt välvda hålfötter.

Lost & Found: Sex dwarf.

Man vet att det kommer bli en bra dag när man möts av Top 10 Prince när man yrvaket och morgonretarderat sätter på tv:n.




_________________________________________________________________
Exsqueeze me, men när fan skrev jag det här? Augusti 2009 säger visst dateringen. Okej. Det förklarar saken. Slogs av en plötslig längtan tillbaka till mina glada studentdagar då man för det mesta kunde starta dagen när fan helst man behagade. Övrigt: Prince Diamonds & Pearls seglar ledigt in på min topp.. ja.. vad ska vi säga? 20? Hur bra skiva? Megabra. Over & out.

Lost & Found: Jag bloggar lite om korv.

Detta inlägg författades någon gång i juli. Det handlar om offentliga toaletter och korv. Trevlig helg på er då!


_____________________________________________________________________________________


I torsdags satt jag tillsammans med några vänner och bekanta vid vattnet i Gamla Stan och njöt av utsikten mot Mariaberget och en av misstag inhandlad bantningscider. Allt var verkligen frid och fröjd tills jag helt plötsligt blev helt otroligt kissnödig. Eftersom majoriteten av mitt sällskap hade blivit utjagade med kvastar och högafflar av personalen på de omkringliggande barerna så kom Liza på att det ju finns en såndär vidrig betaltoalett på Mälartorget.

Great.

Finns det något jag hatar här i livet så är det offentliga toaletter. Jag åker typ hellre hem med kisset rinnande längs benen än går på någon äcklig nerpissad toa där urinstanken bildar en solid vägg som man inte bara måste passera, utan som man liksom måste sätta sig i och bara försöka stänga porerna och tänka på raindrops on roses and whiskers on kittens.

Nu var jag då tyvärr i en sådan situation att, ja, vad ska jag säga? Vinna eller försvinna? Allt eller inget? Ingen återvändo! Jag och Liza begav oss till den förhatliga betaltoan mitt på Mälartorget. När vi kommer fram så ser jag att dörren står på glänt. Jag gnyr bekymrat och Liza stegar fram och fläker upp dörren.

- "In med dej!", gormar hon oresonligt på sin breda skånska.

Jag tittar in och ser bara en massa bruna fläckar. Hela toasitsen är täckt med bruna fläckar och jag drar snabbt den enda möjliga slutsatsen och gnäller desperat,

- "Men det är ju bajs över hela sitsen!!!"

Liza tittar in och säger sedan:

-"Äh, det är inte bajs. Det är bara brännmärken från cigaretter. Någon har suttit här och rökt..."

Här någonstans försöker jag bestämma mig för om ciggteorin är bättre eller sämre än bajsteorin samtidigt som jag koncentrerar mig på att inte börja kissa på stället. Jag blir dock abrupt avbruten i mina tankegångar då Liza avslutar sitt resonemang med att konstatera att inte bara har någon suttit och rökt och fimpat upprepade gånger på den asäckliga toastolen, någon har även ätit en halv jävla medwurst OCH LÄMNAT DEN OÄTNA HALVAN SOM DÖRRSTOPP.

Skälet till att vi inte behöver spendera 5 kronor på att ådra oss syfilis är att någon härlig tjomme fått the munchies men någonstans mitt i korvkavalkaden som säkerligen utspelats inne på denna offentliga inrättning insett att medwursten har fler användningsområden än bara bukfylla. Således har denna någon:

1.) insett att han/hon kommer att behöva återvända till brottsplatsen
2.) ansett att 5 balubas kan spenderas på bättre sätt än på en äcklig betaltoalett på Mälartorget
3.) kanske varit lite sugen på att avsluta den där körven.

Hence: lägga den i dörrspringan som dörrstopp.

Liza kickade snabbt in korven, stängde dörren och beordrade mig att kissa. Jag gjorde som jag blev tillsagd, hyperventilerandes - då jag fann situationen vara fantastiskt vidrig och vidrigt fantastisk. När det blev min tur att vakta dörren löpte äckelrysningarna längs min rygg så fort tankarna ens snuddade vid alla brännmärken, vid stanken och den där jävla körven som bara låg där inne på golvet och bidade sin tid.

Innan vi gick där ifrån petade Liza omtänksamt tillbaka medwursten med ena foten. "Skulle kännas lite ofint att inte göra det", konstaterade hon muntert innan vi återvände till vår bantningscider på kajkanten.

Ack kära korv, vad blev så av dig? Återbördades du någonsin till din ägare och bane? Blev du en festmåltid för Stockholms svullna avfallsråttor? Slutade du dina dagar i en av Gamla Stans fåtaliga papperskorgar? Detta förtäljer tyvärr icke historien. Dagen efter hade jag vägarna förbi och beslöt mig sålunda för att titta till min räddare i nöden, men den låg sorgesamt nog inte kvar.