I'm hot and I'm cold.

Kände mig inte på topp idag och några av mina mer empatiska elever hade tentaklerna ute. Som för att muntra upp en trött och hängig fröken säger en liten kille i sjuan: "Du är faktiskt lik Katy Perry, Johanna!". Man bara okej, om Katy Perry var tjock, kort, aptrött och in desperate need of a frisörbesök. Då ser jag asmycket ut som Katy Perry.

While we rock ourselves to sleep

Man kommer hem och ser att sambon har informationsdammsugit Wikipedia efter en playlist från hans barndoms Now! that's what I call music. Själv drar man handen genom det hårt sprayade håret och känner att man ser ut som en inverterad Leningrad Cowboy.

Sen sitter man här och sjunger med högt i The Weeping Song. Jag är Nick. Liza brukar vara Blixa, men hon är inte här så jag får sjunga Blixa åt Liza. "They are weeping baaaaaaack at them", liksom.

I have a dream...

that one day this nation will rise up and installera nån sorts jävla värmeslinga i alla trottoarer som gör att den fallande snön smälter direkt och att jag inte behöver stappla ned för gatan och *eventuellt* halka och *eventuellt* ha en permanent lårkaka vintern igenom.

Nu: spånken. Tjenis.

And now for something completely different.

Nino Ferrer, som två dagar innan sin 64:e födelsedag vandrade ut på ett majsfält och skjöt sig själv i hjärtat:

Rant.

Förutom en flaming alcoholic så har jag insett att läraryrket kommer göra mig till världens mest självgoda martyr. Två och en halv vecka in i mitt yrkesverksamma liv så känner jag redan att jag typ föraktar folk som jobbar med.. ja, jag vet inte. Folk som inte gör någon jävla nytta liksom. Typ folk som sitter på ett fik eller i en hotellbar hela dagen och skriver små texter om kläder eller restauranger och sedan håvar in 40 000 spänn efter skatt. Själv går man till en skola där arbetsmiljön är under all kritik och försöker ge bångstyriga tonåringar en framtid. Och inte håvar jag in några 40 000 efter skatt heller. Jag är glad om jag någon gång under min "karriär" får ha kvar hälften av den summan efter skatt. Jag stångas och argumenterar med tonåringar vars föräldrar skiter i dom, jag undervisar förtvivlat elever som fått avslag på sin asylansökan och som kan bli hemskickade när som helst i förhoppning om att det jag kan lära dem ska kunna ta dem vart de vill i världen oavsett om fucking jävla migrationsverket tycker att det är försvarbart att skicka tillbaka barn som vuxit upp här till ett land de inte varit i på flera år.

Alltså jag gör ju inte det här för att jag ska kunna sätta mig på mina höga hästar och fnysa åt veckotidningskrönikörerna, absolut inte. Men det är så sjukt svårt att slå bort tankarna på att så jävla många människor får så jävla mycket betalt för att göra så jävla lite nytta.

En kollega till mig tejpade upp den där artikeln där det konstaterats att lärare har den sämsta arbetsmiljön av alla yrkesgrupper. Bredvid artikeln skrev han "Det är ju tur att vi har hög lön i alla fall!" och jag skrattade och hatade samhället samtidigt. Granted, läkare låg strax efter lärare i samma undersökning, men de har ju ungefär dubbelt så mycket i lön också. Och jag tänker på alla sjuksyrror och personalen i äldrevården och känner liksom att det inte är så konstigt att folk blir kommunister och grymtar om medborgarlön. Jag tänkte på det när jag jobbade på fritids också. Den där cirkeln. Det var alltid föräldrarna med högst lön som hade sina barn på fritids flest timmar per dag. Och skälet till att de kunde håva in sina feta löner var att jag satt där och tog hand om deras ungar för en jävla spottstyver. Det är så sjukt!

Okej. Rant over.

Shopping.

Nu har fröken handlat lunch och middag för resten av veckan.

Viktigt meddelande.

Har ej dött. Än.

Slut på viktigt meddelande.

Gülle egentligen.

Konversation inför nationella proven med mina SVA-nior (av vilka 6 stycken har IG):

Jag: Allvarligt talat, om 11 av 13 härinne får minst G på nationella. Då. Då. Då ska jag baka en stor kaka till er.
Elev: Om jag får G på nationella provet ska fan jag baka en kaka till dig.

Karaoke all alone, Frank Sinatra's microphone.

Det bästa med störda YouTubefenomen är när folk blir kreativa. Jag tänker på hela Dramatic chipmunk-grejen till exempel. En person postar en video med en rolig chipmunk, någon lägger till en hög hatt och monokel, någon annan lägger till ett lasersvärd och till slut så har man 25 små olika versioner på ett originalklipp på typ 5 sekunder. Nu har det ju såklart även hänt med Literal Video Versions. Ni vet, dom där jag skrev om förut och som ni säkert fått forwardade på jobbet. Problemet är ju att det tillslut bli väldigt svårt att hitta antingen originalversionen av klippet, eller att bara sålla mellan de roliga nya videorna. För i ärlighetens namn så är det kanske bara en tiondel av alla remakes som faktiskt är något att hänga i granen.

Nu hittade jag iallafall en rolig literal video version till. Jag bjussar på den och tipsar samtidigt om att undvika till exempel en literal video version av George Michaels Careless whisper. Den var inte rolig alls.

Alla mina vänner, alla som jag känner...

Idag fick jag hem ett kuvert med hela 30 kronor i värdecheckar och ett brev där någon stackars människa bad om ursäkt för att deras produkter inte nådde upp till mina förväntningar. Kul! Men frågan är: vad är det för produkter? Jag kan inte komma ihåg att jag har skickat in något klagomål någonstans. Kan någon vänlig själ som känner mig upplysa mig om vad sjutton som är i görningen?

Max torrent. Kommer vovven. Max inte ladda ner.

Hörrni, fan va bekväm man blir av internet (o rly?). Jag tänker på när man var liten tonåring och spenderade hela dagarna med att kärleksfullt smeka sina cd-skivor och drömma om nästa tripp till skivbutiken då man skulle köpa den eller den skivan, kanske nån singel. Man väntade troget på skivsläpp och infann sig på Pet Sounds eller Mega eller något när dagen D infann sig. Men nu. Nu så är man ju helt van vid att skaffa musik med några tangentklick. iTunes, Spotify, torrents.. Man hör något man gillar och man knapprar in namnet och vips! så är det tillgängligt.

Det är därför jag blir så jävla frustrerad och drabbas av en helt oresonligt påtaglig irritation när man hör något man gillar - OCH SÅ GÅR DET INTE ATT FÅ TAG PÅ! Inte för att bandet eller artisten är så litet och obetydligt, utan för att det inte släppts än. Min reaktion blir liksom instinktivt ett How very daaaaare you!!!, som om jag var någon jävla pascha som bara inte kan få in i sin tjocka skalle hur något inte kan finnas tillgängligt när jag behagar nyttja det.

Och så kanske man kollar in releasedatum och ser 2/2 och tänker att "men guuuuuuud det är ju hur länge som heeeeeeeeelst". Sedan påminns jag om hur jag och mina kompisar peppade på ett skivsläpp ett jävla halvår innan det var aktuellt och bara "ja, åh, snart släpps den!!". Gud, hur har mina perspektiv förskjutits så mycket på så kort tid?

Alltså NO.

Guuuud sitter här och transkriberar lärarintervjuer och min intervju med en ung NO-lärare är så låååång och han är så trååååååkig. Bara maler på skitlångsamt helt off topic från mina intervjufrågor. Kommer ihåg hur jag satt och liksom försökte hålla mig vaken under vår lilla rendez-vous. Under hela intervjun säger jag hurtigt "vad spännande!" och han bara *maaaal maaal maal*.

Min nya kille är ghettobög.

Ohmigod, min nya tv-crush är gangstervigilanten Omar i The Wire. Liksom, dom där sjukt heta gnagartänderna och höga amorbågarna precis som Russell Brand har (hetaste munnen i showbiz liksom), och så ett fett jävla ärr över hela fejan och corn rows på det. Med ett hagelgevär i ena handen och en ung het juvenile delinquent-älskare under armen kan man ju inte annat än swoona i tv-soffan. Visst?


Och apropå Russell, när jag köpte hans självbiografi i London tittade den typ 19-åriga tjejen i kassan på mig och sa "you've got good taste". Ja ba "heheheeeeeeeee thanks". Vi hade ett litet moment of mutual understanding, kassörskan och jag, kan man säga.

Retorikfest.

Alltså det är inte mycket jag orkar sitta och irritera mig på framför datorskärmen i tider som dessa, men jag ramlade in i någon sorts bloggbeef mellan en kvinna vid namn Emelie och Quetzala Blanco.

Kortfattat: Quetzala skriver om att hon är för tjock och ska gå ner i vikt. Emelie skriver att Quetzala, som är en väldigt smal tjej, kanske borde fundera på vilka signaler hon sänder ut till folk i allmänhet och unga tjejer i synnerhet. Emelie passar även på att ge Quetzala en känga för den dåliga musikjournalistik hon skriver och nämner hennes medverkan i Bons sexsamtal. Quetzala svarar genom att kalla Emelie för en tjock indiemoralpanikfitta.

När blev den här sortens retorik okej? Jag vet naturligtvis att den förekommer, men jag tycker att den dyker upp oftare och oftare. Kanske för att det folk förut tänkte och höll tyst om nu publiceras på bloggar, vad vet jag. Men faktum är att fler och fler verkar tycka att det finns två försvar att ta till när någon tycker att man handlar fel:

1. Du är ful, tjock och dum-försvaret.
Also known as "The Jan Björklund". Typexempel: Quetzalas svar på Emelies inlägg. Du tycker att jag eldar upp smalhetsen? Det är bara för att du är tjock! Du tycker att jag verkar ha en extremt heteronormativt och sexistiskt färgad syn på sex? Det är bara för att du är en frigid moralfitta med orakad faktisk fitta. Liksom, nej, man behöver inte vara en tjockis för att tycka att det är osunt att vikthetsa ner till 48 kg. Man behöver heller inte vara frigid och drivas av moralpanik bara för att man ifrågasätter ett samtal om sex. (Jan B-stylee: Du tycker inte att man ska ha betyg från sju års ålder och nationella prov i alla kärnämnen varje år? Då vill du ha en flumskola!) Bara för att man inte håller med behöver man inte befinna sig på andra änden av spektrat. Det finns jättemånga människor med ganska nyanserade åsikter och orsaker att ifrågasätta sina medmänniskor.

2. Lika god kålsupare-försvaret.
Har på senare tid setts i minst fem bloggar rörande människors vana att bära päls. Försvaret går ut på att när man ifrågasätts för, låt oss säga pälsbärande, så svarar man på frågan "Hur kan du stödja pälsindustrin" genom att peka på frågeställarens -eventuella- köttätande och skinnbärande. Alltså: du kan inte ifrågasätta mitt pälsbärande eftersom du säkert äter kött och har skinnjacka och skinnskor. Men liksom, tänk om jag är vegan då? Tänk om jag inte bär någons skinn förutom mitt eget? Vad ska du svara då? Det är ju det vi vill veta! Vi vill inte veta att det är lika hemskt att ha pälsjacka som skinnjacka, det är liksom inte ett svar på frågan. Man kan inte sätta på sig offerkoftan och ba "buuhuu ni bara anklagar mig fast ni inte känner mig" och samtidigt uttala sig om samtliga okända kritikers lika okända livsstilar som en förevändning för sitt eget handlande och tycka att det är ett vettigt försvar.


Jag känner lite såhär: fuck läsförståelse och interpunktion, jag behöver tydligen drilla mina elever i praktisk retorik. Annars vettefan hur detta kommer sluta.

Bättre än bottle in a giny, I guess.

Hade glosförhör med mina åttor. Ett av orden var "genie in a bottle". När jag sedan sitter och rättar ser jag att en av eleverna skrivit "giny in a bottle". Jag tyckte det var jätteroligt. Så roligt att jag hela resterande dagen fick bita mig i läppen för att förhindra ett plötsligt "hööhöööhöööö" från mitt håll när mina elever satt och arbeta superflitigt.

Liksom, jag är alldeles för omogen för att vara lärare! När ska någon avslöja bluffen?

Grinfest, grinfest, hela da'n.

Jag låg på soffan efter min första dag med alla mina miljarders nya elever och kände såhär: "hur fan ska det här gå? vad ska jag läsa med åttorna? hur ska jag styra upp den där lilla engelskagruppen? hur ska jag få ett slut på aphusstämningen? när ska jag ha tid att planera?". Då kom Shaun hem med ett kuvert som det stog "To teacher" på. I kuvertet låg ett kort och med kortet kom två små presenter. En ny fin Penguinmugg att ha i lärarrummet och en jättefin liten anteckningsbok som jag inte vill använda för att den är så fin. Just då kändes det som den finaste presenten jag fått i hela mitt liv, så jag gjorde det mest passande i situationen: jag började grina.

Ja, så roligt är det att köpa presenter till mig.

Självinsikt.com

Jag älskar reklamen för Mix Megapol, den med sloganen "Inte vanlig radio". Den består av klipp från videor med Jason Mraz och Robbie Williams. Kul med en radiostation som vågar sticka ut tycker jag!

Ofresh Prince i Bel Air.

15:40, 5 januari 2008: Femman visar Fresh Prince i Bel Air.

Jag vet att jag nämnt det förr, men i hur många år kan denna serie egentligen repriseras innan folk ba "nej, nu får det fan va nog, jag har sett varenda avsnitt sju gånger" och stänger av, varpå Femman beslutar sig för att låta serien ligga i träda i åtminstone tio år innan nästa repris?

Mitt 2008 - som det såg ut på Facebook.

(ett urval)

Januari:
Johanna är quizmaster på KGB ikväll, 20.00!
Johanna grinar till Extras julspecial.
Johanna är i Liverpool-Sheffield-Barcelona
Johanna åker till Berlin ikväll.
Johanna kommer slå personligt rekord i antal kurser lästa parallellt den här terminen.
Johanna ska kränga HIV-info på H&M Drottninggatan 14-19. Join the party ffs

Februari:
Johanna är försatt i chocktillstånd över folks fräckhet.
Johanna läser och läser men kommer aldrig fram till dörren.
Johanna är som säpo med mensvärk
Johanna fasar inför Carolas & Andreas Johnssons gospelballad. Men eww?
Johanna tänker: vin, ja, varför inte lite vin?
Johanna tänker sätta fart på sina magsjuka tarmar med lite thaimat. Geronimooo!
Johanna är så himla glad över nyheten att det kommer utföras sprängningsarbeten utanför huset i 6 veckor. Sömn är ju ändå överskattat!

Mars:
Johanna ska aldrig mer dricka alkohol. Eller sjunga Singstar till klockan 5.20 på morgonen.
Johanna är inne på sin 15:e raka timme av hysteriskt pluggande. Hallå, slackerlivet, vart tog du vägen?
Johanna meddelar att tapetsering med Easy-Cover is the new fysträning.
Johanna befinner sig jävligt långt ner i saltgruvan för tillfället.
Johanna is emotionally attached to her tub of Baked Alaska.

April:
Johanna börjar bli jävligt trött på James Joyce nu.
Johanna är som en åsna mellan två skittråkiga hötappar.
Johanna ska se Posies ikväll!
Johanna skriver skittentor som vanligt.
Johanna har sommarlov i England. Tillbaka nästa vecka.

Maj:
Johanna har en ny BiB i sitt liv.
Johanna är packad hemma hos Liza. Skål då!
Johanna behöver senilsnören till livet.
Johanna gör sig redo för Pridemingel på Café Opera.

Juni:
Johanna har druckit sin vikt i brinnande polynesiska romdrinkar.
Johanna softar på ballen.
Johanna tänkte försöka orka med att se Yvonne ikväll.
Johanna har 80-talsfredag hemma hos Liza
Johanna målar hallen och lyssnar på powerballader.

Juli:
Johanna har spenderat förmiddagen i en hängmatta vid Vinterviken.
Johanna har juckdansat till Billy Idol.
Johanna får elchocksmassage.
Johanna blev precis nästan uppäten av två jävla crazydogs i trappuppgången. Förortsliv!
Johanna är hemma och experimenterar med propplösare.
Johanna pridejobbar.
Johanna är redo för lite grusgropsaction.

Augusti:
Johanna har köpt ett par jävligt dyra lösögonfransar.
Johanna laddar mentalt för drugbingo och Right Said Fred.
Johanna laddar poden och packar inför Way Out West.
Johanna gör sig redo för Göteborgsöl.
Johanna dricker Göteborgsdrinkar och äter Göteborgschips.
Johanna är Göteborgsbakis.
Johanna hatar knullpittarna på Arlanda Express.
Johanna äter sojakorv i Freudiansk protest.
Johanna is "big bag of conkers."

September:
Johanna är trött på att vara rödhårig.
Johanna har självlysande naglar.
Johanna Idolbloggar åt Telia: http://teliaidol2008.blogspot.com/
Johanna is attending the most boring lecture in the history of academia.
Johanna is panik panik.

Oktober:
Johanna är iallafall omtyckt av Sydsvenskan.
Johanna har lämpligt nog helt tappat studiegnistan.
Johanna is Miss Effektivitet 2008.
Johanna is fosterställning med en pava vin.
Johanna upptäckte att "någon" käkade upp hennes frukostfrallor när "någon" kom hem från krogen inatt.
Johanna är kissnödig på universitetsbiblioteket.

November:
Johanna is kåldolmeposition i soffan.
Johanna is men ööööörka skriva jävla hemtenta liksom.
Johanna hatar sina jävla idiotgrannar och all världens hantverkare!!!!!
Johanna snöar bort.
Johanna har äntligen fått iväg jobbansökan.

December:
Johanna kör turbojul.
Johanna blir fröken på X-skolan i vår.
Johanna is in Waikiki!
Johanna är förkyld som en gnu.
Johanna har en sjuårings dygnsrytm.

Should auld acquaintance be forgot...

Jaha, här ligger jag i min fransklänning och sippar på en Resorb on the rocks. Det är nyårsafton och jag har ätit trerätters hos grannen och sänkt några flaskor bubbel med svärmor. Håhåjaja. Alla i den härliga bloggosfären gör årsbästalistor och som vanligt får jag ångest för jag har så dåligt minne. Kommer knappt ihåg vilka skivor jag gillade i januari. Säkert Yeasayer. Men liksom, jag kommer inte ens ihåg om det var då vi drog till Barcelona via england? Det är väl det bloggen är till för, men då får man fan dagboksblogga a la Blondinbella om man ska komma ihåg varenda liten fika. Hej, idag drack jag en latte på Generisk Kaffekedja som finns överallt, sen åt jag Ceasarsallad, sen tränade jag på SATS, sen åt jag mörk choklad med min kille. Ps. Hade massa möten. Ds. Jobbigt bara när mitt liv typ är Hej, idag drack jag en kopp te, sen läste jag inte min kurslitteratur utan kollade på Montel och orkade inte göra frukost. Sen åt jag spaghetti till lunch. Sen tittade jag på kursbokhögen och WoW:ade lite. Sen fick jag ångest för att klockan var fem. Det gör ju liksom inget vidare bloggmaterial (nu typ kastade sig nån lönnfet 30-taggare som lockats hit av Prankmonkeys gylliga inlägg men känner sig besviken på min "brist på substans" över tangenterna och ba "de ä ju de du göööööööööör jäla hora" men till dig vill jag bara säga att det kunde ta mig fan va värre!).

Så ja. Jag lyssnade på litta musik. Kollade några filmer. Läste några böcker. Kanske radar jag upp dom här sedan, så att ni kan humma och nicka och ba wow, hon har verkligen fingret på pulsen. Men det blir iallafall inga outfitbilder.

Let's start from the very beginning.

Det är liksom Miami Ink hela dagen på Discovery Travel & Living! Från allra första början. Nu ska Yoji göra sin allra första tatuering på en betalande kund, och Kat joinade liksom teamet för typ två avsnitt sedan. The good old Miami Ink days, med andra ord. Åh hur ska jag hinna klämma in en powernap och hårfärgning nu?

En milstolpe i mitt liv:

Börjar vid 27 års ålder använda ansiktsprodukter som är age fighting.

Känslan stannar kvar länge.

Okej, okej, okej, ändå en så fin betraktelse över livets till synes oändliga ironi. Sitter på en iskall buss som tar mig runt hela Oahu för det facila priset av 2 dolares. Tittar ut genom fönstret på den grå inlandsstaden Wahiawa. Dog the Bountyhunter har för övrigt lärt mig att det inte är ett toppenställe, Wahiawa heights är ett av Oahus värsta områden. En stor pickup kör upp bredvid bussen i bilkön framför rödljuset. Den har ett litet klistermärke som det står I <3 Jesus på och registreringsskylten BRN AGN. Här snackar vi frälst. Efter två sekunder kör en bil upp bredvid Jesus-pickupen. Det är en helt vanlig bil, utan pimpad registreringsskylt. Dock med registreringsnummer 666. Jag bara: "KODAK MOMENT!", men hann inte få upp kameran innan rött blidde tille grönt och vi körde vidare mot nya horisonter. Dock - ett semesterminne jag bär med mig i hjärtat.

Förresten.

Alltså jag är så jävla hemma. Men jag är lite upptagen med att vara förkyld och att ha begränsad internetuppkoppling för tillfället. Inte för att ni sitter framför dattaskärmarna ändå, men i alla fall.

Okej..

Rufus Wainwright ar hos Martha Stewart och han har med sig hela familjen and they are all wearing ski sweaters!! Freakfaktorn ar skyhog men det ska va Rufus till att se ashet ut i en javla ski sweater.

Rapport fran himlen

Igar promenerade vi langs med hela Waikiki beach som ni ser pa bilden dar nere. Solnedgangarna ar rosa och har och dar dansas det hula. Jag tror jag stannar har horrni.

Say hello, wave goodbye.

Nu drar jag. Stockholm - London - Las Vegas - Honolulu. Har på mig min mentala bastkjol. Au revoir!

Bitch got hired!

Hallå, jag har fått jobb! Direkt efter examen! Okejokej, bara ett vikariat - men ett heltidsvikariat som sträcker sig över hela vårterminen! Utropstecken!!!!!! Åh alla mina små knäppa teens, vad härligt vi ska ha det.

Obs, påminn mig om denna glädje i januari när jag har prestationsångest över terminsplaneringen och i mars när jag tröttnat på alla kids och bara vill typ *bo i en sandgrop i öknen*.

Statusrapport.

Men ohmigod! Åker på torsdag och tro FAN att det känns som om en förkylning ligger och lurar. Imorrn är det jag som går till Apoteket och köper en skitstor kartong med Esberitox. Någon som har några grymma husmorstips på lut?

Saker som gör mig vansinnig!!

Man kommer till tunnelbanan och har så att säga lite ont om tid. Man kan höra det där lilla plongljudet som betyder att nu snart kör tåget in på stationen. Man störtar mot den rätt långa rulltrappan, bara för att bli omkörd av en kvinna med stor barnvagn. Kvinnan beslutar sig för att ställa sig precis i mitten av rulltrappan. Likt en kommunaltrafikens Gandalf står hon där. "None shall pass!". Man inser att man nog kommer missa sitt tåg. Man blir arg. Man tar en bild med mobilkameran i smyg och skriver ett surt blogginlägg. Man känner sig lite gladare.

Wax on, wax off?

Okej, jag såg bilden till den här artikeln och tänkte spontant att det här måste ju va en bild från något Madam Tusseauds typ? Sen insåg jag att man väl kanske inte brukar ha sponsrade eventväggar på vaxmuseum och kände liksom att vafan ska det här föreställa världens snyggaste par? Det går jag bara inte med på.

Nej men alltså allvarligt, är det inte en bild på två vaxdockor? Det måste det ju vara. Allt annat skulle vara så otroligt disturbing.

Det är bara å köpa!!!

Såfort jag känner mig lite ur gängorna brukar jag kolla på det här klippet med Bengt Frithiofsson. Jag älskar Bengan! Till exempel blir jag alltid lika glad när jag ser en flaska vin ur the Bengt Frithiofsson Collection på Systemet. Men allra gladast blir jag när Bengt och hans galna morgonhår inleder följande klipp med ett mustigt "Good morning wine lavörs!" för att sedan deklarera att "nu är det box-tajm".

Roliga översättningar, part infinity.

Jack i Will & Grace står framför badrumsspegeln och förbannar sin förmodade engångssuccé. Han är "a one hit wonder...Vanilla Ice..". I svensk översättning: "en dagslända...vaniljglass".

Whoooo are you, wo-oh, oh-oh..

Ett säkert tecken på att jag inte borde kolla på typ CSI strax innan jag somnar: står i duschen och tråkar Shaun som står och fixar håret. Han blir tyst och går ut från badrummet varpå jag blir helt övertygad om att han gått ut i köket för att hämta en stor kniv som han ska hugga ihjäl mig med. Alltså allvarligt. Det var som en helt galen fix idé som kraschlandade i mitt huvud. Kunde liksom se vilket typiskt avsnitt det skulle va. Grissom analyserar en silverfisk som återfunnits i mitt hår och Sara Sidle förhör Shaun och ba "So you went out to the kitchen, returned to the bathroom and stabbed her". Klipp till tillbakablick med gulfilter där man liksom ser allt genom mina ögon där bakom duschdraperiet och min falska känsla av säkerhet när Shaun drar undan draperiet och hugger mig några gånger. Jag var tvungen att ropa:
-"Shaaaaun?"
-"Yes?"
-"What are you doing? Can you come here?"
-"What? Why?"
-"JUST COME IN HERE"
-"Ok.."
*ser att han satt på sig jackan*
-"Oh, I just had a feeling you were out in the kitchen getting a huge knife that you'd come back and stab me with."
-"WHAT?"
-"Yeah, well, you know, just a feeling that came over me!"
-"Seriously."
-"Ok, you can go now, bye!"

Sedan återkom liksom den här känslan och jag tänkte "men skäääärpning, hur jävla störd i huvet är du Johanna?", men sedan tänkte jag att det vore ju typiskt att tänka så innan man blir ihjälhuggen i duschen av någon som typ fått en psykos eller gått lite allmänt Norman Bates sådär. Så då var jag ändå tvungen att igen ba:
-"Shaaaaaaaun?"
-"What?"
-"Öööh, what are you doing now?"
-"Well I'm not getting a fucking knife to stab you with, if that's what you think!"
-"Ok.."

Så, 1: sluta titta på crime shows innan jag somnar, 2: inte använda Psycho som referensram för hur livet skulle kunna te sig.

I <3 Resorb

En snubbe utanför korvmojen ba "asså ni är så roliga och söta!". Jag och Liza typ "niggah plz, vi vet", varpå han kontrade med "asså ä ni feminister eller?". "Eh JA?!!?!", svarade vi. "Men...", sade han, "... ni är ju så söta och roliga?". ÅÅÅåååh get with the jävla program liksom! Vi viftade ivrigt på en taxi och landade så småningom i Asspudding varpå nån jävla normis ba "ååååååååh hääääj, hallå, Boy George!!". Då var liksom talk to the hand-factorn så jävla epic att vi typ sjöng Karma Chameleon och hånskrattade åt normisens normishet hela vägen upp för Erik Segersälls Väg. Nu smuttar jag Resorb och känner att imorrn, då jävlar kommer jag va pigg och fräsch.

Koffein! WOHOOOOOOOO!!!!!

Jag är helt jävla hyper av allt kaffe jag hällde i mig tidigare idag. Magen snurrar, huvudet snurrar, jag vet inte om jag helst bara vill däcka på sängen och sova i en timme eller om jag hellre vill stå och studsa upp och ner i en timme. Klart är i alla fall att jag skiter i att skriva jobbansökan idag. Det är ju inte deadline förrns 8/12. Wohooo! Det är ju så min grej att göra saker i sista minuten.

Jag borde nog få i mig nån sorts vätska. Alltså jag känner mig typ full.

Plugghäst.

När jag antecknat allt som är värt i den här boken och sorterat anteckningarna, då. Då ska jag skriva en jobbansökan och sen är det fan fredag!

Hej tomten.

Jag tycker inte om att svara när det ringer på min hemtelefon. Det känns liksom som om det 9 gånger av 10 är nån asjobbig jävla försäljare eller min digitaltv-leverantör eller bredbandsleverantör som ringer och vill att jag ska uppgradera mina abonnemang. Men ofta jag tänker gör det! Jag har dåligt samvete över det här och försöker liksom peppa mig själv till att svara när hemtelefonen ringer. Men för någon dag sedan fick jag vatten på min kvarn när det ringde och jag - självpeppen var påtaglig - glatt svarade "Hallå?". I luren var det tyst. Sedan gick en inspelad kvinnoröst igång och sa "Congratulations, you've just won a Caribbean cruise..". Jag bara *paniiiiiiik* och slängde på luren. Nu är jag liksom tillbaka på ruta ett igen. Måste. Skaffa. Nummerpresentatör.

Could I write a requiem for you when you're dead?

WoW:ade nyss med Belle & Sebastian som soundtrack. Bara ytterligare ett exempel på min oerhört mångfacetterade personlighet.

Mood: improved

För idag är det ingen som borrar och på fiket spelar dom Divine Comedy. På den tomma tallriken låg det en gång i tiden en bit nötpaj. Jag borde verkligen plugga, men det är väl det jobbet är till för?

*grinar blod*

NU BORRAR DOM PÅ CAFÉT DÄR JAG SATT MIG FÖR ATT UNDSLIPPA MINA RENOVERANDE GRANNAR

Zombie.

Jag har varit tvungen att fly mitt eget hem eftersom mina grannar borrat som vore de påväg till andra sidan jorden sedan kl. 08.20 imorse. Det är alltså grannarna över mig som river ut hela sitt badrum, det konstaterades när jag nu lämnade huset och såg tunnorna med turkost kakel och cementsjok som lite stillebenskt stog bredvid ett gammalt badkar. Då håller dom säkert på minst hela veckan ut. Good times! I kombination med att bäbisen i lägenheten under (som hittills inte gjort ett ljud ifrån sig) vrålade oavbrutet mellan 01.00 och 03.30 cirka så är jag väl inte direkt på topp idag. Kan någon vara snäll att evakuera mig tills badrummet är klart och bäbisen fyllt 5 typ?

På 141:an till Hökmossen.

Någon satte sig bakom mig på tunnelbanan och luktade precis som pappa luktade om vintrarna under alla dom där bussresorna mellan hemma och skolan. Lukten av fodrad skinnjacka, skinnhandskar, hemmarullade cigaretter och Läkerol Special. Jag brukade luta mitt huvud mot jackans mjuka läder och han brukade berätta något eller fråga mig hur dagen hade varit med sin tysta lite sjungande röst. Jag tyckte alltid att dom där bussresorna var så mysiga. Jag brukade passa på att ta två Läkerol när han tog fram asken och hoppas att han inte märkte något. Det är fortfarande min favorit-Läkerol. Kanske inte för att den egentligen är godast, men för att den påminner så mycket om pappa.

Sluta renovera jävla idioter!!!!!!!

Alltså att vara student och försöka plugga hemma är som ett jävla skämt i det här huset. Alla mina grannar lider av nåt sjukt Martin Timell-syndrom och ska renovera på det där skitjobbiga och extremt högljudda sättet typ HELA TIDEN. Jag blir vansinnig! Är det inte badrum som totalrenoveras så är det golv som ska läggas om, och det verkar alltid vara lägenheterna precis runt vår som blir renoverade. Just nu sitter jag och försöker ta mig igenom Skolverkets rapporter rörande kunskapsdifferentiering från 1961 och framåt samtidigt som grannen under eller över typ river en vägg. Det är som om någon står och hamrar oavbrutet med värsta släggan. Skithögt! Jag hör alltså inte ljudet från min tv. Jag känner hur jag liksom bygger upp en helt vansinnig ilska som nog faktiskt ändå står i proportion till hur sjukt högt det här bankandet är. AAARRRGH!

Nej nu!

Tack vare ljuvliga Ataharis har jag nu lyckats mobilblogga hit till Skräpis istället för till en himla dummyblogg! Resultatet ser ni nedan. Det är en burk med färdigblandad whiskey + cola som Shaun köpte i Berlin när vi var där i början på året. Jag slog till på en Baccardi + cola (in the spirit of Daffyd - the only gay in the village) och lyckades till på köpet konversera på tyska med försäljaren (obs, konversationen var ej av typen "Ich heisse Strupsi, wau wau"). En bra kväll med andra ord!

Tekniska äventyr

Kolla! Jack & coke på burk! Röck n röll.

Hej hulagubbar slå i glasen och låt oss lustiga vara!

Jag känner mig lite kluven inför det här med Hawaiiresan. Den innebär liksom att nästan hela december försvinner, och december är ju ändå den roligaste vintermånaden. Jag kommer missa glöggfester och glöggträffar och glögg...ja helt enkelt alla tillfällen där man hittar en ursäkt för att sänka en flaska glögg eller två. Eller tre. Så jag försöker ta igen det nu och pimplar glögg som en dåre. I annat fall får ja väl ta med mig lite glöggkryddor och stoppa nån liten smulig kanelstång i min Mai Tai när jag sitter där i den ljumma kvällssolen. Hmm. Nu när jag tänker efter så kanske jag inte känner mig så kluven ändå.

Det kanske är den dåliga energilampans fel?

I min ljuva ungdom sa en gång en kille jag dejtade att det första han hade tänkt på när han såg mig var "ditt röda hår, dina blå ögon och dina vita tänder". Ba *swoon*. Nu iallafall när jag stog och borstade tänderna så slog det mig att av dessa tre faktorer återstår bara en. Håret har en ny färg, men ögonen är fortfarande blå. Och mina tänder, dom ser ut att tillhöra en kedjerökande kaffesörplande tant. Hallå! Vad hände med mina vita tänder?! När jag drar till Hawaii är det jag som stormar in på Sephora och köper upp en livsförbrukning av whitening strips, det säger jag bara. Jag tänker: Ross i Vänner vars tandblekning gjorde att hans tänder lös i mörkret. Så ungefär. Då blir man dessutom lätt att identifiera i krogdimman!

Jo förresten, glömde jag säga att jag är klar med min tenta? Min sista tenta någonsin? Eller i ärlighetens namn kanske min näst sista, om jag får göra omtenta alltså. Jag ska fira genom att lyssna på Hearts Barracuda och sedan sova! Ain't no party like my nana's tea party, som det heter.

Jodå, det går skitbra.

Fan vad jag hatar ordet samtalsprocesser!!!!!!!!111oneone

Liten reflektion:

Vem fan döpte Emmerdale till Hem till gården?? Vilken gård? Vem kom hem? Det är ett så jävla random namn att ge till en tv-serie som utspelar sig på engelska landsbygden. Personen som kläckte idén typ "öööh...inte stan...utan landet..på landet finns det bönder...bönder bor på bondgårdar...gårdar...där man bor är hemma...JAG VET! HEM TILL GÅRDEN!". Alltså vem är du och hur fick du ditt jobb?


Ja, jag kollar på Emmerdale istället för att skriva tenta (eller levla). Jag vet!

Awol

Eftersom jag försöker levla till 70 och skriva hemtenta. Deadline för båda: imorgon. GL!HF!

Kanske är det den där jävla hustomten som varit framme igen.

I lördags hittade jag ett jätteviktigt papper som jag trodde att jag hade tappat bort. Jag blev så exalterad att jag förlade det. Nu ligger jag jävligt brunt till i min tentaskrivning kan jag meddela. Alltså livet!

När Skräphögen fick YouTube-spons.

Den här videon ramlade i knät på mig via Facebook:


Jag skrattade såhär mycket: jätte.

Sedan klickade jag ivrigt vidare till den här:


Och då skrattade jag såhär mycket: att min kille vaknade och kom ut i vardagsrummet och undrade vad fan jag höll på med. Nu vet jag inte om jag orkar skratta någonsin mer i hela mitt liv. Kanske om jag kollar på filmerna igen.

Där humor bor.

Sängen, text-tv, natt:

Jag: -"Look at this headline! Celebrity stung by scorpion.

*tystnad*

Jag: -"I hope it's someone from The Scorpions.
Shaun: -"I hope it's Sting.
Båda: -"Höööhöhöhöhöhöhöhöhöhöhöh!

Grattis!

Idag fyller min sambo år, men han är i England för att gå på begravning och jag ligger i soffan och plöjer avsnitt 5-8 av True Blood så något vidare firande är det väl inte tal om. Tänkte bara avdeppifiera situationen meddelst en liten hälsning:

Ey up darling! I know you pop in here every once in a while, so I just wanted to wish you a very happy birthday on a grand scale by dedicating a song for you in the old blogster.

Give it up for Dame Shirley Bassey (she has after all got the range darling, she's got the range!) :

Med livet som skyddad verkstad.

Alltså vad är det för fel på amerikanska tv-tittare? Varför måste alla tv-program göras om i amerikansk version för att de ska fatta? Amerikanska The Office är ju inte dåligt eller så, men liksom -varför- måste man flytta kontoret till USA? Intrigerna är ju ändå snarlika, så det kan ju inte handla om att The Office-humorn är för konstig för den amerikanska tv-publiken. Är det dialekten? Är det verkligen så svårt för en amerikan att förså brittisk engelska? Tillåt mig tvivla. Det är ju inte direkt Geordie eller Scouse vi stöter på i de här programmen.

Senast ut i raden är tydligen Life on Mars. Manchester har bytts ut mot New York, men i övrigt är plotten i princip precis exakt samma. Karaktärerna också. Är det någon sorts identifieringsproblematik som ligger bakom? Kan inte en amerikansk tv-publik identifiera sig med karaktärer och händelser som placeras utanför landets gränser? Det verkar ju helt stört. Det skulle innebära att de lättare identifierar sig med föräldralösa clownfisken Nemos öden och äventyr i Australien än med en faktiskt persons öden och äventyr i Australien.

Eller är det bara så att fantasin tryter hos produktionsbolagen? Whatever, men fatta hur jävla insnöad man blir om man aldrig exponeras för land som inte är ens hemland i populärkulturen. Om de enda gångerna du stöter på något eller någon som inte är amerikanskt filtreras genom en amerikansk kameralins. Konstigt att de är så jävla misstänksamma mot allt som inte är uramerikanskt.. Dom ba: "en ARAB! - han måste vara terrorist" (för det var Abdullah i senaste avsnittet av 24), "en FRANSYSKA! - hon måste vara en skitsexig kedjerökande beyotch" (för det var Mimi i EuroTrip 2) , "en RYSS! - han måste vara en vodkadrickande smygkommunist" (för det var Sergej i den där filmen.. eller var det tv-serien.. eller boken?..aja, han var vodkadrickande smygkommunist iallafall!).

Wag the dog.

Jag såg Dixie Chicks-dokun Shut up and sing för någon dag sedan och förfasades över pöbeln och hur pöbeln beter sig. För det är verkligen en pöbel vi pratar om. En stor massa med människor som samlas i grupp för att rasa och tappa koncepten och helt plötsligt tycka att censur, bojkott och ett minskat utrymme för yttrandefriheten är helt förenligt med synen på hemlandet som ett flaggskepp för demokrati. Att uttala sig negativt om presidenten gjorde det okej att mordhota bandet och kräva att de inte skulle spelas på radio eller att skivbolaget borde droppa dom. Påminner rätt mycket om stormen runt Katrin och Idol. Ett enda uttalande som folk inte gillar och man ska sparkas på direkten. Inte tillåtas att synas i tv-rutan. Folk tycker verkligen att det här är en helt okej strategi. And I can't help but wonder, som Carrie brukar säga, står antalet rasande tv-tittare verkligen i proportion till hur många tv-tittare kanalen faktiskt har? Till hur många tv-tittare programmet har? Känns det inte lite som Woodstock -69, som hade plats för typ 100 000 men fem gånger så många hävdar att de var där?

Samma tankar slår mig igen när jag läser att Russell Brand och Jonathan Ross hamnat i blåsväder i England efter att ha lämnat några meddelanden på Andrew Sachs mobilsvar under ett avsnitt av Brands radioprogram på BBC. Tydligen har 18 000 människor lämnat klagomål angående programmet. Liksom, varför? Hur är det möjligt? Hur kan detta lilla inslag göra så många människor så upprörda att de kräver Brands och Ross avgång? Om man använder sig av lite Google Fu så kan man rätt snabbt konstatera att de flesta klagomålen inkom efter att Brittisk massmedia skrivit typ "kolla vad opassande! några klagomål har inkommit!". Då går folk igång och ba yes äntligen något att KLAGA PÅ! Äntligen får jag RASA! Kom igen allihop så orsakar vi LYSSNARSTORM! Och så ringer 17 000 människor in och kräver Brands och Ross avgång för ett radioinslag som de inte ens har hört. Och media piskar såklart upp stämningen och helt plötsligt har vi gått från tre oseriösa telefonsvararmeddelanden på en radioshow till att premiärminister Gordon Brown gör ett uttalande om "skandalen", Jonathan Ross avstängs från hela BBC i två månader framöver och Russell Brand slutar. Glöm finanskrisen! Två komiker har busringt en kollega!

Jag tycker det är jävligt tydligt att:
1.) människor är såna jävla får. Bääää.
2.) moderna kommunikationsmedel såsom telefon och internet borde inte vara tillgängliga för alla. Låt dom klaga meddelst röksignaler och brevduvor.

Tja, hon tog väl en vända hos spraytan-salongen innan hon skulle va med i tidningen?

Konversation på iChat angående lilla Tatiana med en vän som av förståeliga skäl vill förbli anonym:

Anonym vän: -"varför är hela hon brun?"
Jag: -"men hon är ju från AFRIKA!"
Anonym vän: -"jag trodde hon var från ryssland?"
Jag: -"kamerun!"
Anonym vän: -"jag läste liksom bara lite snabbt och gjorde iskallt kopplingen "tatiana= är från ryssland"
Jag: -"på samma sätt som ljubljana är från slovenien?" *
Anonym vän: -"SMRT!"





*under omröstningen i ESC gjorde samma anonyma vän följande uttalande när kvinnan från Slovenien skulle avge landets röster med namnet på landets huvudstad i skärmens nedre hörn: "Men guuuuuud vad typiskt att hon heter Ljubljana och är från Slovenien, så jävla stereotypt!". Alltså I love her so fucking much, ni anar inte.

Ja 5 november är ju inte särskilt långt bort och dom är ju Yorkshire..

Får ett sms av min sambo som är i England och begraver sin morfar:

"It has been very nice, but incredibly sad. My nana wore a hat that made her look like Guy Fawkes. I shit you not."

Saker som oroar mig med mitt yrkesval:

Att mina kollegor fortfarande tycker att skinnrock är ett fränt ytterplagg.

Det vitaste ögonblicket i medias historia?

När Nyhetsmorgon och Gomorron Sverige blir alltför upptagna med att diskutera sport eller krämpor med någon random doktor så brukar jag slå över till Vakna med The Voice. När jag väl kom över Paul Haukkas fruktansvärt irriterande vana att jämt och ständigt titta rakt in i kameran, även när han samtalar med någon i studion, så insåg jag att den lite babbliga och opretentiösa stämningen i studion är precis det jag orkar med att ha på i bakgrunden när jag vaknar. Men den där Jakob. Han är ju inte rolig. På något sätt. Någon gång. Och det behöver man väl inte va, men han har ändå fått det här jobbet i egenskap av komiker? Och jag står inte ut med den förmodat coola grabbifieringen av honom. Som när han springer runt med sin egen lilla kamera och det ska kallas för Jake cam. Det ska låta coolt, men låter så sjukt töntigt. Men värst av allt är inslaget Rap attack. Förutom det down right aspiniga namnet på inslaget så går det alltså ut på världens ofräschaste humorkoncept: rolig rap. En gång i veckan skriver Jakob en rap som han sen framför live i studion med komp. Och det är så sjukt dåligt och så vansinnigt o-roligt och påminner bara om 50-årsfester på 90-talet när alla oldies skulle ge sig på att "rappa" sina tal vid middagen. I Jakobs fall kan jag dessutom inte låta bli att känna att han innerst inne tycker att han är ganska bra på att rappa, att umgänget med Özz Nujen liksom ska ha blattefierat honom lite skönt och att han därför har en fallenhet för att rappa. Sedan gömmer han det bakom en humorsköld som förevändning för att få visa hur grym han egentligen är och hoppas i hemlighet att förortskidsen ska sitta hemma och ba "fan den där Jake, han är fan grym asså, tjockt grym jag svär!". (obs detta är ej sättet på vilket förortskidsen talar, men jag inbillar mig att ärkerappern Jake tror det)

I vanliga fall så måste jag byta kanal när han kör sin jävla rap attack (alltså det uttalas på engelska i jingeln, det är därför det är särskrivet). Igår så hann jag dock inte, och tack vare det har jag nu fått uppleva det jag skulle vilja definiera som det vitaste ögonblocket i medias historia. Värre än när Ingvar Carlsson rappade på Sossarnas galafest iförd skojig peruk. The Artist Formerly Known As Blondinbella är i studion och pratar om sin blogg och visar upp sin tandblekning. Allt är fnissigt och inget stör än så länge min morgontrötta hjärna. Då slår Jakob till med sin rap attack och börjar rappa om Blondinbella. Jag känner hur en ven i min panna börjar bulta oroväckande hårt och slänger mig fram mot fjärrkontrollen. Lyckas tillslut byta kanal. Idag går jag in på Blondinbellas blogg och läser följande:

Visst gick The Voice bra? Och vilken härlig rapp-sång de sjöng för mig och med redaktörn Kjell i bakgrunden!

Det var en rapp-sång! En härlig rapp-sång! Som Jakob sjöng! Nog för att Jakobs rapp är under all kritik, men har en tonåring någonsin låtit mer som svenne-Berta 87 i ett uttalande om västvärldens mest dominerande musikstil? Och det här uttalandet gäller alltså den vitaste rappen i svensk mediahistoria, och ett plus ett blir ju som bekant två.

Och nu: lite g33kdom

Om man någon gång har spelat World of Warcraft så är den här filmen jeterolig. Nu kan det vara för att jag precis maratonquestat som en jävla dåre och är helt yr som följd (måste ju levla min warlock till 70 innan 13 november), men när Jempa länkade denna film till mig så skrattade jag högt och länge framför datorn. Högt. Och länge. Så illa ställt är det.

Avdelning: sociopater.

Fråga mig inte ens varför jag sitter här och läser gästboken/bloggen för Finlandsbåten/Restaurangen/After Work-templet Cliff Barnes. Men det gör jag iallafall. Där hittade jag följande rop på hjälp:

Hej, var på Cliff för snart två år sen och träffade en ursnygg kille som hette Janne. Eller Jens? Om du läser detta kan du väl höra av dig. du hade mörka byxor, en ljusblå skjorta och gympadojor. Storlek 42 eller kanske 43.Vi bytte telefonnummer men det måste varit nåt fel på din telefon. Jag blir så trött på det här mobil-samhället. Om du läser detta, hör av dig till Cliff, de har mitt nya tel.
Kram/Lisa

Dör, jag dör, jag döden dör!

Living on the edge!

Jag brukar påstå att jag är lat. Exakt såhär lat är jag: jag orkade inte koka bulgur (!) och hittade till min stora glädje en tupperwareburk fylld med bulgur i kylen. "Gud vad bra, orka koka ny bulgur liksom!" tänkte jag och motade snabbt bort tankarna på att den där burken stått där i typ en vecka. Minst. För säkerthets skull genomförde jag några basic matförgiftningstester. Lukta ok? Check. Se ok ut? Nja. Alltså det är bulgur kokad med värsta kryddtillsatsen så den är ju liksom flammigt mörkbrun/grön. Stog sedan i typ fem minuter och ninjaglodde på min bulgur för att försöka utröna om den kanske hade skaffat frisyr. Jag tror inte att den hade det. Så jag tänkte att vafan, there is no time like the present att vara lite wild & crazy så jag åt den! Nu sitter jag spänt här i soffan och väntar på resultat. Tycker att det drar lite i magsäcken men det kan ju likagärna vara den där keson som hade utgångsdatum idag som jag beslutade mig för att toppa min förhoppningsvis icke-håriga gamla bulgur med. Alltså..

Pms-bloggen.

Jag såg Låt den rätte komma in igår. Jag vet att jag älskade boken helt förbehållningslöst när jag läste den, jag blev liksom helt golvad och kunde inte sluta yra om hur sjukt bra den var. Jag kan dock inte komma ihåg att jag någon gång i samband med läsandet av boken satt och snyftade på sant blödigt Johanna-manér. Därför var jag helt oförberedd på att jag skulle känna mig så jävla grinfärdig hela filmen igenom. Jag satt med en stor gråtklump i halsen i hela den timme och de 54 minuter som filmen varade. Tur att salongen var proppfull med besökare annars hade jag väl ylat högljutt och snutit mig i halsduken. Nu undrar jag om filmen verkligen är så sorglig eller om jag har pms. Kanske en kombo.

För övrigt satt det en snubbe bredvid mig under filmen som hade på sig sin tjocka täckjacka hela filmen igenom. Ba svettas much?

Woopsy Daisy.

Läser på Katrin Zytomierskas blogg:
Inte sitta som den där Papa De frugan och tramsa.

Och i en nanosekund så tror jag att hon pratar om en svärfar, innan det går upp för mig att hon menar Papa Dees fru.

Conversational skillz.

Konversation på högstadieskola i Stockholms södra förorter:

Kille 1: -"Meh håll käften din jävla tjej!!!"
Kille 2: -"Ey, vafan du kan va tjej!!
Kille 1: -"Nej du, din fucking tjej!
Kille 2: -"Käften! Tjej!"
Kille 1: -"DIN MAMMA ÄR EN TJEJ
Kille 2: -"Alltså.. ja.. det är hon ju.

/the end

Obscene machines that glide away

Lordy lordy, man vet att man gått över gränsen för fandomsnobbism när man fnyser åt att folk applåderar och tjoar högre åt By the sea än Asda town. Alltså fnyser som i på riktigt gör ett högt fnysljud helt utan tillstymmelse av självdistans. Följt av, hör nu, en panna lagd i djupa veck och en blick till höger, vänster och sedan en djup suck.

Min enda tröst är att jag iallafall har vett att skämmas lite nu. Men jag skäms ändå bara pyttelite. För man är ju fan dum i huvet om man blir mer exalterad över att höra By the sea än Asda town.

Oh woe is me.

Igår på H&M hamnade jag mitt i skottlinjen för Dofternas Krig. Jag manövrerade mig i zick-zackformation runt hyllorna med reavaror på H&M i Ringen när jag helt plötsligt blev attackerad av Kokosdoften som Gud glömde (hallå dom håriga tyskarna på Playa del Inglés ringde och ville ha sin signature scent tillbaka). Jag beslutade mig för en reträtt och vände därför helt om, bara för att mötas av en pruttstank som inte var utav denna världen (hallå dina tarmar ringde och ville ha sitt innehåll tillbaka). Mitt luktsinne drabbades av tillfälligt bipolärt syndrom och slog i farten ut hela mitt tankesystem. Här hade jag tänkt att byta ett felköpt plagg mot ett annat av mig ännu ej upptäckt plagg, istället vacklade jag likt en a-lagare i Björns Trädgård mot utgången. Och här sitter jag nu, en doftchock senare. Med den där jävla H&M-tröjan som jag inte ens vill ha.

Mycket viktigt meddelande:

Jag har fått tag på en påse salt-och vinägerchips från Estrella. Funnen på Vi som ligger i Götgatsbacken. Slut på meddelande.

Fröken.

Idag spenderade jag min dag med att undervisa högstadieelever i hur man stavar och talar svenska och engelska. Sen kom jag hem och skulle skriva "spektakulärt" i ett meddelande till Bel Hamim. Jag fick hjärnsläpp och knappade långsamt och fokuserat in: SPEKTALUKÄLR

Kanske ska sadla om?

*trummar otåligt på skrivbordet*

Sitter i biblioteket på det som en gång var Lhs men som numera är Campus Konradsberg och försöker skriva klart en tenta. Problem: någon har lagt tassarna på det enda referensexet av en bok som jag behöver. Så nu lyssnar jag på Glasvegas och pillar i det jag redan skrivit. Men jag behöver verkligen den där boken och jag börjar ruttna på att vänta. Ska man dra till Akademibokhandeln och göra en fuling kanske? En fuling är att plocka på sig boken och sätta sig på cafét som finns inne i butiken och läsa det som läsas måste för att sedan helt enkelt ställa tillbaka boken och girigt gnugga händerna eftersom man precis sparat en sisådär 300 pix. What to do?

And how she was when she was beautiful.

Fattar ni hur mycket jag behöver en Babooshka-mugg eller? Det är knappt så jag fattar det själv, så mycket behöver jag den.

S.O.S från Latteland!

Livet i förorten är hårt. Jag sportar nu ett brännmärke på pekfingret som jag tillskansat mig i en espressomaskinsrelaterad olycka. Det är fan inte lätt att bo i Aspudden - lattedrickarnas högborg. Påminner mig om varför jag är en envis tedrickare.

Jag skriver hemtenta och det går jävligt segt kan jag meddela. Nu har jag börjat med ett belöningssystem. Läste att Mats Jonsson belönar sig med en folköl efter en halv tecknad sida och ett avsnitt Battlestar Galactica efter en hel tecknad sida, så jag applicerade detta på mitt tentaskrivande. Efter en halv sida skrivet får jag därför nu göra ett quest i WoW. Helsidor tänker jag inte ens bemöda mig med att belöna, de kommer så sällan ändå.

Och så en liten skvallerbonus:

Jag är släkt med Alex Schulmans nya flickvän.

Och nej,

jag har heller aldrig hört talas om Jean-Marie Gustave Le Clézio.

En fucking jävla kaka!

För några dagar sedan pratade jag med Liza om hur jävla trött jag är på att alla jämt är så intresserade av vad dom har på sig. Jag är ju också interesserad av vad jag har på mig och spenderar oproportioneligt mycket tid med att fundera på innehållet i min garderob. Någonstans känner jag bara uuuuuh inför det hela. Jag är så trött på att gå omkring och tänka på kläder, prata om kläder, kolla på bilder av andras kläder, se bilder av vilka kläder folk tänker köpa och bara höra en massa diskussioner om vart man köpt det plagget och om det kändes tillräckligt trendigt/snyggt/annorlunda. Alltså jag spyr fan på skiten. Jag orkar inte höra om fler vintagefynd och kommande designkollektioner på H&M. Jag orkar inte! Känner mig som en jävla hippie som typ förespråkar opersonlig plyschoverall ("nej alltså man kan inte ha plyschoverall längre, Juicy Cotoure är så ute - det är bara hiphoppare och Engla som har plyschoverall nu för ti'n") - men det SKITER JAG I. Och jag brukar aldrig racka ner på modebloggar för orka liksom, men jag fattar fan inte hur så många människor kan ägna så mycket tid åt att läsa och skriva om skor från Hope och vad man har "klickat hem". Min hjärna blir alldeles trött av bara en liten liten bloggingrunda och samtidigt är det så fascinerande att det kan ha så stort genomslag. Hur många professionella modebloggare finns det? Ganska jävla många! Folk läser och folk lyder. Blasétrendiga Citronmuffin bodde i Paris och skrev om macarons, några stora opersonliga bloggerskor med catwalk-koll snappar upp den färgglada franska kakans existens (cupcakes är ju såå 2006) och innan man vet ordet av är macarons trendiga! Macarons! En jävla kaka! Fattar ni hur sjukt det är? Kan man hypa vad som helst om man bara har en kofta från Chloé att backa upp det med? Jaja, whatever, sidospår, men faktum kvarstår att folk bryr sig asmycket om vad självutnämnda experter dikterar och någonstans på vägen så trillar man dit själv - fast man inte ens delar estetiska preferenser. Går omkring och funderar på om man ändå inte behöver en till klänning fast man har 20 stycken hängandes i garderoben. Jag skiter i om klänningen kostar 3000 spänn på Net-a-Porters rea eller en ynka "guldpeng" hos Faster Gunhild : jag är trött på att ens känna att jag behöver klänningen. Fattar ni?

Sold to the lady in the back!

Jag ebayar friskt födelsdagspresenter till sambon. Nu har jag hittat något som skulle vara helt jävla sjukt asbra, och till ett mycket överkomligt pris. Tyvärr verkar även en del andra människor tycka samma sak, för med två dagar kvar på auktionen så har redan 4 budat. Det är inte bra, inte bra alls. Jag suger nämligen på att vinna auktioner om en massa andra jeppar gett sig fan på att vinna samma. All my cool är som bortblåst och jag vill klicka in mitt bud nununu och blir skitstressad. Kommer få peta Valium innan det är dags att vaka in skiten och bring this baby home. Ett annat problem är att auktionen avslutas när jag har seminarium, men det är väl det trådlösa nätverk är till för? *seriös student*

Mannen, myten, legenden.

För ett tag sedan frågade Carin om det fanns någon artist man skulle kunna tänka sig att köa mer än 5 timmar för att se. Jag kom på en. Och han är död.



Ikväll eBayar jag Serge-parafernalia, för övrigt. Det finns en vägg här hemma som väntar på honom.

4 skäl att älska tonåringar.

Bad de sjövilda sjundeklassarna att skriva tio fakta om sig själv till mig som en liten presentation. Tjejerna skrev mest om vilka sorters killar dom gillade. Killarna däremot freestylade hejvilt. And I quote..

I am hot and I are sexig and I am brown. Me favorite singer is Chris Brown.
- Kille som gillar brunt

My favourite place is Heron City. In Heron City I'm eat kebab and looked at Media Markt.
- Teknikintresserad kille

I wanna by a kock!
- Matglad kille 1

I like to koking.
-Matglad kille 2

Okej, det var ändå värt att inte ha någon semester i somras.

Just nu alldeles precis nyss bokade vi en resa till Hawaii. I december åker vi. Då jävlar blir det tikifrossa, palmer och vulkaner tills jag spyr. Ursäkta att jag använder ett sjukt uttjatat ord, men PEPPEN!

Skalliga Tanten slår till.

Det var jävligt länge sedan jag bitchade om kvinnor som går samma dansklasser som mig och det beror främst på två saker: dels har jag slarvat med närvaron på söndagsklassen där de särdeles mest irriterade kvinnorna går, och dels är vi en mycket liten grupp på måndagsklassen och jag är alldeles för upptagen med att älska ihjäl (bildligt talat nu) min egyptiske danslärare som är helt fantastisk på alla sätt och vis.

Men. Igårkväll hände något som fick mig att vilja rulla ögonen bakåt in i skallen i sann Excorcistenanda. Vi är alltså bara tio stycken. Av dessa 10 är 9 habila dansare även under dåliga dagar. Den tionde är en liten tant med begynnande flint och danskläder värda tusenlappar. Som vanligt så är det djupt avslöjande att tanten har många olika uppsättningar dyra danskläder, det är som dansskolans motsvarighet till den impotente mannens Corvette. Skalliga Tanten, som jag brukar kalla henne, har inte problem med en specifik rörelse eller två, hon har fan problem att röra sig, punkt. Det är katastrof helt enkelt. Till saken hör att vi på denna kurs dansar med en melaya, det är ett stort tungt tygstycke som man kan svepa in sig i och som kräver rätt mycket teknik för att hanteras samtidigt som man dansar. Skalliga Tanten ska alltså inte bara hålla reda på sina fötter och ben, hon ska även veva runt med 2,5x1,5 meter tyg. Så iallafall sitter jag i lugnan ro och andas ut under vår 2-minuterspaus och då kommer hon fram till mig helt oprovocerat och sätter sig ned på huk bredvid mig och säger "Ja, du kanske undrar varför jag har lite problem med melayan, det är för att jag bröt armen för tre år sedan". Jag tänkte:
a) Vi har inte ens dansat med melaya idag än?
b) Om du har sådana problem med armen kanske du inte ska gå en danskurs som kräver att du kastar omkring ett skitstort stycke tyg?
c) PROBLEM MED MELAYAN? Jag undrar varför du har problem med HÖGER OCH VÄNSTER!


Som lite extra kuriosa kan jag även nämna att Skalliga Tanten dansade ett solonummer i förra årets dansföreställning. Hon gick i princip omkring i otakt på scenen i typ 4 minuter iförd en dansdräkt som kostat 4000 kronor. Now that's entertainment for you!

Ensam seriemördare söker

Jag söker min ängel, ängel med bar-
nasinnet kvar. Du ska vara i 35-40års
åldern och vara över 170 cm. Jag
tycker om bilutflykter, musik och
mjuka keliga små djur.


-Mitt i Söderort Liljeholmen 16/9

And I quote..

"Hon har hela tiden beskrivit händelser ur ett HELT annorlunda perspektiv. Nämligen ett feministisk perspektiv. Och då blir allt HELT annorlunda."

In anticipation of..

När man ligger i sängen med förkylningshuvudvärk och grannar som känner ett osvikligt behov av att hamra på stålrör på morgonkvisten, då finns det bara en kur -avledande manöver. Istället för att fokusera på ajaj så fokuserar jag på programmet jag älskar att hata: Efter Tio! Malou är på bokmässan och avbryter alla sina gäster med ointresserade kommentarer och snart efter pausen ska hon intervjua Susan Faludi. Susan Faludi! Och Malou! Malou intervjuar Susan Faludi! Alltså det kan gå huuur som helst. Jag väntar med skräckblandad förtjusning.

"Du lyssnar på P3 doku...zzzZZZzzz"

Exakt hur jävla pretentiös är man när man går och lägger sig relativt snorpackad vid halv fyra-snåret och som godnattsaga väljer att lyssna på en timslång dokupodcast om Kongokrisen? Jag bara undrar.

Joråsåatteh.

Telefonen ringer och ligger och skräpar på andra sidan lägenheten. Nu är inte detta något South Fork, men det är ändå cirka 69 kvm mellan stolen jag sitter på och soffan som telefonen ligger på. Likt en hård-mejkad Susanna Kallur hoppar jag över mystiska påsar från Coop fyllda med avlagda kläder, handväskor och Ikea-pirror. Jag glider över vardagsrumsparketten, får tag i telefonen, antar iskallt att det är Liza som ringer och svarar därför med ett inspector Closeau-liknande "Heeeleeeew". I en nanosekund tänker jag att "jag hoppas verkligen att det här är Liza nu".

Och det var det.

Ännu en gång kan min spexiga sida lugnt andas ut.

Extraknäck.

Hej alla barn,
från och med idag och några veckor framöver så kommer jag och min vapendragare Liza blogga om Idol för Telias räkning. Det ligger naturligtvis i allas intresse att läsa.

Okej, nu pratar Ewan McGregor om att vara naken på Ellen så jag har inte tid med det här. Men vahettere, här är Idol-bloggen. Read it and weep!

I was happy in the haze of a drunken hour

but heaven knows I'm jävligt pizzasugen now.

some walk like they own the place, whilst others creep in fear.

Apropå inlägget nedan så YouTubade jag idag gamla favoritlåtar från den perioden och jag vet inte hur mycket jag lyssnade på den här skivan, antagligen alldeles för mycket. Och Tony motherfucking Christie alltså. Sheffield ftw!



Hur denna låt kan vara nästan tio år gammal övergår mitt förstånd.

Balls to the wall.

Igår liknade Liza vår relation vid två pungkulor.

Vi pratade om Den Gamla Goda Tiden, när vi brukade frekventera vissa dansgolv i huvudstaden där även två killar brukade vistas. Dom där två snubbarna var lite som vår motsvarighet, fast inte lika snygga och coola förstås. Lite då och då, när kvällen led mot sitt slut, så brukade den ena försöka manövrera bort Liza meddelst discodans medans den andra försökte manövrera bort mig mot en vägg för lite discodans som eventuellt skulle leda till hångel. Detta skedde nästan alltid till tonerna av Blondie, och han fick aldrig hångla. Liza brukade surt dansa ifrån kompisen som jobbade hårt på den avledande manövern och vispa bort mot mig för att bestämt bumpa bort min kavaljer.

För ett tag sedan sprang vi på dom där två killarna ute. Man ba hej vi är samma duo som sist och vi ser nästan prick likadana ut. Det var då Liza hävdade att vi var som två pungkulor. Sedan menade hon på att även de två killarna var som pungkulor. Inseparable! A dynamic duo! Fast vi var mer som ett par perky pungkulor som nästan kryper upp i stjärten på innehavaren, medans snubbarnas pungkulepersonligheter var mer "som en jävla kalkonhals". Okej att klockan var typ 3 på natten, men jag tycker ändå att det var en ganska avancerad analogi hon fick till där.

En ocean av dubbla meningar.

Hej jag är en man nära Stockholm,
söker en dominant hästtjej för spän-
nande träffar. Jag rider själv.

(Mitt i Söderort Liljeholmen, 2/9)

Skintight, alright.

Jo jag såg när rapparen T.I retades med Russell Brand angående den senares mycket tighta byxor på presskonferensen inför VMA's. Han undrade "is that really denim", och efter ett jakande svar på frågan sa han något om att det var tjejbyxor. Visserligen har Russell väldigt tighta byxor, men inte tightare än vad man ser på snubbar en helt vanlig veckodag på Söder. And God bless them for it. Det påminde mig om ett uttalande Xzibit gjorde som liksom har fastnat i min hjärna. Han stog, sin vana trogen, i en tröja som räckte honom till knäna och skulle rymma en mellanstor barnfamilj, och kommenterade av någon anledning det enligt honom helt ABSURDA europeiska modet. Han syftade naturligtvis på det helt bisarra i att som man bära "a shirt, size medium, och såg sedan ut att hålla på att fnittra ihjäl över den för honom helt ofattbara tanken.

Här skulle jag kunna följa upp med en diskussion om hur tighta kläder anses vara något som endast brudar och bögar bör syssla med, eftersom de båda faller in i kategorier som med hjälp av sitt utseende bör försöka imponera på sexuellt lustande män. Men istället tar vi en bild på Xzibit och hans mycket manliga och extremt heterosexuella konfektyr.


we are the goonsquad and we're coming to town beep beep

En kärleksröst i natten.

Min inkorg, 20:21:
Med risk att låta som ett fyllosms, så är du det bästa som hänt mig denna sommar Joanie! Jag börjar dricka kl. 21 så akta dig! Det kommer mera.

Och så var alla grå moln som bortblåsta. Hör ni? Det är Mendehlsson som spelas. Bäva månde Kristdemokraterna.

En röst i natten.

Shaun: -"I'm gonna serenade you now. Naked with my guitar. Just like that guy in Central Park.
Jag: -"The naked cowboy?
Shaun: -"Yeah.
Jag: -"He's in Times Square..
Shaun: -"Whatevah.

Efterfest med kräft och läsk.

Hallåja,

ikväll ska jag äta kräftor. Shaun har svår skaldjursfobi och brukar väsa att han minsann inte förstår hur man kan äta "something with an exoskeleton". Jag fnyser naturligtivs högljutt och hänvisar till mitt skandinaviska kulturarv. Barbar 4 life! Och även om jag verkligen ser fram emot dom röda små liven så ska det erkännas att det bär mig emot att röra mig utanför lägenheten en kväll som denna när regnet verkligen vräker ner med ovanlig envishet. Helst hade man kanske knorvlat ihop sig på soffan under flera lager av filtar, men jag är fan tapper! På med ansiktet, klänningen och någon gammal framrotad höstkappa. Notera att jag inte nämner håret. Det ser för jävligt ut. Jag önskar att jag kunde printa ut en skitstor såndär Yearbook-bild och klippa ut ett hål för ansiktet och fäste det med snöre runt huvudet. Sen kunde jag trippa ner till tunnelbanan i godan ro. Jag kan liksom inte ha på mig mössa inomhus på en kräftskiva? Det är inte utan att man ibland önskade att man var slöjbärande muslim, alternativt sikh med en såndär mumsig turban.

Jag faller för grupptrycket.

Och spenderar 20 minuter med att Yearbooka mig själv. Kids, believe the hype.

Här, en osminkad bild från mina dagar i The Cosby Show:

Gorgeously Green.

Oprah har eko-tema och en eko-politikens Anna Skipper geggar med mask-komposter och pratar om aluminium i deodoranter och gud vet vad. Sen kommer tipset att man inte ska använda plastpåsar när man handlar mat utan att man ska ta med sig återanvändbara stora påsar och spara på miljön. Okej inte direkt Nobelprisvarning på det tipset, men väldigt roligt när Julia Roberts, som är gäst, berättar att hon alltid har stora återanvändbara påsar när hon handlar mat. -"And what I do is, I just leave them in the car so that I always have them with me when I shop for groceries!". Ekotanten hummar och ler och berömmer Julias initiativ. Skitbra! Lägg bara påsarna i bilen så ni inte glömmer dom! Ingen verkar tänka på bilen i den där ekoekvationen, utan alla ba "plastpåsar blir kvar på jorden i 1000 år!!!". Bitch please, om alla åker bil överallt hela tiden så spelar det ingen roll om plastpåsen ligger här och skräpar om 1000 år, för det kommer inte finnas något Här att tala om.

Jag reflekterar lite.

Kul att man bara nämner kändisar/tv-program/musik från England i inägget nedan :C

*andres lokko*

Höstdeppen.

Vad gör man när allt bara känns som en fruktansvärd grå, kläggig, iskall, seg jävla gröt? Vad gör man när man vaknar och inte hatar varenda grej i sitt liv, men åtminstone ifrågasätter varenda grej i sitt liv och undrar varför man har det man har och inte något annat istället? När man bara går omkring och är konstant förbannad och frustrerad på att det inte är jag som ser ut som Kate Moss, att det inte är jag som bor i det där skitfina huset i den där skitroliga staden, att det inte är jag som får oförskämt bra betalt för att göra något som andra betalar för att göra, att det inte är jag som ligger med Russell Brand. Vad gör man då?

Just nu självmedicinerar jag på sofflocket med The Mighty Boosh och den här:


Går sådär.