BAP VAN!

En annan höjdpunkt under julfirandet i England var mötet med Bap* Van! BAP VAN!

Vi traskar genom sjaviga industriområden i närheten av ett stort fängelse första gången jag får uppleva Bap Van. Utanför en lagerlokal kommer den körande i fjärran. "Oooh, it's Bap van!", säger mitt sällskap förtjust. Det dröjer inte många sekunder innan jag förstår hans plötsliga entusiasm för denna till synes oansenlinga skåpbil.

Tänk er glassbilen, fast istället för glass stannar den till och säljer mackor och fika. Den döps till det klatschiga namnet Bap Van och likt glassbilen har den en glammig sirensignatur som varskor människor om dess ankomst.






...BAP VAN!




* Bap: eng. för brödbit, brödbulle.

En överdos Food Network.

Jag har tillbringat två veckor av mitt jullov i England. Man skulle kanske kunna lockas till att tro att jag tillbringat dessa två veckor med att göra juliga engelska saker, men då familjen jag varit här för att träffa inte är så intresserade av juliga saker har jag mest tittat på Food Network. Jag har glott så mycket på Food Network att jag på blott två veckor skapat vänner och fiender bland kanalens tv-kockar.

Bubblare på kärlekslistan är Jun Tanaka. Jun Tanaka valsade in i mitt hjärta när han lagade saffron poached pears with chocolate mousse. Hallå?! Extra plus i kanten för att Jun är så GOLLIG och uppmuntrande i sitt sätt. Han får mig att tro att det är möjligt att laga den ena omöjliga maträtten efter den andra.

Att Nigella fortfarande regerar med fast hand i tv-matlagningens rike är plågsamt tydligt. Jag älskar Nigella och är lika förtjust i hennes mat som i hennes dyra jumprar. Hon får mig att vilja åka hem och laga en hel jävla kyckling? Marinera små korvar och köra ner i ett ihåligt bröd? Fritera små bläckfiskar och äta direkt med välmanikyrerade händer? Helt orimligt och helt klart ett bevis på att Nigella är och förblir Queen of food porn.

Nigella, dyr jumper, en dessert.

Nigellas raka motsats är präktiga low-fatkocken Ellie Krieger. Dör på hennes beskäftiga uppsyn och antiseptiskt blekta leende som ger mig tips om hur jag kan äta kalorisnålt på italiensk restaurang för att sedan baka någon sorts monstrositet till pastarätt med fullkornspasta och zucchini. "It's healthy and delicious". Ba okej håll käft.

Inte lika bantningsorienterat är Ace of Cakes. Så mycket potential med ett program om ett gäng galna tårtmakare som gör zombietårtor med power tools, men helt seriöst så är varje program precis likadant. Tårtmakarna får ett till synes omöjligt tårtuppdrag, tårtmakarna lagar tårtan utan problem, kunderna säger att tårtan är fantastisk. Lägg till att tårtmakarkungen har ett vidrigt fittskägg och att det hela tiden finns en liten brasklapp om att det är okej att göra tårtor om man är en tuff kille med Limp Bizkit-komplex, bara man gör dom med motorsåg. So over it.

Värst av alla är dock Barefoot Contessa. Vet inte ens om jag kan beskriva vad det är som irriterar mig med detta program, men det går ju inte att komma ifrån programledaren och kocken Ina Garten. Ina Garten är en rik kärring som bor i The Hamptons och är så vidrigt amerikanskt ogenuin att jag vill ställa mig upp och moona tv:n så fort hennes självgoda nuna dyker upp i rutan. Hon verkar gullig om man till exempel bildgooglar, men låt er inte luras. Bakom varje leende och varje uttalat "amaaazing" döljer sig en ekande tomhet och en död själ.


Nu, dagen innan jag återvänder till mitt Food Network-lösa liv i Sverige, känner jag dock ett visst mått av panik inför att inte ha tillgång till alla dessa program. Till och med Ina Gartens slemmiga demonstration av hur man viker en megastor linneduk inför festen man naturligtvis kommer att ha för sina 50 närmaste vänner känns svår att klara sig utan. Bullen, är jag normal?

Best of 2011: 10

Beth Ditto - I wrote the book

Best of 2011: 9

The Horrors - Monica gems

Best of 2011: 8

Those Dancing Days - I'll be yours

Best of 2011: 7

Brett Anderson - Unsung

Är det rasistiskt att kalla någon för vitryss nu också?

"Så länge Afrikas största land heter Nigeria (vilket betyder "negrernas land" på latin) så är det fullt rimligt att kalla människor med afrikansk härkomst för negrer och negresser. Finns inget nedlåtande i det alls."

Om vi bortser från att Alexander Bard skulle kunna vara ny poster boy för Privilege denying dude när han som vit man avgör huruvida orden "neger" och "negress" bör uppfattas som nedlåtande så är ju detta argument något av det fånigaste jag någonsin läst inom ramen för det jag brukar kalla Lex Negerboll. 

Okej Alexander Bard, om vi utgår från att du har rätt (vilket du egentligen inte har, slå upp t.ex floden Niger) så är det alltså så att eftersom namnet på det största landet på en kontinent betyder "negrernas land" på latin så är det rimligt att kalla alla på den kontinenten för negrer och negresser? Att namnet är latin, och att latin är ett språk som uppstått på en helt annan kontinent, och att landet inte hette Nigeria förrän ett gäng profithungriga Européer beslutade sig för att det var ett lämpligt namn på sin senaste koloni verkar inte ha någon betydelse i argumentationen. Hur jävla historieblind kan man rimligtvis vara? Bards argument är ett skolboksexempel på vita människor som snabbt stämplar alla andra hudfärger än den egna som biologiska undantag. Det är samma funktion som får små barn att kalla den blekt laxrosa kritan för "hudfärgad". 

Kanske är det svårt för någon som ägnat så många år att vara normbrytande att förstå att ett konstant markerande av att utanförskap inte är allas högsta önskan. När Alexander Bard klär sig i en Elizabethansk latexsymfoni och matchar med knallrött helskägg så avviker han från normen på egna villkor. Han hade ett val när han klädde på sig: latexkostym eller jeans och t-shirt. Så vitt jag vet kan vi inte göra likadant med vår hud. 

Best of 2011: 6

Alex Winston - Sister wife

Best of 2011: 5

Kate Bush - Wild man

Best of 2011: 4

Cat's Eyes - Cat's eyes




Bonus: I knew it was over, live. Eftersom kyrkorgel och flickkör passar bra i juletid.

Best of 2011: 3

Wild Beasts - Bed of nails

"Det finns ett ord för folk som använder coitus interruptus: föräldrar."

Läser om p-piller för män och det ointresse som läkemedelsföretagen visar dessa redan framtagna preventivmedel. Hormonreglerande preventivmedel för män existerar alltså i forskningslab, problemet är att läkemedelsföretagen ikläder sig rollen som den mest irriterande killen på festen och helt enkelt VET att män inte är intresserade av dessa produkter. Detta trots att det finns studier som visar att män absolut har ett intresse av en utökad beslutsmakt i frågan om föräldraskapets vare eller icke vara.

Att läkemedelsföretagen väljer att ignorera dessa studier och därmed systematiskt diskriminera män och deras rätt till sin egen kropp är naturligtvis helt sjukt. Det beslutet innebär ju även i förlängningen att det är kvinnan i den heterosexuella relationen som förväntas fortsätta manipulera sin fertilitet via hormonreglering och därmed har det yttersta ansvaret för att förhindra en graviditet. Kondom är såklart alltid ett bra alternativ, men det är väl ingen nyhet att det av olika anledningar slarvas med kondomer? Hallå, ju fler sätt att skydda sig mot oönskad graviditet, desto bättre.
När läkemedelsföretagen dessutom hävdar att p-piller för män inte kan bli en succé pga de biverkningar som pillren kan ge och att det därför inte ens är någon idé att försöka sälja.. give me a break alltså. Hade som preventivmedelslängtande man antagligen självantänt av ilska över detta.

Jag har själv tuggat preventivmedel sedan tonåren och det finns ju onekligen en himla trygghet i att veta att man minimerar risken för babymaking när man inte har något intresse av att bli gravid. Det känns ju helt sjukt att en manlig partner inte ska kunna känna samma trygghet? Att han ska behöva lita på att jag tar mina piller i tid, eller att jag tar dem alls för den delen. Jag tänker också på alla de vänner jag har som blivit på smällen trots p-pilleranvändande. Hade deras partners också haft tillgång till p-piller hade de kanske sluppit göra abort.

Jag undrar lite: var är alla mansaktivister och jämställdister och allt vad för skit de nu kallar sig? De borde ju rimligtvis vara intresserade av att utöva lite lobbyverksamhet i denna fråga. Hur många gånger har man inte hört allt ojande över ondskefulla kvinnor som medvetet ljuger om p-piller och sedan kräver män på underhåll (lol på den klyschan, men det är ju inte JAG som håller den vid liv, om man säger)?! Här har de sin chans att göra något vettigt, i jämställdhetens namn. Ut på gator och torg med er, kräv er rätt!



 (Rubriken till inlägget är ett citat ur en läsarkommentar till en artikel på dn.se)

Best of 2011: 2

Anna Calvi - Desire

Best of 2011: 1

Patrick Wolf - Together

Best of 2011: topp 10

Hatar årsbästalistor. Älskar årsbästalistor.

Som ni förstår är det mycket komplicerat att hantera dessa två motstridiga känslor. Jag tänkte därför i sann KBT-anda ägna mig åt s.k "exponering" och komponera en lista över mina bästa låtar 2011. För att dämpa prestationsångesten som omger allt listande där man outar kulturella preferenser är den helt utan inbördes ordning och befriad från gulligt kluriga små texter om varför det jag postar är bra. Hallå, ni får väl lita på min otvivelaktigt goda smak?

Äntligen: tidning rapporterar om det som inte hänt.

Det här måste ju vara något slags rekord i att inte ha något att skriva om, men att ändå skriva om det.

Sanna Nielsen: "Vi är inte Östersundsbor"
Sanna Nielsen: "Vi är inte vaxdockor"
Sanna Nielsen: "Vi är inte Napalm Death-fans"


Något mer spännande än att Sanna Nielsen INTE är förlovad måste ju ha hänt i nöjessverige?!?!!

Satsuma gif - The revenge!

Satsuma gif MEGAFAIL

Jävla skitplattform som inte kan hantera animerade GIFs.

–" Å det är han som alltid spelar så fint på pianot."

Inte för att vara en förutsägbar svenskfröken eller så, men jag blev faktiskt himla glad när Akademien utsåg Tranströmer till årets litteraturpristagare. Grinade som om det vore lingonveckan när jag läste Åsa Beckmans intervju i DN.

Hon finns med på det familjefoto från en radhustrappa i Västerås från 70-talet som finns med i Staffans Bergstens biografi ”Tomas Tranströmer. Ett diktarporträtt”. Året är 1973. De som sitter där är Tomas, Monica, de två döttrarna och en stor svart newfoundlandhund. ”Där. Där. Där. Där”, sa Tomas när under intervjun i våras och pekade på alla i familjen och sa kärleksfullt: ”Mycket bra.”

Och när jag ändå är inne på att gråta, och på att vara förutsägbar, så kan jag ju utan att överdriva säga att jag fortfarande får det där våldsamma gråtsugen i magen när jag läser (eller hör) Romanska bågar.

Jag finns.

Hörrni, jag finns här. Jag är bara i lite allmän livschock just nu. Jag är så nära att kunna reda ut en massa livsknutar och om jag lyckas reda ut dom så skulle jag kunna få slippa gå omkring med en konstant molande psykosomatisk magvärk. Min hjärna är därför satt i total passivitetschock. Tyvärr innebär det även att jag inte har något att skriva om. Eller, det innebär att jag tror att jag inte har något att skriva om, men det har jag ju. Saker jag skulle kunna skriva om:

• att jag har träffat Effy TVÅ gånger
• att jag har hittat den perfekta Ron Swanson-färgen till mina vardagsrumsväggar
• att jag har börjat på ett nytt jobb
• att min nya rektor var utklädd till Eric Saade och mimade till Popular på förra skolavslutningen (mina förväntingar - skyhöga!!!)

Okej och det här då: skulle vara lite spontan och ba mobilblogga i personalrummet. Nej men då är mottagningen på min nya arbetsplats i paritet med typ Hitlers bunker. Så gick det med det.