WIndow licker.

Jag vet inte om jag nämnt det (antagligen, typ 347676343 gånger), men jag bor i renoveringsskärselden. När mitt hus ombildades så gjorde folk som nyblivna bostadsrättsägare gör mest: slet ut kök och badrum, satte in nytt, rev väggar och lade nya golv. Sedan sålde de läggan, och in flyttade nästa Sköna Hem-idiot, som typ lade nya golv, villa ha duschkabin istället för badkar och enstaka hyllplan istället för skåp. Kvar satt vi envisa hyresgäster och gnisslade tänder.

Det borras fan ta mej vecka ut och vecka in i detta satans bygge. Och detta i ett icke ännu stambytt hus. Oh. The. Humanity.

Anystörd, nu har det dragits om el (halvlyckat resultat i ärlighetens namn, men låt detta bli material för en annan svada i renoveringshatandets namn) och nu är det dags för alla husets fönster att bytas ut. Topp!

Denna ljuva fönsterenoveringstid inleds med att ett schema för när vilka våningsplan kommer att beröras sätts upp. Jajamän. Vårt våningsplan ska få nya fönster ("Vi arbetar mellan 07.00-18.00" - say whaaaaat?) veckan jag har sportlov. Hur glad? Inte så det störde direkt.

Sedan följer cirka fyra veckor av intensivt borrande, från ca 07.15 på morgonen. Heeelt normalt. Alldeles, fulkomligt urnormalt.

En dag när jag kommer hem ligger en lapp i brevlådan. Det är ett förtryckt brev med handskrivna datum och tider på. Den meddelar mig att eftersom det finns så lite plats i huset måste alla våra nya fönster ställas på vår balkong i väntan på byte. Mm. Där har de stått - i typ två veckor. En annan dag när jag kommer hem, onsdag innan lov, ligger en ny förtryckt lapp med nya förtryckta tider utställd på vårt lägenhetsnummer. Den meddelar oss att fönstergubbarna gärna vill komma och slutföra de fönsterarbeten de påbörjat i vår lägenhet. På fredag. Mellan 07.00 och 18.00. Jag, i min enfald, antar iskallt att de har tagit fel lapp, och att de då menar att de ska komma och påbörja arbetet på fredagen. Två kvällars vansinnesmöblering följer när jag och sambo tar ner gardiner, hittar typ tre oanvändbara lampfötter gömda bakom dessa gardiner och försöker flytta runt möblemanget så att fönstergubbarna har en rörelseradie på cirka två meter, som efterfrågat. Sambo lämnar en lapp till fönstergubbarna om att de helst inte kanske behöver jobba mer än en dag nästa vecka när vi båda har semester och hans mamma är på besök.

Fråga: tror ni att vi, när vi kom hem på fredagkvällen, möttes av ett enda pyttelitet ynka litet jävla nytt fönsterhelvete?

Klart som fan att ni inte tror det. Ni vet bättre än så. Lappen hade de dock tagit med. Sedan har vi inte sett röken av de här tjommarna, men orka möblera tillbaka allt när vi vet att de kommer denna vecka? Nej, det orkar man ju inte. Alltså: bor i kaos.

Idag i brevlådan: en förtryckt lapp som säger att de ska komma och inspektera det supposedly genomförda fönsterarbetet imorgon. Mellan 13-17. Och jag liksom QUÉ? YOU HAVE GOT TO BE SHITTING ME? Liksom, ett: lär er att använda rätt jävla förtryckt lapp. Två: LÄR ER ANVÄNDA RÄTT JÄVLA FÖRTRYCKT LAPP så att denna förkylda subba vet om hon ska förvänta sig tryckluftsborr och arktisk kyla inomhus imorgon mellan 13-17 eller om det bara kommer en soon to be förvånad förman som på 5 minuter kan konstatera att det inte finns något fönsterarbete att inspektera!!!! Är det så mycket begärt?


Och med allt detta vill jag egentligen bara säga: sitter och bloggar på toa. Det enda rummet som går att vistas i är sovrummet och där sover sambon, som hävdar att jag knattrar för hårt på tangenterna (!!). Alltså sitter jag i vårt pyttelilla badrum, som för övrigt inte har ett enda fönster. This is not how I imagined life at 30!

Oh! The humanity!

Allvarligt talat, Vagabond..

...90-talet ringde och bad er dra åt helvete.

Monkey see, monkey do.

Allvarligt talat, den där känslan man får ibland när man tittar på en människa som går omkring och typ.. är, dvs interagerar med andra, och allt man tänker är du är som en jävla apa.

Libyen.

När nyheter om vidrigheterna i Libyen når mig är min initiala reaktion vämjelse. Vämjelse, och någon slags sorg. Sedan börjar jag snabbt bläddra igenom mina klasslistor i huvudet och försöker frenetiskt komma fram till om några av mina elever har libyska rötter.

Öh. Öh. Ha den äran!

Hade så himla mycket att skriva om i helgen, men hann inte då pga underhöll besökande lillebror. Och nu så är det ba.. tomt. Helt tomt i bollen. Återkommer när jag fått en snilleblixt och minns allt det där viktiga jag skulle tycka en massa saker om!

Två psykon - en lägga.

Alltså haha, denna kyla tränger sig inte bara in i min hjärnbark och transformerar mig till surgumma av ohyggliga mått, den har även samma effekt på min sambo.

Det som igår var ett hushåll genomsyrat av harmoni och kärlek (obs ej pga Alla Hjärtans Dag, utan pga helt normala skäl) är idag pms-hyddan gud glömde. Vi lyckas alltså dra igång ett storgräl inom loppet av 5 minuter från att båda kommit hem. Han kom hem och typ exploderade i en skur av subbig attityd, varpå jag genast började försöka trumfa.

Störtskön nivå var det på detta storgräl också! Argumentationstekniken är något som dagisbarn skulle avundas, kan jag meddela. Det avslutades med att sambon gick omkring och ryade om.. ja, jag vet inte vad han pratade om eftersom att jag bara vrålade "YAP YAP YAP YAP YAP" så fort han öppnade munnen tillslut.

Och eftersom min sambo hatar vitlök så har jag nu hämnats genom att laga spaghetti aglio e olio. En extra stor portion. Som jag inte kommer orka äta upp. Och vars tallrik jag inte kommer orka diska ur. På minst några timmar. Mmm...vad synd.

Påminner mig om att jag borde berätta om den där gången jag hämnades hans osolidariska fyllebeteende genom att hälla ut hans coca-cola, gömma Resorben och slänga en hel limpa rostbröd innan han kom hem från en utekväll. Men det spar vi till en annan gång!

Tillbaka till framtiden.

© Irina Werning

Via Lisa Milbergs twitter fick jag nys om det här fotoprojektet. Irina Werning låter människor göra re-makes på sina gamla bilder. Samma ställen, samma kläder och poser, som för tio-tjugo år sedan. Helt fantastiskt, och jag är vanligtvis helt ointresserad av att titta på fotoprojekt på internet. Livar definitivt upp, en iskall mensvärksmåndag med förkylningskänningar som denna.

Rolling in the deep.

Okej, att dela på en kanna lapsang och en leverans kardemummabullar tillsammans med Victor framför en dokumentär om hoarders livar upp lite i denna bistra vintertid. När han snörade på sig kängorna över sina tjocksockar och långkalsonger såg han min vinterdeppiga uppsyn och sade bestämt:

"Nu har nästan halva februari gått. Det är inte långt kvar. Speciellt inte jämfört med hur mycket av vintern vi lagt bakom oss."

Ska skriva ner det på en lapp och ta fram och läsa om och om igen nästa gång jag vill lägga mig ner på golvet och förbanna klimatet för att jag inte kan använda mina favoritskor året runt, vilket lär hända om cirka 10 minuter.

Världens mest utskällda samtalsämne.

Förlåt. Men det här vädret är utmattande på så många plan att det likt en dementor sugit all livslust ur mig. På jobbet är jag surfröken, sen går jag hem och är surgumma.

När det började töa glodde jag deprimerat på gatan utanför mitt hus och konstaterade att den trots flera dagars töväder var täckt av ett decimetertjockt lager is. Sen kom snön tillbaka och då kände jag bara att JAHA NU ÄRE ISTID och då spelar det faktiskt ingen roll om solen skiner - för det är kallt och jag måste stappla så himla långsamt så fort jag ska någonstans och jag är FÖR UNG för att stappla. Fattar ni? Too young to stappla! Så är det bara. Och inga mängder BiB kan övertyga mig om motsatsen.

:C

Tage Danielsson, Martin Ljung, Lena Nyman.

Hasse Alfredsson, Gösta Ekman.

Att fråga den som inte räcker upp handen.

Något jag känner mig oerhört kluven inför, det är klassrumspraktikan kring att svara på lärarens (i det här fallet mina då) frågor.

Jag har alltid sagt till mig själv att jag aldrig ska tvinga elever att prata om de inte vill. Jag har haft alltför många klasskompisar som vittnat om vidrig ångest över att behöva prata under lektioner för att vilja utsätta mina elever för samma sak. Ändå slår det mig ibland att det känns som om jag gör mina elever en otjänst genom att inte fråga även de som inte räcker upp handen.

Jag tänker lite såhär: det finns så många hierarkiska system i ett klassrum, som är så intrikat vävda, att en elevs ej uppsträckta hand lika gärna kan bero på att de faktiskt inte har ett svar eller en fundering att dela med sig av, som att eleven inte känner förtroende nog för klassen eller läraren för att ta lite av sin beskärda taltid. Kanske har de inte självförtroende nog att tro att deras åsikt eller fråga är värd att dryftas?

Jag har via utvecklingssamtal, omdömen och enskilda samtal med elever försökt pusha på känslan av att vara värd att lyssnas på, med varierat resultat. Om en elev som sällan räcker upp handen gör det ser jag alltid till att de får komma till tals, att deras klasskamrater lyssnar och att de får uppmuntran och bekräftelse av mig som lärare. Ändå har jag några elever som sitter tysta som möss. Skulle jag fråga dom ändå så händer det lika ofta att jag får ett svar, som att de skakar på huvudet och undslipper sig ett snabbt "jag vet inte" - som för att få uppmärksamheten mot deras person avledd så snabbt som möjligt.

Det är så jävla svårt att veta om deras ovilja att svara beror på ångest eller på att de vilar tryggt i vetskapen om att någon annan ändå alltid har något att säga, och att de därför lika gärna kan hålla tyst. Låta någon annan hålla låda istället, liksom.

Nu undrar jag om jag gör dessa elever en otjänst genom att låta de som vill svara, resonera och prata göra det? Lär jag mina tysta elever att inta en passiv ställning i livet? Kommer de för alltid sitta på möten och bara knipa och vänta på att pratkvarnen bredvid ska avsluta sin utläggning?

Jag tror att det här är extra svårt för mig att hantera eftersom att jag själv alltid var typ Hermione Granger som ivrigt hoppade på stolen med handen i vädret. Jag älskade att hålla muntliga föredrag och tog mycket plats, muntligt. Jag har svårt att sätta mig in i de tysta elevernas våndor, och mina tysta elever (inte alla, en del) kan inte heller riktigt svara på vad som fattas dem.





Så, vad tycker du?? Var du en tyst elev? Vad hade du föredragit? Hur hade du velat att din lärare hanterade din tystnad i klassrummet? Kan ändamålet helga medlen? Ska jag riskera att sätta elever i en position de tycker är förjävla obekväm och jobbig, för en förhoppning om något sorts genombrott som får dem att sluta vara tysta och ta lite mer plats?

Obs! Vi har såklart inte helklassdiskussioner jämt. Vi arbetar ofta i mindre grupper och par, för att alla ska få tid att samla tankar osv innan vi diskuterar i större grupper. Mina frågor gäller heller inte elever som lider av scenskräck.

Då hjälper inte ens svindyra droppar från Guerlain.

Skön man är när man kommer på sig själv med att ha något som närmast liknar dåligt samvete för att man inte är Härlig Äkta Kvinna. Tänker typ Marilyn Monroe som ba "åh jag sover endast i några droppar Chanel No 5".

Själv sover man i randig stortröja från Monki och skotskrutiga flanellbyxor i färger som inte matchar ens med den grövsta färgblindheten till hjälp.

Men have no fear, fellow suffragettes, ty sedan skärpte jag mig alltså och bara embraceade mitt sunkiga missmatchade urkvinnliga jag.

Som man bäddar får man ligga.

Jag svär, att bädda rent tillsammans med min kille är som att bli tillfälligt inkallad att jobba på gruppboende - med bara en i gruppen.

Liksom hur är det ens möjligt att inte fatta hur ett påslakan fungerar? Vi har haft påslakanworkshop konstant sedan vi flyttade ihop för typ fem år sedan, och ändå står han där som ett jävla mög med händerna i vädret och ba o_O när påslakanshelvetet ska på. Efter fem år hade han äntligen lärt sig tekniken med att stoppa händerna i hålen på den över delen av påslakanet - ja men då slutades det typ säljas påslakan med hål för händerna. Nu blir han helt konfys varje gång han försöker hitta dessa hål som inte finns och står och viftar lite förvirrat med fingrarna och ser typ ut att tänka "Herr Ober, det är något fel på mitt påslakan?".

Själv pendlar jag mellan ursinne och gapskratt när bäddning ska ske. Det är liksom lika jävla utvecklingsstört varje gång. På gott och ont.

Kan själv!

Drag jag hatar hos mig själv: att jag på jobbet jämt tycker att jag gör allt bättre själv när det kommer till planering och administration. Det leder till exempel till att jag sitter och jobbar med schemaläggning och planering inför nationella provet i två timmar - fast att det egentligen inte är mitt jobb. Men om jag låter den person som ska utföra jobbet göra det så blir det:
1) inte gjort i tillräckligt god tid,
2) inte rätt gjort,
vilket gör att allt måste göras om. Och då blir det ännu knappare med tiden. Alltså sitter jag där och pillar och planerar och härjar. Så blir det som det ska. Det är ju helt klart en ond cirkel, men va fan, jag kan ju lika gärna göra det från början som att komma in i ett senare skede och panikartat utöva damage control. Eller?

Själv är bäste dräng. Det vet Mr Darcy, och det vet jag.

Annan sjuk grej: min kollega ba "ja men du ska ju vara så duktig jämt", med ett tyst "hur tror du det får oss att framstå?" som underförstådd följdfråga. Som att det liksom är något fel med det? Typ att jag är någon sorts megastreber till duktig flicka som sliter ihjäl mig för att impa på rektorn/elever/kollegor/livet. Ba eh ursäkta att jag vill göra ett bra jobb och ha vettig och genomtänkt undervisning? Fattar att det får vissa kollegor att framstå i dålig dager, men ska jag liksom växla ner och ha sämre undervisning bara för att de inte orkar planera? Skullente tro det va.

Jag, en periodare.

Något som kanske inte var helt klart innan, men som definitivt blivit det den senaste veckan är mina tendenser att bli helt uppslukad av till exempel filmer, böcker, artister och personer. Dessa perioder kan vara olika långa, men är alltid extremt intensiva. Helst vill jag bara sitta hemma, ensam, och googla/läsa/kolla/lyssna utan några övriga kontakter med omvärlden, men det går ju inte riktigt. Istället blir jag extremt disträ och har svårt att hålla igång samtal utan att försöka styra in dem på något som går att relatera till min pågående besatthet. Det är som att min hjärna måste få tugga klart, innan den sväljer och går vidare till nästa matbit. Ju mer intensivt jag kan fokusera på att tugga, desto snabbare går det.

Eh. Det jag egentligen ville ha sagt med det här är att det eventuellt kommer ett till Austeninlägg eller två. Är alltså inte komplett galen. Har bara inte tuggat klart än.

Skräphögen folkbildar: Inbjudare

I egenskap av Person som arbetar med tonåringar känns det som min plikt att hålla alla er gullestofiler uppdaterade med det senaste i korridorstugget. Vi går ut starkt med min personliga favorit: inbjudaren. Om man googlar säger Wiktionary såhär:

1. (slang) person som inbjuder sig själv till något, vanligen andras samtal

Men begreppet är vidare än så och kan även innebära en person som bjuder in andra och liksom serverar den kommande dissen på silverfat. Ett aktuellt exempel är det här kommentarsfältet hos Liza, där vi har flera inbjudare. Dels jag, som hetsar på det anonyma trollet och lägger mig i utan att delta i den faktiska debatten (for the lulz liksom), dels då trollet som genom sina debattinlägg är största inbjudaren och bara ber om att få ett verbalt kok stryk.

Om man är större än den största inbjudaren, då kan man vara något så fint som "inbjudarnas inbjudare". Inbjudarnas inbjudare stötte jag först på i en kommentarstråd under en f.d elevs nya profilbild på Facebook. Den före detta elevens kompis skrev följande:

"HAHA mamma stod bredvid mig när jag kolla på den här bilden (fråga mig inte vrf men hon e ju inbjudarnas inbjudare..).."

Fortfarande osäker på uttryckets användningsområde? För vidare referens till denna maxade version av uttrycket, se #Birrogate. Den missförstådde misantropen som nu tvingas i landsflykt är själva definitionen av inbjudarnas inbjudare. Gapar, ryar, rasar och fnyser åt vitt skilda saker som Pride, abort och östeuropeiska män och målar med bredaste penslarna i sina krönikor och debattartiklar för att sedan gråta ut i media när han stöter på mothugg och missnöje. Man vill ju ba ta tag i hans ansikte och ömt fråga "men Marcus, fattar du inte att du är inbjudarnas inbjudare? Ingen bad om din åsikt om Pride..". Tror i och för sig inte att det skulle hjälpa, vilket verkligen befäster hans status som inbjudarnas inbjudare.

Andra uttryck och begrepp vi ska attackera i denna folkbildande serie med bloggposter är "kryddare" och "uzuik". På återseende!

Mr Darcy i den berömda badscenen; inbjudarnas inbjudare. Fast av en mer sexuell karaktär.

Emma Thompson

PS. Förutom genidraget att casta Alan i en s.k romantic lead så verkar ju faktiskt Emma Thompson vara rätt jävla smashing helt i sin egen rätt. Intervjuer med henne, i tidningar eller på tv, är så späckade med minnesvärda citat att man får hjärnblödning av ren och skär fabulousness.

"As far as I can see, from Sharon Stone's love scene in Basic Instinct, they molded her body out of tough Plasticine. She was shagging Michael Douglas like a donkey, and not an inch moved. If that had been me, there would have been things flying around hitting me in the eye".

Och nu tillbaka till Alan..

Va? Har du kommit för att skjutsa mig till jobbet? Fett gullig du är!

"Willoughby... Willoughby... Willoughby..."

Nu ska jag bjussa på lite Austenporrkuriosa som tills igår gått mig helt förbi: Emma Thompson, världsabästa Eleanor i Sense & Sensibility (även geniet som gjort screenplayen till denna toppfilm - okej hon kunde väl slängt in en nakenscen med Al.. äh, det va inget) är liksom gift med... *drumroll*... Greg Wise... det vill säga... *drumroll*... Willoughby!!! Är inte det rätt fantastiskt så säg?

"Alan Rickman fucks women with his voice"

Om jag vill att en ridstövelbärande Alan Rickman ska läsa Shakespeares sonetter för mig?
-Does a chicken have an ass?

Vissa söndagar kräver Alan Rickman i allmänhet och andra söndagar kräver Alan Rickman som Colonel Brandon i synnerhet. Cue Sense & sensibility. Mm, Alan. Det ska medges att jag har en närmast osund vurm för män i regency era attire, så måhända är mitt omdöme något grumlat - men det faktum att Alan till och med var djuriskt stilig iförd svarta tights och svart fluffskjorta (vem hade kunnat ana att Sheriffen av Nottingham shoppade på Weekday?) i Robin Hood: Prince of thieves tyder ju ändå på en viss inneboende karisma. Men tänk ändå vad ett par ridstövlar kan göra för en outfit.. *modeblogg*

Sedan är det ju rösten. Dustin Hoffman och Alan Rickman är mina bästa röster. Åååh kan lyssna på de däringa gubbarna hele långe dagen. Spelar absolut ingen roll vad de pratar om, bara de pratar. Skulle gladeligen lyssna på Alan Rickman läsandes ur en instruktionsbok för diskmaskiner om det erbjöds för ingen låter som Alan, trodde jag - tills jag stötte på det här klippet från ett avsnitt av QI:

Kastar ett mindre berg i hyresrätt gjord av glas.

Ville bara säga att jag hatar alla jävla gnällrövar som bara ska gnälla jämt och inte bara kan ta det lite jävla chill och ba älska sin nästa and all that jazz.

Afghan Wigs.

Fråga: hur kommer det sig att folk som "måste" bära peruk ofta bär så himla konstiga peruker som ser så uppenbart perukiga ut?

Jag brukade åka buss tillsammans med en tant som var rätt gammal. Hon hade nog blivit tunnhårig och bar alltid peruk. Grejen är liksom att hennes peruk såg ut som ett dammigt roadkill. Med en enorm platt virvel, som alltid satt på lite olika ställen beroende på dagsform. Jag undrade alltid om det hade skadat tanten att kamma peruken lite då och då? Någon gång satt ett gäng tjejer i de yngre tonåren på bussen, och de hade uppenbarligen käkat en tallrik glosoppa till lunch så som de stirrade på stackars peruktanten. Men who can blame them? Hon var lång, lätt ostbågeformad, iförd en lång ljusgrå täckkappa, ett fuchsiarosa läppstift målat upp till öronen, enorrrrrma solglasögon och ett roadkill vilsamt balanserade på huvet. Typ transande totempåle. Klart som fan att tjejerna glodde.

Innan tanten gick av fräste hon argt "JA det är en peruk" till de gloende tjejerna. Ba eh, ja, det är tämligen uppenbart för samtliga närvarande? Typ skaffa en ny peruk som faktiskt ser ut som hår som någon gång suttit på en människa om du tycker att det är jobbigt att folk glor? Bara ett tips i all välmening.

Så idag i Liljeholmen går jag förbi en kvinna som står och rotar i innerfickan efter något. Jag blev helt paralyserad av hennes peruk. Den var sådär dammigt gråbrun och halmig och konstig. Den såg inte klok ut. Och ja, jag fattar att peruker är dyra men HUR stor kan prisskillnaden vara mellan en peruk som ser hyfsat diskret ut och en som gör att man ser ut som Rulle?


Om man har andra ekonomiska prioriteringar i livet än en peruk som faktiskt ser ut som hår - är det inte smartare att bara skita i att ens slösa några pengar alls på peruken då och glida runt utan hår? Jag menar, folk kanske tittar om du inte har hår - speciellt om du är kvinna - men jag garanterar att folk tittar ännu mer om du utger dig för att ha hår som över huvud taget inte ser ut som hår.

Tur att läraryrket är, s.a.s, isolerat ibland.

Engelska med år 9. Rättar uppgifter i elevs övningsbok. Hans vänner hetsar rättningen och hoppas på att han ska ha många fel, eftersom att han är klar först. Eventuellt drabbas jag av en tillfällig släng Tourettes?


- "Uh-oh, looks like she's doing a looooot of marking with that red pen!!"

- "I'm not actually marking your assignment. I'm just drawing a Big. Red. Penis in your workbook."



Kanske en mini-stroke?

Ps.

En liten påminnelse till mig själv såhär på kvällskvisten:

- Sluta dricka vatten efter kl. 19.00.

Kan. Inte. Sluta. Kissa.




:C

Det är liksom mörkt i den där källaren?

Klockan är nu 23.30. Jag har lektion med ett gäng sjövilda 12-åringar kl. 08.00 imorgon bitti och ska sedan undervisa och arbetslaga till cirka 16.30. Sedan ska jag åka och vara quizmaster på Pet Sounds resten av kvällen, direkt från jobbet utan att passera Gå.

Så varför sitter jag då HÄR, i soffan, och MÅLAR NAGLARNA i någon sorts avancerad fransk manikyr i färgerna greige och elektriskt blå istället för att till exempel sova som en liten gris?

Ja. Det kan man ju verkligen fråga sig. Jävla patriarkatet!!!!!

Brummelibrum vem lufsar där?

Mina nior såg extremt skeptiska ut när de klev in på första svensklektionen efter lovet och såg texten till Mors lilla Olle på whiteboardtavlan.

Mina nior såg om möjligt än mer skeptiska ut när jag högt deklarerade att vi skulle lyssna på denna odödliga dunderhit från dagis och drog igång cd-spelaren.

Men fram emot andra versen så satt de där, alla mina tuffa tonåringar, med fåniga leenden i ansiktet och ett skönt blåbärsgung i kroppen, ty ingen kan motstå Alice Tegnér. Det får nu anses vara bevisat.

I can has RAGE?

Alltså känslan när man har suttit och fört in hela årets CSN-betalningar, manuellt, månad för månad, på internetbanken och man klickar på spara. Och så ba dör internetuppkopplingen.

Den känslan.

Been looking for a saviour in these dirty streets.

Jag älskar Little earthquakes och har gjort det ända sedan jag hittade den i mammas skivhylla när jag var typ 12. Tori alltså. Vilken hjältinna. Så.. ja.. mycket. På alla sätt. Hon har varit ställföreträdande mamma, syrra, bästis och kanske till och med alter ego med den här skivan. Little earthquakes är liksom trygg, på något sätt.

Töväder.

Det faller ner snösjok stora som isflak från vårt hustak. 'BRAAAAAAAAAAAK', låter det med ojämna mellanrum och jag blir så skraj att jag har gjort följande i ren chock:

• Pruttat
• Vält ut en skål med grönsaksstavar
• Högt utbrustit "nej nu JÄVLAR" i min ensamhet

Cue: mitt liv är en pilsnerfilm.

Tur man har ett par gummistövlar i alla fall. Synd att man inte har en hockeyhjälm.

Tittarstorm! Tittarna rasar! Tittarna sågar!

Det finns inget härligare än en riktigt tittarstorm, om du frågar mig. Älskar att folk blir så upprörda och indignerade över för samhället urviktiga saker som klädesplagg, sketcher och cirkusnummer.

Nu senast rasar det tydligen en tittarstorm med anledning av Andreas Weises "sexskämt" i gårdagens Let's Dance.

Andreas Weise går över gränsen för vad som är etiskt försvarbart,

rasar signaturen Nina.

Själv spanade jag in reprisen till mitt frukostägg och skämtet gick mig helt förbi. Alltså jag såg att alla skrattade och torkade sig i ögonvråna sådär som man gör när någon bara sagt något som är för tokigt, men jag kunde inte dra mig till minnes vad som faktiskt sagts. Tur att Aftonbladet rapporterar om tittarstormen och bistår med det aktuella klippet då!

Så, vad säger Andreas Weise som orsakat sådan raseri bland tv-tittarna? Låtom mig förtälja! Med anledning av kommentaren från Tony Irving där han bad Weise att hålla munnen stängd när han dansar replikerar Andreas att han är lite förvånad över att Tony vill att han ska stänga munnen.

Du kanske väntar på själva sexskämtet nu? That's it! Varken mer, eller mindre.

Det är ju inte utan att man undrar hur signaturen Nina lever sitt liv, när detta är att gå över gränsen för vad som är etiskt försvarbart.


EDIT: Så jäkla kul när man kollar artikeln med bildetexten "Här hör de snusket - hela juryn baxnar efter Andreas Weises fräcka sexanspelning till Tony Irving" under en bild på en tjoande jury, och Weises avbön där han säger att skämtet var plumpt och gick över gränsen. Man skulle ju kunna tro att Weise dansat fram och smackat snoppen i ansiktet på någon av jurymedlemmarna, minst.

En helt vanlig tv-tablå i juletid.

Vi spenderade julhelgen hemma hos min farmor och satt och spanade i tv-tablåerna efter något lämpligt tv-program som skulle passa alla närvarande. Hittade följande glada överraskning:



Buffy the vampire slayer OCH Ghost whisperer! Spik, som mina elever brukar säga.

Return of the living dead.

Välkomna tillbaka!

Det här känns ju härligt retro, lite vintäsch sådär. Någon gång i livet kanske jag drabbas av s.k "tekniskt kunnande" och får ordning på att importera inläggen från Folkvett. Men låt oss inte oroa oss över det nu. Uppdatera era RSS-flöden och era länklistor och låtom oss tillsammans börja om på nytt, genom att återvända till det gamla, detta nådens år 2011.

Opa!

Testing 2

Testing

Tänk om

Kafka shoppar på internet.

Älskar att:

1. Beställa några filmer från cdon som ska levereras inom 1-3 dagar.
2. Få bekräftelsemejl från cdon som innehåller en länk till min order.
3. Klicka på länken, och inse att jag måste logga in för att se orderstatus.
4. Inse att jag glömt mitt lösenord och be cdon skicka det till min mejl.
5. Få ett felmeddelande som berättar att min mejl inte existerar hos cdon.
6. Få vredesutbrott då punkt 2 direkt motbevisar punkt 5.

Robyns tänder: om att kasta sten i glashus, typ.

Människor alltså. Ibland blir föraktet så påtagligt. Både deras förakt riktat mot gud vet vad och mitt förakt som genast riktas mot dom.

Ändå sedan Robyn började härja på talk shows och bloggar i länder utanför Sverige så har jag fascinerat och lite äcklat följt det ständiga diskuterandet och kommenterandet om hennes tänder. Notera att innan With every heart beat plockades upp av Perez Hilton så kan jag inte påminna mig om att jag någonsin hört något sägas om Robyns tänder. Det är liksom normala tänder? Men så fort Perez började lovebomba henne så dök det upp bland kommentarerna. Fnysen. Föraktet. Föraktet för Perez Hilton, och föraktet för det han rekommenderar och väljer att hylla. Helt plötsligt, bland alla töntiga "I'm from Sweden too!!!!" så dök det upp kommentarer om Robyns utseende. Hon var en ful hipster, en GaGa-wannabe, eurotrash. Men framför allt hade hon fula tänder. Jag vet inte huuuur många kommentarer jag läst om hennes jävla tänder. Om jag tagit mig en fingerborg Aquavit för varje gång jag läst orden "snaggle tooth" i kommentarerna under en Robynvideo.. well, låt oss konstatera att min lever hade behövt transplanteras för länge sedan.

Snart började jag YouTube:a Robyns framträdanden på amerikansk tv. Där var de igen. SNAGGLE TOOOOOOTH. För varje person som tyckte att Robyns musik bäst kommenteras genom en kommentar om att hon är så snygg så fanns det minst en som inte verkade kunna se längre än hennes framtand.

Liksom, vad är det med anglos och deras besatthet av tänder? Inte ens skribenterna i Guardian kan låta bli att kommentera hennes tänder i sin bloggkrönika om 2010 års bästa låt. Återigen: i bloggkrönikan om 2010 års bästa låt. Inte 2010 års bästa porslinsfasader.

The thing is, we all love Robyn: sad little disco robot Robyn with her wonky teeth and interesting hairdos

Long time, no see.

Man vet att man bloggar sällan när man måste uppdatera Wordpress varje gång man loggar in för att skriva något.

"Vad betyder IRL?"

Ska jag säga en grej som irriterar mig?

När man typ pratar om något via dattan, inte chatt-stylee utan kanske via något sorts mailsystem eller så, så ba använder man en term eller nämner ett namn och den man pratar med svarar (obs flera timmar/dagar senare) och undrar "vad/vem är det?". Okej, way to go att sakta ner vårt kommunikationsflow här liksom, har du hört talas om Google? Wikipedia? The god damn internet???? Det irriterar mig.


Klart slut!

lololololol.

"...men jag vet tyvärr hur svårt det är då man måste tåla så mycket mer skit som underviktig än vad normal eller överviktiga behöver."

Hahaha! Hahahahahahahaahahahahahahahahahaha! Aaaaaahahahahahahahaahah!

Little 15

Jaha hörrni, idag hängde jag på gymnasiemässan med min nia. Det mest spännande som hände var att jag tre gånger blev misstagen för elev. Inte så att högstadieelever kom fram och trodde att jag var gymnasieelev, utan tvärt om. Tre skolor försökte pracka på mig ansökningspapper och information. Min medmentor skrattade rått, jag höll käften, tog ansökningspapperen och gick.

Slutsats: ser uppenbarligen megafräsch ut för mina 29 år.

"I am... the goddess of fierce"

Sedan slår jag på tv:n och slås av Tyras extrema megalomani (jag vet, yet again..) och bara HEEEEELL NOOO, den här skiten är för bra för att inte föras vidare.



Liksom, the goddess of fierce? The goddess of SHEER AND UTTER MADNESS, snarare.

What do you do when words are not enough.

"Och sedan undrar jag och min mamma när du ska uppdatera din blogg...",
och vad svarar man på det? Varför skriver jag inget? Har jag inte längre något att berätta? Kanske inte. Kanske är orden slut. Jag vet inte. Jag funderar lite på det ibland, men kommer inte riktigt fram till något. Kanske är det bara bredden på inläggen som är fel, typsnittet som är för stort, headern som är för gammal. Jag vet inte. Men jag vet att jag inte kommer skriva ett inlägg där jag lovar bot och bättring, för jag är usel på att hålla löften. Kanske har jag bara inte något att berätta.

Sedan sitter jag på tunnelbanan en eftermiddag som präglas av ett envist jäkla snöande och sakta men säkert drabbas jag av den där känslan av att vara omgiven av freaks. Typ: jag har satt mig mitt i ett hemligt cirkussällskap. Typ: Shaun i Shaun of the dead går ut för att köpa tidningen en bakismorgon och märker inte att alla som stapplar längs trottoarerna är zombies. Typ så. Bredvid mig en urgullig liten två-åring. Mitt emot henne en man som på intet sätt ser ut att vara mentalt kapabel att ta hand om ett barn. Är två-åringen själv? Hon tittar ihärdigt på sina medpassagerare. Tvärs över gången en kvinna som sitter och ritar cirklar i luften framför sitt eget ansikte med en liten metallpenna, oavbrutet i 5 stationer. Några säten bort en man som har packat upp allt innehåll i en svinstor dramaten och organiserar prylarna prydligt på fyra säten. I Örnsberg visar mannen snett mitt emot det första tecknet på att ens känna den lilla knäpptysta två-åringen bredvid mig, när han sakta lyfter upp henne och trycker henne längre upp mot ryggstödet. Hon är som en stor plommonfärgad kåldolme och rör inte en min. Lever hon, ens en gång?

Vad vill jag säga med det här då? Vet inte riktigt. Men att orden skulle ha tagit slut går jag bara inte med på. Jag är nog bara lat.

Stolpskott.

Det finns såklart både fördelar och nackdelar med att jobba på en skola som ligger i ett område som präglas av ytterligheter som lågutbildade knegare, analfabeter och medelklassiga radhus-Svenssons. Vårt elevunderlag har ju en rätt brokig bakgrund, kan man säga. Jag tycker typ jämt att det är något vi kan använda till vår fördel och jag är fullt och fast övertygad om att mina elevers toleransnivå för normavvikelser ändå är rejält mycket högre än vad den är hos elevunderlaget i skolor med en mer homogen bakgrund.

Men. Eftersom eleverna rent generellt är språkligt svaga så ger det såklart genomslag i allt skolarbete och många har en rätt skev uppfattning om vad som faktiskt krävs för högre betyg. Våra starkaste elever skulle kanske landa i ett mellanskikt på en annan skola. Eleverna kan inte relatera till abstrakta målpapper och hänfaller allt som oftast åt det som var verklighet när jag gick i högstadiet: relativa betyg. Alltså: de ser sig själva i relation till klasskamraterna och argumenterar sedan enligt devisen "men jag är ju mycket bättre än X och borde därför ha ett VG om X har G". Typ. Då är det jävligt svårt att stå där och vifta med kursplaner och ba "men G är ju ett väääääldigt brett betyg!". Ingen bryr sig liksom. En skola med betyg är en skola som lär sina elever att fokusera på betyget snarare än kunskap, så det där med vad man *faktiskt* presterar är bara intressant så länge man jämför det med någon annan i klassen.

Så jag har en elev som verkligen är svag i svenska. Han når målen för godkänt, men mycket mer än så är det inte. Men han förstår inte det. Han resonerar nämligen som så: "jag jobbar ju jättehårt, jag borde få VG". Det är en annan vanlig missuppfattning som är jobbig att reda ut. Det är inte kul att behöva säga att stenhårt jobb är en förutsättning för att du ens ska nå målen för godkänt, att det liksom inte är arbetsinsatsen som sådan som betygssätts. Det här har jag förklarat för honom sedan höstterminen i åttan, men han har inte riktigt greppat detta ännu. Och det är ju svårt - svenska är inte som andra ämnen. Det är inte så enkelt som att sätta upp mål av typen "förklara fotosyntesen" eller "du ska kunna lösa den här typen av ekvationer". Min förhoppning är att han ska förstå detta, typ lagom till skolavslutningen i juni.

Nyss dök han upp på Fejjan. Efter en trevande inledning där han frågade hur jag mådde utspelar sig följande konversation:

Elev: -"hur ska man göra för att få ett högt betyg"

Jag: -"det beror väl på vilket ämne?"

Elev: -"sve"

Jag: [tar sats för att säga samma sak för 1288489372:e gången]
- "ja du, det är svårt att svara på. du vet, det är inte som so eller no där du kan plugga järnet ett tag inom t.ex franska revolutionen och sedan gå och skriva ett prov."

[kommer här någonstans på den lysande idén att använda en liknelse han förstår - sport]

"det är lite mer som fotboll eller annan sport. man måste öva och spela jämt, hela tiden, för att bli bättre och bättre och utvecklas och hålla sina färdigheter på en jämn nivå. de bästa fotbollsspelarna har ju spelat länge. de vaknar inte bara upp en dag och tänker att det vore kul att vara asbra på fotboll och blir upplockade av champions league efter två veckors intensivt fotbollsläger."

Elev: -"vad vill du komma fram till ?"

Jag: *går med i gruppen 'Det är inte jag som förklarar dåligt, det är du som fattar trögt'*

Jackie vs Nemo

Istället för att rätta uppsatser, något jag verkligen borde göra just nu, sitter jag och tittar på Kungarna av Tylösand och tänker på hur alldeles för nykter jag är för att kunna titta på denna studie i mänsklig förnedring. Att den där Erica pratar i konstant Tigerjaktsläge är mitt minsta problem, att Nemo en halvtimme in i programmet lyckats visa kuken två gånger och ollat en rumskamrat i örat är ett lite större problem.

Jag tycker det känns så symptomatiskt att när Paradise Hotel visades senast så fullkomligt överöstes vi med analyser av hur framför allt Jackie Ferm egentligen mådde. Hon var väldigt ung, inne på sitt andra utvik och låg med killar i tv. Hennes kända pappa och deras trassliga relation och vad den lett till diskuterades en del, och nästan alltid i relation till att hon ansågs vara sexuellt utagerande. Och liksom, ja, det är klart att man kan spekulera i det - speciellt när hon först uttalade sig om att utviket var en hämnd på pappa. Men nu undrar jag vart alla analyser av Nemos serieknullande och tvångsnäckande förs? Jag läser mycket om Nemo och Jockiboi, men det är mer inriktat på vilka oseriösa morons de är. När ska vi prata om hur de mår egentligen, och vilka barndomstrauman som ligger bakom deras nersupna liggparad? Det pratas mer om deras töntiga frisyrer och fula tatueringar än deras eventuella självdestruktivitet.

Jackie insisterade om och om igen på att hon faktiskt mådde bra och fattade aktiva medvetna beslut om sitt liv och sitt kändisskap, och vi tvekade och tvekade och kan hon verkligen må bra? Är hon inte manipulerad av någon endaste person? Nemo och Jockiboi är kanske två jubelidioter, men att de mår bra och styr över sina handlingar - det verkar ingen tvivla på.

Årets mest orimliga affisch?

Naken-Janne och Jockiboy i all ära..

men nu har väl ändå de svenska dokusåpenamnen nått en ny all time low? Eller high. Beror sig kanske lite på hur man ser på saken.

Mejlkaoset, part infinity.

För dig som är intresserad av hur det gått med mejlkaoset som bröt ut för alla anställda vid utbildningsförvaltningen så kan jag meddela att:

1.) Det droppar fortfarande in mejl, speciellt efter att mejllistan kom in i andra andningen då någon beslöt sig för att starta en diskussion rörande den icke-befintliga IT-miljön i våra skolor.

2.) Mannen som är upphov till kaoset, Thomas Persson, skrivit ett blogginlägg om debaclet på Pedagog Stockholms blogg. Här kan man läsa det.
Mitt personliga favoritcitat i inlägget är:

Jag vill passa på att tacka för de tips som kommit om hur jag på ett smartare sätt kan skicka mina mejl till förvaltningens medarbetare i framtiden. Jag vill också klargöra att jag även framöver kommer att masskommunicera med förvaltningens medarbetare – det finns ingen möjlighet att bli struken från listan.

(min fetning då jag lol:ade på mig när jag läste det - kanske är det så att man måste läst och raderat cirka 250 mail bestående av variationer på temat "stryk mig från listan" för att se humorn)

Dark and difficult times lay ahead, Harry

Vad säger man när människor som man delar land med petar ner valsedlar med namnet på ett djupt rasistisk parti i valurnor? När människor som man delar land med tror att samhällsproblemen kan botas genom att jaga ut muslimer ur Sverige "med morot och piska"? När jag går till jobbet och möts av elever som i vanliga fall inte känner sig jättevälkomna av svenska samhället och som nu fått det bekräftat svart på vitt?

Fy fan.

Har aldrig känt mig så övertygad om mina politiska åsikter som nu. Ska lära mig SD:s partiprogram utantill och inte försitta ett enda tillfälle att demontera deras politiska luftslott. Och det hade jag tänkt göra till tonerna av en totalt oskämmig kämparglödsklassiker, för inget säger 'upp till kamp' som hockeyfrilla och säckpipor!





We're not gonna sit in silence
We're not gonna live with fear

Rösta!

Idag är det val och jag älskar val. Jag ska sätta på mig en raffig klänning och ett par tjusiga skor och bara ta mitt härliga medborgerliga ansvar och rösta skiten ur folk.

Om det mot all förmodan skulle sitta någon därhemma och ba "nä jag orkar inte, jag är så bakfull" eller ännu värre "alla partier är SKIT jag tänker inte rösta" så vill jag bara säga: res dig upp. Ta på dig skorna, stoppa röstkortet och legetimationen i fickan och GÅ NU. Bara gå. Rösta. Gör det.

Jag kommer ihåg det sista valet som min pappa röstade i. Han var väldigt sjuk då, och hade väldigt ont. Det här var innan amputationen och han använde kryckor eftersom fötterna höll på att gå i tusen ruttnande bitar. Jag kom ut i köket på valdagsmorgonen och gav honom en god morgon-kram och gjorde te, men han var bekymrad. Promenaden till vallokalen på cirka 700 meter kändes som 700 mil. Skulle det här bli det första valet han inte röstade i? Sen var det lite som i en smörig amerikansk film och han höjde näven (sant!) och röt: "Tamejfan om jag inte ska ta mej ner och rösta, om det så blir det sista jag gör!". Ja, han var lite dramatisk när det gällde politik, men vad annat kan man vänta sig av en man som har satt en Rocka röven av högern-badge i pannan på älgtrofén i plysch som hängde i hallen?

Så på med kavaj och slips och sedan tog jag min pappa under armen och vi började vår promenad mot vallokalen. Det tog oss 15 minuter att gå en sträcka som tog 4 minuter i vanliga fall. Vi var tvungna att sätta oss på bänkar längs vägen och vila lite eftersom pappas armmuskler inte räckte till att bära hela hans 190 cm långa kropp. Det fick ta den tid det tog, och när vi till slut kom hem igen var pappa helt slut men jävligt nöjd.

Och vad vill jag säga med det här? Jo, det borde du kunna räkna ut med röven. Om min skruttiga pappa kunde släpa sig i väg och rösta i det tillstånd han befann sig i då, då har du ingen ursäkt alls att inte göra det.

Panschisrapporten.

Jag har liksom kommit till en punkt då jag går och lägger mig ... vid kvart i tio för att säkert kunna somna innan halv elva och typ vara någorlunda utvilad (= inte ett zombievrak) när väckarklockan ringer klockan 06.00. Liksom vad TÄNKTE jag när jag började min lärarutbildning? Jag har väl varit morgontrött i hela mitt jävla liv, och ändå ba "nä men jag spenderar 480 miljoner på ett studielån som ger mig en utbildning där jag måste använda min hjärna OCH kunna stimulera tonårshjärnor klockan 8.00 på morgonen". Ja alltså stimulera tonårshjärnor är ju inte så svårt. Ba ta på sig någe urringat.

Skoja.

I alla fall så inser jag exakt hur mycket min nya panschislivsstil har påverkat mig när jag efter en kväll som inkluderat extravaganser som tre öl och en QP-meny finner mig själv stående halvvägs in i klädkammaren pratandes högt med mig själv i ett osammanhängande jävla raljerande över typ.. ja jag kommer inte ens ihåg, så viktigt var det. Det här var kanske en kvart sedan? Skämdes så mycket direkt efter att jag skällt ut, ja, luften eller så, att jag tvärt tystnade, hämtade datorn, och försökte skamskölja bort detta pizzeria-alkisbeteende genom att lyssna på Adam & the Ants.

Söndagsångest? Inte då.

Inte när man har en veckas skolluncher att se fram emot!

Hoppsan!

Internet dog. Stendog. Satt i världens sjukaste samtal med en urtrevlig supportkille i typ 45 minuter i fredags. Vi hade vissa kommunikationsproblem eftersom jag har Mac och när han väl lokaliserat Macmanualen insåg vi att hans var på svenska och mitt operativsystem pratar engelska. Samtalet lät typ:

-"Du ska hitta bla bla bla..."
-"Hmm, vad kan det heta på engelska... utilities kanske?"
-"Testa!"
-"Okej, vad ska jag hitta nu?"
-"Ja, det heter såhär... men kolla efter ikonen! Det är en svart cirkel, men en fjärdedel är grön!"

Tillslut kom han fram till att vårt försvunna internet var ett mysterium i paritet med Jack the Ripper och han skulle skicka vidare ärendet. "Du får återkoppling via sms om 4-6 arbetsdagar". Okej. Så idag så ser jag att vårt IP-nummer inte börjar på 169 (don't ask! Supportkillen lärde mig allt jag kan!) och testar och TADAA! We haveth the internetz once again!

Firar med att currymarinera lite tofu.

Gunnel är tydligen lite upprörd:

"444 mail på 3 dagar vad tror ni+
TA GENAST BORT MIG!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!"

Men möttes genast av en vänlig själ som i ämnesraden (så Gunnel inte missar det) påpekade att:

"Gunnel, ditt mejl blev det 445e!"

Och ja, det fortsätter droppa in mail från människor som vill bli borttagna från listan. Giv. Mig. Styrrrrrrrka.

Slave of disorder keep scraping away, every day

Känner att jag måste börja praktisera lite mindfulness om man ska stå ut med folk och deras emailinkompetens. Börjar med att lyssna på Strangelove och äta Ballerinakex. Återkommer med resultat.

Ett sista skalv innan helgen:

"Oförskämt att tro att man automatiskt vill vara med på er lista. Jag har nu över 400 mail som jag nu ska behöva gå igenom och ta bort. Är det rimligt? TA BORT MIG FRÅN "LISTAN"."

Alltså jag döööör. DU är inte rimlig, kära avsändare!

Senaste inlägget i utbildningsförvaltningens mailhaveri:

"Vem vare?! Vem vare som mejla'?!"


Dessutom har någon listmedlem gjort en PDF-bok av de 300 första mailen. Ska lätt skriva ut och spara.

Hur "Svara alla"-knappen blev dagens underhållning.

Igår morse när jag loggade in på min arbetsmail möttes jag av ett mail från en chef på utbildningsförvaltningen. Han ville önska alla 16 000 anställda välkomna tillbaka och gratulera för goda resultat, samt uppmuntra oss till att nå ännu högre resultat detta läsår (alltså: jobba mer! för samma lön!).

Så långt inget konstigt. Ett typiskt mail som man bryr sig jack shit om (för om man gjorde det skulle man bli arg), och bara raderar. Tills en lärare fick för sig att svara chefen på utbildningsförvaltningen, med en syrlig kommentar om lärarlöner. Det här mailet skickades till samtliga mottagare av chefens mail och då brakade helvetet lös.

På tio minuter ramlade sju mail in från folk som hyllade rebellärarens svar eller tyckte att okej, good point men palla trycka på "Svara alla".

Jag lämnar skrockande mailen och går och undervisar. Tre lektioner senare språkar jag med några kollegor som undrar "har du sett alla mail??". "Mja, jo, det var väl en 7-8 stycken", svarar jag. "Nej, nej", säger min kollega, "det är ju typ 57!". När jag väl loggar in visar det sig rätt snabbt att 157 är en mer rättvis siffra.

Det visar sig att utbildningschefens ursprungsmail har blivit kapat av 150 arga lärare som alla tryckt på Svara alla för att skriva olika varianter på "radera mig genast från denna lista". Så småning om har någon vänlig mer teknikinriktad själ vågat sig på att informera dessa 150 arga lärare om att:
1) listan är kopplad till anställning. Dvs, det enda sättet att raderas från listan är i princip att säga upp sig.
2) om man vill raderas från en lista är det nog visare att direkt vända sig till förvaltningen som har/skapar/använder listan än till alla de andra stackars satar som sitter i samma sits och får mail efter mail efter mail innehållandes sura kommentarer om att "jag har bättre saker för mig än att radera mail" och därmed bidrar till att vi alla får radera ännu fler mail.

Ah, tänkte mitt naiva jag då. Äntligen kommer mailen sluta. Men nej. Ilska föder glädje och snart börjar det trilla in mail av allsköns karaktär. Någon frågar om det inte finns någon som känner för att spela innebandy. Någon annan föreslår fotboll, eller en picknick i Rålis kanske? "Någon som vill ta en öl"? Ta genast bort mig från denna lista! Mig med! "Ta bort mig med, vet inte vilka ni är eller vad det gäller"! Sluta mejla! "Sluta skicka massmail om att sluta skicka massmail!". Någon som vill köpa min gamla futon? Någon som vill köpa en kattunge? Är det någon som vill sälja "en såndär sjungande fisk som sjunger don't worry be happy"? Ta bort mig med! Mig med! "Hur får jag igång skrivaren? Den fungerade förra terminen"!Ta omedelbart bort mig från denna lista! "Snälla ta bort mig från denna mailinglista - mitt namn finns inte ens med!" Ska vi ses i Rålis eller? Jag tar gärna en öl! "Berätta mer om er själva! Jag heter NN och jag gillar film, musik och kebab" "HÅLL KÄFTEN!" Ni har skickat till fel Johnny! Ta bort mig också! "NN, har du bild? Jag gillar också kebab!"

( Ja, allt i fetstil är copy-pejstat direkt ur ursprungsmailet.)

Och så fortsatte det. Arga, glada, retsamma, förbannade, roade röster i en enda stor geggig mailkakafoni. För varje mail jag raderade dök ett nytt upp i inkorgen. Jag har aldrig mer känt mig som Sisyfos. När jag gick från jobbet hade jag raderat närmare 300 mail. När jag startade Outlook imorse hade ytterligare ca. 50 mail landat i inkorgen, och minst lika många har dykt upp under dagen. Det verkar som om utbildningsförvaltningen har skapat ett monster och jag hoppas lite att det där ursprungliga mailet från en man som har ca. 100 000 i månadslön till anställda som har tur om de kommer upp i 30 000 per månad någon gång under sin karriär växer ytterligare, så att han för göra skäl för den där lönen. Ja, det hoppas jag verkligen - från djupet av mitt svarta lilla hjärta.

Saker man pratar om på måndagar.

Sitter och avslutar lunchen med tre kollegor när kollega A vänder sig till kollega B och frågar:

- Ska vi se om vi hittar den där blottaren idag igen?
- Blottaren?? undrar jag och kollega C förfärat.
- Ja visst.., säger kollega A som egentligen pratar om en råtta och tror att det även är det jag och kollega C upprepar med förfärade röster. Såhäääääär stor, utbrister han sedan och måttar upp några decimeter mellan händerna ackompanjerade av min och kollega Cs vilt uppspärrade ögon innan vi några sekunder senare lyckas reda ut missförståndet.

Återberättar en stund senare den märkliga konversationen för kollega D som skrattar sitt urhärliga Gula Blend-skratt och sedan berättar om en blottare hon träffade på i Marocko. "Den var som en jävla salami", säger hon sedan med en förtroendefull blick.

Jag tror det stavas J-o-a-n J-e-t-t ...

Kollade på filmen om The Runaways (så snygg, vill ligga med både Kristen Stewart och Dakota Fanning) och påmindes om en härlig screenshot jag tog för cirka 150 år sedan.

Det är ett kommentarsfält hos en stor tonårsbloggare som urartat då hon publicerat bilder på Kristen Stewart tagna under inspelningen av Runawaysfilmen och klagat på att Kristen har så fult hår. Hundratals tonårstjejer tog snabbt chansen att idiotförklara tonårsbloggaren och vissa lyckades med konststycket att idiotförklara sig själva av bara farten.



På så vis är ju kommentarsfälten hos de tonåriga Barbiebloggarna ibland förvillande lika kommentarsfälten på t.ex. Aftonbladet. Endast medelåldern skiljer dem åt.

Mutton dressed as lamb.

Min ålder till trots så körde jag på någon sorts catholic school girl-look idag, vilket fungerade oerhört väl i min kontakt med Stansted Airports manliga personal. Sorgligt förutsägbart kan tyckas, men hade jag vetat att en vit klänningskrage och vita brogues kunde få surmulna och säkerhetsanala uniformer att spricka upp i ett "no problem miss" när jag kom dragandes på mitt förstora bagage fyllt av vätskor och ett boardingkort utprintat på fel håll (och således med halva boardingkortet på ett papper och den andra halvan på ett annat) så hade jag gjort det till min standardklädsel på alla flygresor.

Fick även en redig boob squeeze av en extremt nitisk kvinnlig säkerhetsvakt som eventuellt anade att jag var en ulv i fårakläder.

Markant åldersskillnad i syskonskaran.

Eftermiddagsavsnitt av 90210. Lillebror på besök.

-"Asså, heter stället Death Pit?"

"Hilfe, hilfe!"

Mitt humör höjdes med cirka 100% när jag scrollade mig igenom Aftonbladets hysteriska startsida och hittade följande:




Älskar när livet blir buskis på riktigt.

En kommentar från en helt frisk människa.

Jag vet att vi alla vet att Aftonbladets kommentarsfunktion till största del nyttjas av människor som jag skulle definiera som mänsklighetens avarter, men den här kommentaren som återfanns under Elise Claessons spritt språngande krönika om singellivets faror är så rolig i allt sitt världsfrånvända vansinne att jag känner mig tvungen att dela med mig.

Jämstäldhet är det bara idiotiskt att eftersträva, män och kvinnor blir aldrig jämnstälda, fysiskt omöjligt kanske möjligt för afroditer men inte för friska människor. Jämnvärdighet är en helt annan sak än jämnstäldhet, när man förstår skillnaden mellan dessa, vet man också vilken som bör efterstävas! Jämnvärdighet både kan och bör uppnås. Men jämnställdhet glömm det med det samma!

Känner liksom att så mycket föll på plats med den här kommentaren. Jämnstäldhet är alltså bara fysiskt möjligt för afroditer. Vi friska människor får tydligen satsa på jämnvärdighet i stället. Ska tänka på det, nästa gång jag propsar för feministiska idéer.

Mvh,
en frisk jämnvärdig människa. Obs. Ej afrodit.

All hail the spaghetti monster!

Cirka världens coolaste tjej.



(Från HollabackNYC)

Vilken regnig sommar vi har!

Vet ni vad jag både roas och störs av? Folks bestämda uppfattningar om svenskt väder. När folk förnumstigt menar att det aldrig är snö på julafton och att svenska somrar alltid regnar bort (looking at you, Ledin!) så är det som om dom petar ihärdigt i midjan på mig med ett extra spetsigt pekfinger, på något vis. Jag vet inte, men det är som att folks uppfattning om regniga svenska somrar är så cementerad att inget väder, inte ens en galen ryssvärme, kan ändra deras uppfattning. Det bara är så.

Typexempel: nu efter över en månads vansinnig hetta och inte en regndroppe så regnar det i två dagar. Två ynka små dagar. Genast dyker sura kommentarer upp om att man minsann borde åka utomlands och inte spendera sommaren i regniga Sverige! Nä nä. Icke sa Nicke. Vi vill betala 5000 balubas för att åka till 30-gradig värme och molnfri himmel! Jajemän. Såäre.

Kom igen, liiiite irriterad blir man väl?

Att resa sig ur askan.

Någon påminde mig om att det snart gått en månad (!) sedan jag skrev något här. Skulle gärna göra en bloggiz och ba "det är för att jag ligger på stranden/är på annan ort/är ute och dricker vin" men det är ju faktiskt inte sant. Jag typ... svettas. That's what I do these days. Jag läser inte, jag kollar inte på tv (förutom veckans avsnitt av True Blood), plöjer inte filmer, ligger inte i parker, nej jag gör inte ett skvatt av det man borde göra i denna ljuva sommartid. Jag går och tränar, det är det jag gör. Och det är naturligtvis direkt kopplat till den första aktiviteten jag nämnde. Alltså: jag svettas inte för att jag går till gymmet, jag går till gymmet för att jag svettas. Det är nämligen det enda stället med vettig AC. Älskar gymmet. Och köpcentrum! Ni vet när alla gick med i Facebookgrupper om att man skulle sluta bygga gallerior av alla offentliga platser i Stockholm? Jag är så för det efter denna våg av ryssvärme (ryssvärme!). Fler gallerior! Kan vi inte göra en galleria av hela Stockholm, när vi ändå håller på? Tänk efter: inget slask på vintern, AC på sommaren. Vad mer kan en flicka begära??

Bada hade ju varit härligt. Jag har en jättefin baddräkt som jag köpte i Honolulu som jag gärna skulle använda. Om det inte vore för det faktum att jag är allergisk mot allt vatten som omger Sverige. Och mot vattnet i insjöar. Och mot klor. Så jag badar inte.

Vad gör ni?

Note to self: skaffa nya bakfyllecoacher

Okej, kul dessutom att min kille försökte övertyga mig om att "a pint would straighten you out" när jag sitter med gamnacke och blänger på min jävla pizza. Hans kompis tillade uppmuntrande att jag ju på det viset kunde "push the hangover off 'til school starts again in August".

Korv och champagne - a lethal combination

Det är intressant hur snabbt man faller ner i semesterdekadensen ändå. Ena dagen vaknar man för att nervöst titta på mobilens alarmfunktion helt i onödan, andra dagen kalvar man upp en halvtuggad tjockkorv runt hörnet på Liljeholmens tunnelbanestation klockan halv tre på morgonen.

Vandrade hem i kvällssolen bärandes på en bakfyllepizza jag inte mäktat med under matchen England- Tyskland och således fått med mig i take away-kartong när mannen som igår entusiastiskt hällde i mig champagne som om världsekonomin hängde på det ringde. Han satt och drack vino inför kvällens eskapader och undrade om inte jag skulle ta och hänga på. Det värsta är att jag i en nanosekund funderade på att tacka ja till detta vansinniga erbjudande. Sedan påminde sviterna av korvspyan mig om mitt faktiska fysiska tillstånd och jag avböjde med ett bestämt nej.

En liten tanke.

Nu, lagom till att man själv går på sommarlov och det pustas och frustas om hur lyxigt det är, så vill jag skänka en tanke till alla de elever för vilka sommarlovet är en flera månader lång plåga. För även om vi kommer ihåg tiden vi spenderade i högstadiets korridorer som vidrig så finns det de tonåringar vars hemförhållanden är än vidrigare och för vilka skolan är en plats där man får vara ifred, vara sig själv, vara tonåring, i åtta timmar om dagen. Vi kan väl tänka lite på dem?

Hajdoohajdoo jallabye!

Nu har jag sagt hej då till alla mina svingulliga nior och känner mig lite :C i hjärtat. Sedan läste jag en konversation emellan två av dom på Fejan och kände mig ^_^ igen. Konversationen rör ett bildspel med bilder från balen som den ena eleven satt ihop och presenteras här med viss tolkningshjälp för er som inte umgås så mycket utanför surdegskretsar:

Elev A: hahahahaha vf la du nt när ja schtekte med min don perignon ["varför tog du inte med en bild när jag visade min häftiga flaska champagne", reds. anm.]

Elev B: hahaha * Dom Pérignon, annars.

Elev A: ja hade kopia broshan

Sista krafttaget.

Sitter på balkongen och rättar de allra sista elevtexterna för terminen. Åttorna har skrivit resonerande/argumenterande uppsatser på teman som "Att förlora en vän" och "En förebild i mitt liv". Ni fattar galoppen. Man känner ändå att texterna som skrivs på det första temat bär en märklig air av det faktum att vi precis skrivit mordspäckade deckare. Bevisföremål 1a:

Att förlora en vänn kan också vara så att den personen är död. Det är då ens hjärta spricker och aldrig repar sig. Om det är ens eget fel att tex ens kompis dog så slutar det ofta med att man själv tar själv mord. Men om det är så att hen blev mördade så brukar man försöka hitta den personen och hämnas, vilket ofta leder till att man själv dör. Men om kompisen tar självmord så brukar den personen inte kunna leva utan sin kompis. Så det slutar ofta med att man tar självmord. Det inebär att man följer efter sin vän in i döden."

Summa summarum: håll tummarna för att era kompisar inte dör. Det slutar tydligen alltid med att man själv stryker med.

Inget konstigt alls!

På listan över saker jag helst inte vill möta när jag vinglar hem genom förortsmörkret placerar sig definitivt "Medelålders man som plötsligt stannar vid en dunkel dunge för att byta om till beige trenchcoat" väldigt högt upp. Typ topp 3, minst. Så ta det inte personligt att jag började pinna på i hysterisk fart, höll mobilen redo i ena handen och nycklarna i Wolverineposition i andra handen, du medelålders man som plötsligt bestämde dig för att stanna vid den dunkla dungen på Erik Segersälls Väg och byta om till beige trenchcoat vid ett-tiden i natt.

Hej Bullen, jag försöker läsa Snabba cash.

Kalla mig loco, men jag har någon sorts idé om att eftersom jag prackar på mina elever obligtorisk läsning i tid och otid så borde jag ta mig tiden att läsa de böcker mina elever svärmar för. Allt det här är ju naturligtvis för att bla bla bla pedagogik bla bla mötas bla bla närma oss litteratur med delade perspektiv, ni fattar. Grejen är ju att topp två populäraste böcker bland mina elever  är Snabba cash och Twilight-serien, vilket i ärlighetens namn är titlar som jag inte känt mig sådär assugen på.

Men rätt ska vara rätt och när en kille i 9:an höll ett långt brandtal om hur överjävla bra Snabba cash är och sedan erbjöd mig att låna hans eget exemplar så kände jag att "okej då, kör i vind. Låt oss få detta överstökat en gång för alla". Så jag lånade den.

Liten parentes: eleven ba "jag har den på pocket, jag har fått den av min syrra som jobbar på Pressbyrån, göööva det är bra med en syrra som jobbar på Pressbyrån då kan man få billigare pocket JAGÄLSKARDENHÄRBOKENSOMJAGFÅTTAVMINSYRRAPÅPRESSBYRÅN". Så får jag boken, öppnar den och ser ett illgrönt klistermärke på insidan av pärmen. Stämpeln på klistermärket är överstruken och istället har eleven fyllt i sitt namn. Jag är dock inte blindare än att jag kan se att det han maniskt strukit över med bläckpenna är skolbibliotekets stämpel. Hittar en likadan överstruken klisterlapp i slutet av boken. Klisterlappen med streckkod på bokens baksida är bortpillad, dock sitter klisterlappen med de avslöjande bokstäverna Hc kvar på ryggen. Nu ska jag sluta använda ordet klisterlapp, ville bara dela med mig av denna bihistoria. Slut på parentes.

Okej, det jag skulle komma till var följande: Jag har hunnit 45 sidor in i den här superrafflande boken och jag vet i ärlighetens namn inte om jag kommer orka hålla ut de sista 430 sidorna. Jag menar, är det konstigt att mina elever inte kan förstå innebörden i en mening som består av huvudsats + minst en bisats om det här är deras föredragna litteratur? Så många korta meningar och alla dessa jävla kolon! Jag blir tokig! Min misstanke om att Jens Lapidus alster nog passar bättre i serieformat bekräftas för varje stympad nominalfras jag utsätts för. Funderar allvarligt på att göra en s.k "elev". Dvs, kolla på filmen och låtsas som om jag har läst boken när jag blir förhörd.

Harr-de-harr.

Måndag kväll, sängen. Sambo leker med rymdapp på iPad. Jag kollar bloggar.

Sambo: -"I didn't know you can't see Neptune with your eyes."

Jag: -"Huh?"

Sambo: -"I didn't know you can't see Neptune or Uranus with your eyes."

Jag: -"Oh I can see Uranus with my eyes, believe me."

Sambo: -"Oh very mature..."

*tystnad*

Sambo: -"Uranus is blue."

Insikt som håller mig vid liv under detta till synes oändliga rättningsmaraton:

Nu är det tre veckor till sommarlov.

Tre veckor.

(eller okej, fyra om man räknar veckan efter alla elever dragit och vi sitter kvar och stirrar tomt på pappershögar som liksom måste bli av någonstans)

Elever recenserar... the sequel.

Det var ju populärt sist när jag presenterade några ur sammanhanget lösryckta citat ur elevrecensioner, så varför inte göra en repris?

En mycket ambitiös elev i nian har skrivit en i stort jävligt grym recension av Da Vinci-koden. Problemet är bara att eleven läser så mycket böcker (kärt problem, jag vet) att hon aldrig nöjer sig med enkla satser och ord, hon vill alltid veta vad den "svårare" synonymen är och bygger satser långa som Nilen för att uppnå samma litterära kvalitet som sina förebilder. Ibland lyckas det, ibland inte, kan man väl säga.

Själv finner jag mig härligt upprymd över följande passage som beskriver Robert Langdons första besök på Louvren:

"Omedveten om det riktiga skälet till det brådskande upphovet av honom, följer han efter genom Louvrens ödsliga gifflar."

Visade det här för min kollega som ba "eh, gifflar...är inte det...", jo just det BRÖD. Visserligen rätt franskt bröd, men att Louvren skulle vara uppbyggt av just gifflar ... analyze that, Robert Langdon!

Mormor skrattar.

Min mamma berättade igår att mormor en gång gick på bio och såg en film som var så rolig att hon skrattade käken ur led. Hennes kompis fick liksom slå till henne i ansiktet mitt under pågående film för att få käken på plats igen. Tyvärr kom mormor aldrig ihåg vad det var för film hon sett den gången och eftersom lilla mormor inte är i livet längre kommer vi aldrig få reda på det heller. Jag och mamma var rörande överens om att det är helt orimligt irriterande. Hur kan man skratta så mycket att hela jävla käken hoppar ur led och sedan inte komma ihåg vilken film det var man såg? Hur är det möjligt? Mormor! Snälla skicka en ledtråd, ty vi undrar så.

You could never cut the mustard with the big boys.

Önskar att jag var helt skrupelfri, då skulle jag nämligen posta lite bilder jag hittade i ett Facebookalbum som jag trodde skulle inhålla bilder från den Sataday night som jag skrev om i förra inlägget. Eller ja, albumet innehöll ju bilder från sagda kväll, bara kanske inte de bilder jag väntat mig. Albumet är upplagt av en av kusinens killkompisar och han har döpt det till typ "Bekki's 21st!!!" så jag ba "okej soft" och tänkte få se lite bilder på the spray tan och naglarna och tungpiercings och drinkar blandade i glasbaljor typ.

Vad jag får se:

• en (1) bild på personen albumet är döpt efter


• fem bilder på hennes tjejkompisar i olika konstellationer


• 25 bilder på fotoalbumets upphovsman och hans mates som barbröstade och tribaltatuerade står och spänner sig ute på bakgården, bärandes illasittande jeans och ohemula mängder hårgelé.

Alltså på en bild står de alla tre och försöker se heterosexuellt heta och barbröstade ut och de ser liksom ut som tre jävligt felknullade hobbitar som ska på raveparty i Mordor bevakade av teamet bakom Ibiza Uncovered.

Kan folk bara sluta skaffa barn med sina syskon?

Jag bara *pys*

Luften har helt gått ur mig. Nationella prov, utvecklingssamtal och samhällets jävlighet har alla bidragit till att jag dels scrollar Platsbanken efter heltidstjänster som eremit, dels bara kommer hem - slänger mig i soffan - spelar Sim City tills jag är alldeles yr. Kort sagt: livsglädjen är inte direkt en konstant just nu.

Det som håller mig uppe är typ min killes chav-kusins ashärliga Facebookliv. Hon har precis gjort slut med sin kille igen (han har pissgult hår och ser fah real 100% utvecklingsstörd ut) och ägnat mången statusuppdatering åt detta. Även om jag sörjer det faktum att jag inte kommer få se fler bilder på honom läsandes NUTS Magazine (med topprubriken: Britain's Sexiest New Boobs) på tåget till Blackpool, så kanske det är lika bra i längden, tänker jag. Min kille ba "qué?" och hänger inte alls med i svängarna. Men hon får mig liksom på bra humör. Inte på ett cyniskt sätt utan liksom bara.. för att hon är så rolig. Ibland lite omedvetet, men är det förbjudet eller? Hennes senaste briljanta status, direkt sammankopplad med hennes stundande födelsedagsparty är:

Last shift tomoro can't wait ........... Wednesday - eyebrow wax........ Thursday - facial......... Friday - spray tan ......... Sataday - nails done ......... Sataday night - PARTY !!!!!!! Eeeeeekkk excited !!!!!! Xxxx:) < 3 xx

Fullspäckat schema liksom! Eyebrow wax, facial, spray tan och nails, allt på en vecka! Och sen ba sataday night I feel the air is getting hot, like you baby (sataday, sataday night, sataday night..) *ler Whigfield*

Utvecklingssamtal.

Samtal rörande elevs oläsliga handstil:

Elev: -"Vad betyder 'motorik'?"
Jag: -"Det är typ hur något rör sig, kan man säga."
Elev: -"Aha. För min syrra kallade mig för motoriskt handikappad." *stoneface*
Jag: -"Hahaha!"
Styvpappa, nervös: -"Nja, men, hehe, du har ju väldigt bra grovmotorik, när du brottas och sådär, men finmotoriken, du vet det där lilla typ när man skriver och så, det har du ju lite svårare för."
Elev: -"Meh. Kan man inte ens be om ett glas vatten?"

Glassbiologiska institutet i Uppsala.

Stog och tittade ner i glassdisken och valde mellan en Nogger och en 88:an. Plötsligt kom en viss panik över mig när jag insåg att jag stog där och valde mellan de två s.k naziglassarna. Jag tror inte personligen på en rasbiologisk konspiration inom någon glasskoncern, men jag har ändå suttit och tittat folk i ögonen medans de högst allvarligt förklarat för mig att 88:an är en nazistglass och att hela världsekonomin egentligen bara styrs av typ fyra judar. Är det inte lite lite roligt att det alltid är samma människor, som alltså dels tror på nazistiska livsmedelskonspirationer, dels tror på världsekonomiskt mumbo jumbo som någon som känner någon som känner någon har läst i en Ding Ding Värld, det är alltid dessa människor som har allra svårast att acceptera patriarkatets existens? "Ha ha ha, näe du, det där är ju bara någon galen konspirationsteori som ROKS har hittat på", typ. Man ba jaha, du tänker så, okej men kan inte du berätta för mig om Görings koppling till GB igen istället då?! Eller alla galna antifeminister som på riktigt hävdar att det finns något som en gaylobby, men i nästa andetag tycker att patriarkatet är ett spöke som enbart existerar i manshatande kvinnors instabila psyken.

Får någon sorts psykosomatisk brain freeze av att tänka på detta. Ska äta min 88:an nu och tänka på ovala huvuden och blå ögon.

Sambon Staples - eyes on the prize

Missförstå mig inte, jag älskar min kille och bla bla bla - men varför i helvete ska han stapla precis allt som staplas kan i denna vår lägenhet? Istället för att knyta ihop soppåsen när den är full så staplar han soporna - försiktigt, antar jag - tills de når typ 20 cm över sopkorgskanten. Lilla papperskorgen i badrummet lever extra farligt, ety den står ju i ett hörn så där kan man stapla i all oändlighet. Bakom fåtöljen som står i vårt extrarum har han staplat, ja jag vet inte ens vad han har staplat där för jag orkar inte kolla. Men det är väl någon jävla tapetrulle ovanpå en tvättkort ovanpå ett par skor ovanpå en dammsugare - vad vet jag? Jag vågar inte röra saker här hemma för då bara visar det sig att det jag rör vid var staplat och allt som är staplat faller ner. Idag skulle jag flytta på våra återvinningspåsar för att dammsuga och inser att papperspåsen med pappersåtervinning är full. Och inte mindre än fem pappersförpackningar ligger ovanpå. Då stog jag ändå och vek ihop grejer för att kunna få plats med mer i påsen senast igår (mina futila försök att stävja stapelhetsen). Avslutade sedan dagen med att öppna ett köksskåp - varpå 3 plastbunkar, 1 skål och 4 lunchlådor, alla ivrigt staplade (en inte ens hemmahörande i skåpet) - rasslade ut och landade på min högra fot. Liksom?!?

Ich bin ein funky Fräulein!

Jag behöver denna skiva så mycket att jag nästan kissar i brallan. Den skulle hänga så fint bredvid Plant Music - the baroque bouquet i mitt vardagsrum.

Jo, vi fick lite vajsing på toan här hemma.

Torsdag natt, Google Talk

me: asså på tvn

"i told her about the bloodstain and then she shot herself"

jag hörde

"i told her about the bloodstain and then she SHAT HERSELF"

måste blogga
THE WORLD NEEDS TO KNOW

L A: HAHAHAHAHAH

tala om freudiansk felhörning dagen efter toalettproblem!

Lina Thomsgård - en jävla pärla.

Anders S Nilsson - en jävla idiot.




(Via Popmorsa)

Ett litet utbrott av lyrisk ilska.

Mvh, Aspudden Poetic Punx. Sticking it to the man via Aspuddens tunnelbaneperrong since mars 2010.

Det finns visserligen jävligt mycket hundar med tillhörande gubbar och kärringar i Aspudden, det är ett som är sant. Vart man än går så kommer det någon med en hund eller två (ibland tre). Har de inte hund så har de barn, ibland har de både och, och alla bär de på en limpa surdegsbröd. Hundar, barn och surdegsbröd utgör cirka 85 % av Aspuddens invånarantal.

Något jag absolut inte hade fattat:

att Magnum Gold faktiskt är guldfärgad. Så fab. Liberaceglass, liksom! Men varför heter den Magnum Gold ?! ? Det är väl nog konstigt att använda sig av interpunktion i ett glassnamn, men att dessutom använda sig av frågetecken + utropstecken... Kanske är det ett försök att bygga upp någon sorts stämning innan man river av papperet? Man går där med sin glarre och ba "åh nu ska jag prova Magnum Gold, göööva spännande, undrar varför den heter just Gold?" och glasspapperet bekräftar på något sätt den här spända förväntan med sitt Magnum Gold ?!. Det är som att pappret skriker ut MAGNUM GOLD ?! och så sliter man av pappret och möts av en glass som är doppad i guld och som i sin vräkiga utstyrsel bara vrålar: MAGNUM GOLD !!. Vinst varje gång.

Cougar Town, strax väster om Botoxville.

När det gäller Cougar Town fokuseras det alldeles för lite på Courtney Cox konstiga ansikte, tycker jag. Hon har liksom skaffat sig ett sådant där ansikte som är stramt ovanpå och sladdrigt under. Mungiporna är lite lite... längre, mer Jokerinspirerade, än vad de en gång var. Om Courtney är helt stilla utan att prata ser hon precis ut som hon gjorde för 15 år sedan, men så fort hon börjar prata så ser jag bara det där strama. Som när jag helt frenetiskt kunde sitta och släta ut cellofantäcket över salladsskålen tills man tillslut knappt kunde se att plasten var där. Så ser det ut som någon har gjort med hennes hud.

Sökes: bondgårdens motsvarighet till LVU.

Okej, hur sjuk är nya Burger King-reklamen?



1. Huvudpersonen är ihop med en ko.
2. Kossan behöver helt klart terapi. Utgångspunkten i filmen är svek. En man äter förväntansfullt en kycklingburgare efter att ha tagit in på motell, men blir tagen på bar gärning av sin partner. Som är en ko. Han har svikit sin ko-tjej genom att äta en kycklingburgare. Istället för koburgare då, får man anta. Vad är det för självhatande ko som råmar argt när hon kommer på sin kille på ett motell med en hamburgare gjort på annat kött än kokött? Jag kan personligen känna att om jag var en ko, så skulle det vara en förutsättning i mitt förhållande att min partner gav fan i att äta nötkött. Ungefär på samma sätt som att jag förutsätter att Shaun inte äter människokött.
3. Huvudpersonen är ihop med en ko.

Va fan.

Jag trodde poängen med att ställa fram klockan en timme (obs gjorde att jag förlorade två timmar igår obs) var att det skulle vara lite ljust och härligt när man vaknade. Känner mig lurad.

Earth hour, eller Tänt var det här!

Jag vet inte om ni satt och mös med värmeljus och skit, men jag kan säga att vid Nevern Square, Earl's Court så var de flesta fönster tända. Den brittiska medelklassens övre skikt hade bättre saker för sig, tydligen. Även mitt rum var tänt, ety där lågo jag och Liza med varsin kaffekopp fylld med vin, lyssnandes på våra norska grannars översvallande kärlek för Chelsea FC. Det lät ungefär såhär:

-"CHELSEA" *klapp klapp klapp*!!!! "CHELSEA" *klapp klapp klapp* !!!!
- ALIJALIJAAAALI woOOOop woOOOop!!!

Typ oavbrutet. I några timmar. Vi höll på att bli vansinniga, gnisslade tänder och fräste att det här var skälet till att vi inte längre bodde på hostel. Medans jag var i badrummet och försökte styra upp min gasiga ballongmage hörde jag hur Liza slutligen fått nog och ilsket försökte koppla in rumstelefonen i jacket. Eller, jag hörde ett ilsket skånskt utrop av typen "nej nu JÄVLAR" följt av klonk dunk klick klonk. Tyvärr gick det inte att nå receptionen och vi orkade inte klä på oss och gå ner. Vi hörde de norska aporna avlägsna sig efter midnatt. Men först måste de naturligtvis smälla i dörrar och vråla om CHELSEEEEAAA hela vägen ner för trappan, ut på gatan och runt hela Nevern Square.

Vi önskade hett att de skulle råka på några feisty supportrar av fiendeklack, men tyvärr vaknade Liza till liv några timmar senare av alltför bekanta ljud av typen "ALIJALIJAAAALI woOOOop woOOOop" i fjärran.

Och folk ba: "sport är ju ett hälsosamt inträssä". Juuust det.

Avsändare: anonym

Alltid lika intressant när man av en eller annan anledning blir av med alla nummer i mobilens telefonbok och sms utan avsändare börjar trilla in i inkorgen.

Det är liksom ganska spännande att få sms av okänd som lyder: Wearing discoskor och dansar sju slöjornas dans! Tänker på dig

Andas i papperspåse.

Gud, det var länge sedan jag var på sådant här rosenrasande dåligt humör.

Beställde i början av veckan prylar från Asos. Valde att betala extra för expressleverans, då jag snart åker iväg och, well, ja jag ville ha mina grejer innan jag åker. Har sedan dess med stor spänning följt mitt paket på resan mellan lager och internationella hubbar (vad fan det nu är) på engelska postterminalen. Enligt Asos skulle mitt paket levereras innan eller på fredag (ja det är idag då). Fab. Har varit hemma hela morgonen då jag vet att paketet ska levereras till min hemadress, inga konstigheter. Tills jag, klockan ETT, kollar paketets status och ser att leveransgubben varit här klockan 9, insett att han inte har någon portkod, och då bara åkt igen.

Liksom, okej, om den här leveransfirman (största internationella f.ö) saknar den universalnyckel/universalkod som post och dyl använder sig av, kan de kanske RINGA det telefonnummer som jag ändå angivit? Om den här leveransfirman (STÖRSTA INTERNATIONELLA) saknar den universalnyckel/universalkod som post och dyl använder sig av, kan det kanske vara bra att man hos Asos ens kan fylla i en jävla portkod när man väljer expressleverans? Kanske kunde leveransgubben lämnat en jävla lapp på porten där det står typ "Hej, du har ett paket. Ring", som alla andra jävla leveransfirmor? Kanske hade de kunnat uppdatera leveransstatusen lite tidigare än fyra timmar efter failad leverans, så man hade kunnat göra något annat med sin dag? Eller? Am I crazy här, eller är det en v-ä-r-d-e-l-ö-s situation?

Ni förstår, jag kommer nu aviseras mina varor. Det betyder att leveranstiden kommer upp i "normal" leveranstid. Jag kommer alltså ha betalat dubbla priset för att få mina varor levererade lika långsamt som vanligt. FAB! KUL LIV SOM KONSUMENT!

Som om det här inte var upprörande nog så är det dessutom omöjligt att komma i kontakt med fucking jävla leveransfirman då deras internationella nummer inte går att ringa från Sverige. Jag kan alltså inte arrangera en andra utkörning/hämta upp paketet. Jag måste liksom vänta på en jävla rövavisering som tidigast kommer på måndag, och eftersom jag är bortrest till på torsdag kan jag alltså inte hämta paketet förrän fredag - en jävla VECKA efter planerad och fakturerad (mind you) leveransdag.


Alltså höll på att börja grina av detta. Är inte så jävla viktigt med själva varorna jag väntade på, men det är liksom hela situatonen. Den är så frustrerande! Plus att jag har mens. Då är mitt temperament på Hurricane Katrina-nivå. Det gör mig också jävligt arg! Jag och Liza kom en gång fram till att under en menscykel (om man utgår ifrån att den är på ca 4 veckor) så är man helt opåverkad av menshormonerna i sammanlagt 1 jävla vecka! De andra veckorna är: lagra vatten, matcravings, humörsvingar, blöda, krampa.

Summa summarum: FML!

*har inget emot bankrån*

Faghag.se

En annan traumatiserande Sims-historia är när jag skapade Sue Ellen Ewing. Hon hade en pastellspräcklig långklänning, vita pumps och pärlhalsband. Jag byggde ett helt South Fork till henne, vilket alltså betyder att jag lade ner en jävla massa tid på simmen Sue Ellen.

Så en dag när Sue Ellen softade runt med en coctail i handen så hade en guldlampett gått sönder på South Fork och jag kommenderade Sue Ellen till att byta glödlampa. Så ba fick hon en elektrisk chock och dog. Blev så jävla sur alltså.

När jag blev mamma.

En gång när jag var väldigt nykär och det var väldigt nytt och hett med The Sims så skapade jag och min kille varsin sim som såg ut som oss och hette som oss. Sedan manipulerade vi dom till att bli kära och flyttade in och gjorde karriär och byggde ut vårt hus (som jag, även om det kanske låter lite stört, minns som ett väldigt mysigt Simshus!). Vi liksom gifte oss? Eller alltså våra simmar gifte sig (okej, bortse gärna från hur borgerligt det här är och ba "nä vad gölligt" istället) och simmen Johanna döptes automatiskt om och fick killens efternamn.

Sedan en dag ringde telefonen i vårt hus och vi fick erbjudande om att skaffa en bebis. Jag ropade till min kille som satt på toa och frågade om vi skulle skaffa en, han sa ja. Helt smidigt levererades ungen till vårt hus och så kom det upp en ruta där spelet ba "Vad ska barnet heta?". Alltså! Major decision making helt utan förvarning! Här har man bara kunnat typ flörta, flytta in och gifta sig med ett litet klick utan någon som helst eftertanke - våra simmar behövde inte ens ligga för att skaffa bebis och så det här! Vi kände oss lite ambushed och jag ropade till min kille, som fortfarande satt på toa, att hallå vad ska vi döpa vårt barn till?? Han visste inte. Inte jag heller. Sedan kom någon av oss på ett namn, men den andra tyckte att det var töntigt. Jag bara satt där och stirrade på skärmen där kravet på ett omedelbart beslut obönhörligt flimrade. Kände vuxenvärldens ångest skölja över mig med ett huvud som ekade oroväckande tomt.

Sedan helt plötsligt så hade väl spelet fått nog av mitt oseriösa velande och döpte helt sonika vårt barn till Simbarn. Simbarn Bergström. Här slet vi som läkare och byggde ut huset och så får vi en dotter som heter Simbarn! Simbarn = särbarn. Fan vad less jag blev då. Har typ inte spelat sedan dess.