Töväder.

Det faller ner snösjok stora som isflak från vårt hustak. 'BRAAAAAAAAAAAK', låter det med ojämna mellanrum och jag blir så skraj att jag har gjort följande i ren chock:

• Pruttat
• Vält ut en skål med grönsaksstavar
• Högt utbrustit "nej nu JÄVLAR" i min ensamhet

Cue: mitt liv är en pilsnerfilm.

Tur man har ett par gummistövlar i alla fall. Synd att man inte har en hockeyhjälm.

Tittarstorm! Tittarna rasar! Tittarna sågar!

Det finns inget härligare än en riktigt tittarstorm, om du frågar mig. Älskar att folk blir så upprörda och indignerade över för samhället urviktiga saker som klädesplagg, sketcher och cirkusnummer.

Nu senast rasar det tydligen en tittarstorm med anledning av Andreas Weises "sexskämt" i gårdagens Let's Dance.

Andreas Weise går över gränsen för vad som är etiskt försvarbart,

rasar signaturen Nina.

Själv spanade jag in reprisen till mitt frukostägg och skämtet gick mig helt förbi. Alltså jag såg att alla skrattade och torkade sig i ögonvråna sådär som man gör när någon bara sagt något som är för tokigt, men jag kunde inte dra mig till minnes vad som faktiskt sagts. Tur att Aftonbladet rapporterar om tittarstormen och bistår med det aktuella klippet då!

Så, vad säger Andreas Weise som orsakat sådan raseri bland tv-tittarna? Låtom mig förtälja! Med anledning av kommentaren från Tony Irving där han bad Weise att hålla munnen stängd när han dansar replikerar Andreas att han är lite förvånad över att Tony vill att han ska stänga munnen.

Du kanske väntar på själva sexskämtet nu? That's it! Varken mer, eller mindre.

Det är ju inte utan att man undrar hur signaturen Nina lever sitt liv, när detta är att gå över gränsen för vad som är etiskt försvarbart.


EDIT: Så jäkla kul när man kollar artikeln med bildetexten "Här hör de snusket - hela juryn baxnar efter Andreas Weises fräcka sexanspelning till Tony Irving" under en bild på en tjoande jury, och Weises avbön där han säger att skämtet var plumpt och gick över gränsen. Man skulle ju kunna tro att Weise dansat fram och smackat snoppen i ansiktet på någon av jurymedlemmarna, minst.

En helt vanlig tv-tablå i juletid.

Vi spenderade julhelgen hemma hos min farmor och satt och spanade i tv-tablåerna efter något lämpligt tv-program som skulle passa alla närvarande. Hittade följande glada överraskning:



Buffy the vampire slayer OCH Ghost whisperer! Spik, som mina elever brukar säga.

Return of the living dead.

Välkomna tillbaka!

Det här känns ju härligt retro, lite vintäsch sådär. Någon gång i livet kanske jag drabbas av s.k "tekniskt kunnande" och får ordning på att importera inläggen från Folkvett. Men låt oss inte oroa oss över det nu. Uppdatera era RSS-flöden och era länklistor och låtom oss tillsammans börja om på nytt, genom att återvända till det gamla, detta nådens år 2011.

Opa!

Testing 2

Testing

Tänk om

Kafka shoppar på internet.

Älskar att:

1. Beställa några filmer från cdon som ska levereras inom 1-3 dagar.
2. Få bekräftelsemejl från cdon som innehåller en länk till min order.
3. Klicka på länken, och inse att jag måste logga in för att se orderstatus.
4. Inse att jag glömt mitt lösenord och be cdon skicka det till min mejl.
5. Få ett felmeddelande som berättar att min mejl inte existerar hos cdon.
6. Få vredesutbrott då punkt 2 direkt motbevisar punkt 5.

Robyns tänder: om att kasta sten i glashus, typ.

Människor alltså. Ibland blir föraktet så påtagligt. Både deras förakt riktat mot gud vet vad och mitt förakt som genast riktas mot dom.

Ändå sedan Robyn började härja på talk shows och bloggar i länder utanför Sverige så har jag fascinerat och lite äcklat följt det ständiga diskuterandet och kommenterandet om hennes tänder. Notera att innan With every heart beat plockades upp av Perez Hilton så kan jag inte påminna mig om att jag någonsin hört något sägas om Robyns tänder. Det är liksom normala tänder? Men så fort Perez började lovebomba henne så dök det upp bland kommentarerna. Fnysen. Föraktet. Föraktet för Perez Hilton, och föraktet för det han rekommenderar och väljer att hylla. Helt plötsligt, bland alla töntiga "I'm from Sweden too!!!!" så dök det upp kommentarer om Robyns utseende. Hon var en ful hipster, en GaGa-wannabe, eurotrash. Men framför allt hade hon fula tänder. Jag vet inte huuuur många kommentarer jag läst om hennes jävla tänder. Om jag tagit mig en fingerborg Aquavit för varje gång jag läst orden "snaggle tooth" i kommentarerna under en Robynvideo.. well, låt oss konstatera att min lever hade behövt transplanteras för länge sedan.

Snart började jag YouTube:a Robyns framträdanden på amerikansk tv. Där var de igen. SNAGGLE TOOOOOOTH. För varje person som tyckte att Robyns musik bäst kommenteras genom en kommentar om att hon är så snygg så fanns det minst en som inte verkade kunna se längre än hennes framtand.

Liksom, vad är det med anglos och deras besatthet av tänder? Inte ens skribenterna i Guardian kan låta bli att kommentera hennes tänder i sin bloggkrönika om 2010 års bästa låt. Återigen: i bloggkrönikan om 2010 års bästa låt. Inte 2010 års bästa porslinsfasader.

The thing is, we all love Robyn: sad little disco robot Robyn with her wonky teeth and interesting hairdos

Long time, no see.

Man vet att man bloggar sällan när man måste uppdatera Wordpress varje gång man loggar in för att skriva något.

"Vad betyder IRL?"

Ska jag säga en grej som irriterar mig?

När man typ pratar om något via dattan, inte chatt-stylee utan kanske via något sorts mailsystem eller så, så ba använder man en term eller nämner ett namn och den man pratar med svarar (obs flera timmar/dagar senare) och undrar "vad/vem är det?". Okej, way to go att sakta ner vårt kommunikationsflow här liksom, har du hört talas om Google? Wikipedia? The god damn internet???? Det irriterar mig.


Klart slut!

lololololol.

"...men jag vet tyvärr hur svårt det är då man måste tåla så mycket mer skit som underviktig än vad normal eller överviktiga behöver."

Hahaha! Hahahahahahahaahahahahahahahahahaha! Aaaaaahahahahahahahaahah!

Little 15

Jaha hörrni, idag hängde jag på gymnasiemässan med min nia. Det mest spännande som hände var att jag tre gånger blev misstagen för elev. Inte så att högstadieelever kom fram och trodde att jag var gymnasieelev, utan tvärt om. Tre skolor försökte pracka på mig ansökningspapper och information. Min medmentor skrattade rått, jag höll käften, tog ansökningspapperen och gick.

Slutsats: ser uppenbarligen megafräsch ut för mina 29 år.

"I am... the goddess of fierce"

Sedan slår jag på tv:n och slås av Tyras extrema megalomani (jag vet, yet again..) och bara HEEEEELL NOOO, den här skiten är för bra för att inte föras vidare.



Liksom, the goddess of fierce? The goddess of SHEER AND UTTER MADNESS, snarare.

What do you do when words are not enough.

"Och sedan undrar jag och min mamma när du ska uppdatera din blogg...",
och vad svarar man på det? Varför skriver jag inget? Har jag inte längre något att berätta? Kanske inte. Kanske är orden slut. Jag vet inte. Jag funderar lite på det ibland, men kommer inte riktigt fram till något. Kanske är det bara bredden på inläggen som är fel, typsnittet som är för stort, headern som är för gammal. Jag vet inte. Men jag vet att jag inte kommer skriva ett inlägg där jag lovar bot och bättring, för jag är usel på att hålla löften. Kanske har jag bara inte något att berätta.

Sedan sitter jag på tunnelbanan en eftermiddag som präglas av ett envist jäkla snöande och sakta men säkert drabbas jag av den där känslan av att vara omgiven av freaks. Typ: jag har satt mig mitt i ett hemligt cirkussällskap. Typ: Shaun i Shaun of the dead går ut för att köpa tidningen en bakismorgon och märker inte att alla som stapplar längs trottoarerna är zombies. Typ så. Bredvid mig en urgullig liten två-åring. Mitt emot henne en man som på intet sätt ser ut att vara mentalt kapabel att ta hand om ett barn. Är två-åringen själv? Hon tittar ihärdigt på sina medpassagerare. Tvärs över gången en kvinna som sitter och ritar cirklar i luften framför sitt eget ansikte med en liten metallpenna, oavbrutet i 5 stationer. Några säten bort en man som har packat upp allt innehåll i en svinstor dramaten och organiserar prylarna prydligt på fyra säten. I Örnsberg visar mannen snett mitt emot det första tecknet på att ens känna den lilla knäpptysta två-åringen bredvid mig, när han sakta lyfter upp henne och trycker henne längre upp mot ryggstödet. Hon är som en stor plommonfärgad kåldolme och rör inte en min. Lever hon, ens en gång?

Vad vill jag säga med det här då? Vet inte riktigt. Men att orden skulle ha tagit slut går jag bara inte med på. Jag är nog bara lat.

Stolpskott.

Det finns såklart både fördelar och nackdelar med att jobba på en skola som ligger i ett område som präglas av ytterligheter som lågutbildade knegare, analfabeter och medelklassiga radhus-Svenssons. Vårt elevunderlag har ju en rätt brokig bakgrund, kan man säga. Jag tycker typ jämt att det är något vi kan använda till vår fördel och jag är fullt och fast övertygad om att mina elevers toleransnivå för normavvikelser ändå är rejält mycket högre än vad den är hos elevunderlaget i skolor med en mer homogen bakgrund.

Men. Eftersom eleverna rent generellt är språkligt svaga så ger det såklart genomslag i allt skolarbete och många har en rätt skev uppfattning om vad som faktiskt krävs för högre betyg. Våra starkaste elever skulle kanske landa i ett mellanskikt på en annan skola. Eleverna kan inte relatera till abstrakta målpapper och hänfaller allt som oftast åt det som var verklighet när jag gick i högstadiet: relativa betyg. Alltså: de ser sig själva i relation till klasskamraterna och argumenterar sedan enligt devisen "men jag är ju mycket bättre än X och borde därför ha ett VG om X har G". Typ. Då är det jävligt svårt att stå där och vifta med kursplaner och ba "men G är ju ett väääääldigt brett betyg!". Ingen bryr sig liksom. En skola med betyg är en skola som lär sina elever att fokusera på betyget snarare än kunskap, så det där med vad man *faktiskt* presterar är bara intressant så länge man jämför det med någon annan i klassen.

Så jag har en elev som verkligen är svag i svenska. Han når målen för godkänt, men mycket mer än så är det inte. Men han förstår inte det. Han resonerar nämligen som så: "jag jobbar ju jättehårt, jag borde få VG". Det är en annan vanlig missuppfattning som är jobbig att reda ut. Det är inte kul att behöva säga att stenhårt jobb är en förutsättning för att du ens ska nå målen för godkänt, att det liksom inte är arbetsinsatsen som sådan som betygssätts. Det här har jag förklarat för honom sedan höstterminen i åttan, men han har inte riktigt greppat detta ännu. Och det är ju svårt - svenska är inte som andra ämnen. Det är inte så enkelt som att sätta upp mål av typen "förklara fotosyntesen" eller "du ska kunna lösa den här typen av ekvationer". Min förhoppning är att han ska förstå detta, typ lagom till skolavslutningen i juni.

Nyss dök han upp på Fejjan. Efter en trevande inledning där han frågade hur jag mådde utspelar sig följande konversation:

Elev: -"hur ska man göra för att få ett högt betyg"

Jag: -"det beror väl på vilket ämne?"

Elev: -"sve"

Jag: [tar sats för att säga samma sak för 1288489372:e gången]
- "ja du, det är svårt att svara på. du vet, det är inte som so eller no där du kan plugga järnet ett tag inom t.ex franska revolutionen och sedan gå och skriva ett prov."

[kommer här någonstans på den lysande idén att använda en liknelse han förstår - sport]

"det är lite mer som fotboll eller annan sport. man måste öva och spela jämt, hela tiden, för att bli bättre och bättre och utvecklas och hålla sina färdigheter på en jämn nivå. de bästa fotbollsspelarna har ju spelat länge. de vaknar inte bara upp en dag och tänker att det vore kul att vara asbra på fotboll och blir upplockade av champions league efter två veckors intensivt fotbollsläger."

Elev: -"vad vill du komma fram till ?"

Jag: *går med i gruppen 'Det är inte jag som förklarar dåligt, det är du som fattar trögt'*

Jackie vs Nemo

Istället för att rätta uppsatser, något jag verkligen borde göra just nu, sitter jag och tittar på Kungarna av Tylösand och tänker på hur alldeles för nykter jag är för att kunna titta på denna studie i mänsklig förnedring. Att den där Erica pratar i konstant Tigerjaktsläge är mitt minsta problem, att Nemo en halvtimme in i programmet lyckats visa kuken två gånger och ollat en rumskamrat i örat är ett lite större problem.

Jag tycker det känns så symptomatiskt att när Paradise Hotel visades senast så fullkomligt överöstes vi med analyser av hur framför allt Jackie Ferm egentligen mådde. Hon var väldigt ung, inne på sitt andra utvik och låg med killar i tv. Hennes kända pappa och deras trassliga relation och vad den lett till diskuterades en del, och nästan alltid i relation till att hon ansågs vara sexuellt utagerande. Och liksom, ja, det är klart att man kan spekulera i det - speciellt när hon först uttalade sig om att utviket var en hämnd på pappa. Men nu undrar jag vart alla analyser av Nemos serieknullande och tvångsnäckande förs? Jag läser mycket om Nemo och Jockiboi, men det är mer inriktat på vilka oseriösa morons de är. När ska vi prata om hur de mår egentligen, och vilka barndomstrauman som ligger bakom deras nersupna liggparad? Det pratas mer om deras töntiga frisyrer och fula tatueringar än deras eventuella självdestruktivitet.

Jackie insisterade om och om igen på att hon faktiskt mådde bra och fattade aktiva medvetna beslut om sitt liv och sitt kändisskap, och vi tvekade och tvekade och kan hon verkligen må bra? Är hon inte manipulerad av någon endaste person? Nemo och Jockiboi är kanske två jubelidioter, men att de mår bra och styr över sina handlingar - det verkar ingen tvivla på.

Årets mest orimliga affisch?

Naken-Janne och Jockiboy i all ära..

men nu har väl ändå de svenska dokusåpenamnen nått en ny all time low? Eller high. Beror sig kanske lite på hur man ser på saken.