Då hjälper inte ens svindyra droppar från Guerlain.

Skön man är när man kommer på sig själv med att ha något som närmast liknar dåligt samvete för att man inte är Härlig Äkta Kvinna. Tänker typ Marilyn Monroe som ba "åh jag sover endast i några droppar Chanel No 5".

Själv sover man i randig stortröja från Monki och skotskrutiga flanellbyxor i färger som inte matchar ens med den grövsta färgblindheten till hjälp.

Men have no fear, fellow suffragettes, ty sedan skärpte jag mig alltså och bara embraceade mitt sunkiga missmatchade urkvinnliga jag.

Som man bäddar får man ligga.

Jag svär, att bädda rent tillsammans med min kille är som att bli tillfälligt inkallad att jobba på gruppboende - med bara en i gruppen.

Liksom hur är det ens möjligt att inte fatta hur ett påslakan fungerar? Vi har haft påslakanworkshop konstant sedan vi flyttade ihop för typ fem år sedan, och ändå står han där som ett jävla mög med händerna i vädret och ba o_O när påslakanshelvetet ska på. Efter fem år hade han äntligen lärt sig tekniken med att stoppa händerna i hålen på den över delen av påslakanet - ja men då slutades det typ säljas påslakan med hål för händerna. Nu blir han helt konfys varje gång han försöker hitta dessa hål som inte finns och står och viftar lite förvirrat med fingrarna och ser typ ut att tänka "Herr Ober, det är något fel på mitt påslakan?".

Själv pendlar jag mellan ursinne och gapskratt när bäddning ska ske. Det är liksom lika jävla utvecklingsstört varje gång. På gott och ont.

Kan själv!

Drag jag hatar hos mig själv: att jag på jobbet jämt tycker att jag gör allt bättre själv när det kommer till planering och administration. Det leder till exempel till att jag sitter och jobbar med schemaläggning och planering inför nationella provet i två timmar - fast att det egentligen inte är mitt jobb. Men om jag låter den person som ska utföra jobbet göra det så blir det:
1) inte gjort i tillräckligt god tid,
2) inte rätt gjort,
vilket gör att allt måste göras om. Och då blir det ännu knappare med tiden. Alltså sitter jag där och pillar och planerar och härjar. Så blir det som det ska. Det är ju helt klart en ond cirkel, men va fan, jag kan ju lika gärna göra det från början som att komma in i ett senare skede och panikartat utöva damage control. Eller?

Själv är bäste dräng. Det vet Mr Darcy, och det vet jag.

Annan sjuk grej: min kollega ba "ja men du ska ju vara så duktig jämt", med ett tyst "hur tror du det får oss att framstå?" som underförstådd följdfråga. Som att det liksom är något fel med det? Typ att jag är någon sorts megastreber till duktig flicka som sliter ihjäl mig för att impa på rektorn/elever/kollegor/livet. Ba eh ursäkta att jag vill göra ett bra jobb och ha vettig och genomtänkt undervisning? Fattar att det får vissa kollegor att framstå i dålig dager, men ska jag liksom växla ner och ha sämre undervisning bara för att de inte orkar planera? Skullente tro det va.

Jag, en periodare.

Något som kanske inte var helt klart innan, men som definitivt blivit det den senaste veckan är mina tendenser att bli helt uppslukad av till exempel filmer, böcker, artister och personer. Dessa perioder kan vara olika långa, men är alltid extremt intensiva. Helst vill jag bara sitta hemma, ensam, och googla/läsa/kolla/lyssna utan några övriga kontakter med omvärlden, men det går ju inte riktigt. Istället blir jag extremt disträ och har svårt att hålla igång samtal utan att försöka styra in dem på något som går att relatera till min pågående besatthet. Det är som att min hjärna måste få tugga klart, innan den sväljer och går vidare till nästa matbit. Ju mer intensivt jag kan fokusera på att tugga, desto snabbare går det.

Eh. Det jag egentligen ville ha sagt med det här är att det eventuellt kommer ett till Austeninlägg eller två. Är alltså inte komplett galen. Har bara inte tuggat klart än.

Skräphögen folkbildar: Inbjudare

I egenskap av Person som arbetar med tonåringar känns det som min plikt att hålla alla er gullestofiler uppdaterade med det senaste i korridorstugget. Vi går ut starkt med min personliga favorit: inbjudaren. Om man googlar säger Wiktionary såhär:

1. (slang) person som inbjuder sig själv till något, vanligen andras samtal

Men begreppet är vidare än så och kan även innebära en person som bjuder in andra och liksom serverar den kommande dissen på silverfat. Ett aktuellt exempel är det här kommentarsfältet hos Liza, där vi har flera inbjudare. Dels jag, som hetsar på det anonyma trollet och lägger mig i utan att delta i den faktiska debatten (for the lulz liksom), dels då trollet som genom sina debattinlägg är största inbjudaren och bara ber om att få ett verbalt kok stryk.

Om man är större än den största inbjudaren, då kan man vara något så fint som "inbjudarnas inbjudare". Inbjudarnas inbjudare stötte jag först på i en kommentarstråd under en f.d elevs nya profilbild på Facebook. Den före detta elevens kompis skrev följande:

"HAHA mamma stod bredvid mig när jag kolla på den här bilden (fråga mig inte vrf men hon e ju inbjudarnas inbjudare..).."

Fortfarande osäker på uttryckets användningsområde? För vidare referens till denna maxade version av uttrycket, se #Birrogate. Den missförstådde misantropen som nu tvingas i landsflykt är själva definitionen av inbjudarnas inbjudare. Gapar, ryar, rasar och fnyser åt vitt skilda saker som Pride, abort och östeuropeiska män och målar med bredaste penslarna i sina krönikor och debattartiklar för att sedan gråta ut i media när han stöter på mothugg och missnöje. Man vill ju ba ta tag i hans ansikte och ömt fråga "men Marcus, fattar du inte att du är inbjudarnas inbjudare? Ingen bad om din åsikt om Pride..". Tror i och för sig inte att det skulle hjälpa, vilket verkligen befäster hans status som inbjudarnas inbjudare.

Andra uttryck och begrepp vi ska attackera i denna folkbildande serie med bloggposter är "kryddare" och "uzuik". På återseende!

Mr Darcy i den berömda badscenen; inbjudarnas inbjudare. Fast av en mer sexuell karaktär.

Emma Thompson

PS. Förutom genidraget att casta Alan i en s.k romantic lead så verkar ju faktiskt Emma Thompson vara rätt jävla smashing helt i sin egen rätt. Intervjuer med henne, i tidningar eller på tv, är så späckade med minnesvärda citat att man får hjärnblödning av ren och skär fabulousness.

"As far as I can see, from Sharon Stone's love scene in Basic Instinct, they molded her body out of tough Plasticine. She was shagging Michael Douglas like a donkey, and not an inch moved. If that had been me, there would have been things flying around hitting me in the eye".

Och nu tillbaka till Alan..

Va? Har du kommit för att skjutsa mig till jobbet? Fett gullig du är!

"Willoughby... Willoughby... Willoughby..."

Nu ska jag bjussa på lite Austenporrkuriosa som tills igår gått mig helt förbi: Emma Thompson, världsabästa Eleanor i Sense & Sensibility (även geniet som gjort screenplayen till denna toppfilm - okej hon kunde väl slängt in en nakenscen med Al.. äh, det va inget) är liksom gift med... *drumroll*... Greg Wise... det vill säga... *drumroll*... Willoughby!!! Är inte det rätt fantastiskt så säg?

"Alan Rickman fucks women with his voice"

Om jag vill att en ridstövelbärande Alan Rickman ska läsa Shakespeares sonetter för mig?
-Does a chicken have an ass?

Vissa söndagar kräver Alan Rickman i allmänhet och andra söndagar kräver Alan Rickman som Colonel Brandon i synnerhet. Cue Sense & sensibility. Mm, Alan. Det ska medges att jag har en närmast osund vurm för män i regency era attire, så måhända är mitt omdöme något grumlat - men det faktum att Alan till och med var djuriskt stilig iförd svarta tights och svart fluffskjorta (vem hade kunnat ana att Sheriffen av Nottingham shoppade på Weekday?) i Robin Hood: Prince of thieves tyder ju ändå på en viss inneboende karisma. Men tänk ändå vad ett par ridstövlar kan göra för en outfit.. *modeblogg*

Sedan är det ju rösten. Dustin Hoffman och Alan Rickman är mina bästa röster. Åååh kan lyssna på de däringa gubbarna hele långe dagen. Spelar absolut ingen roll vad de pratar om, bara de pratar. Skulle gladeligen lyssna på Alan Rickman läsandes ur en instruktionsbok för diskmaskiner om det erbjöds för ingen låter som Alan, trodde jag - tills jag stötte på det här klippet från ett avsnitt av QI:

Kastar ett mindre berg i hyresrätt gjord av glas.

Ville bara säga att jag hatar alla jävla gnällrövar som bara ska gnälla jämt och inte bara kan ta det lite jävla chill och ba älska sin nästa and all that jazz.

Afghan Wigs.

Fråga: hur kommer det sig att folk som "måste" bära peruk ofta bär så himla konstiga peruker som ser så uppenbart perukiga ut?

Jag brukade åka buss tillsammans med en tant som var rätt gammal. Hon hade nog blivit tunnhårig och bar alltid peruk. Grejen är liksom att hennes peruk såg ut som ett dammigt roadkill. Med en enorm platt virvel, som alltid satt på lite olika ställen beroende på dagsform. Jag undrade alltid om det hade skadat tanten att kamma peruken lite då och då? Någon gång satt ett gäng tjejer i de yngre tonåren på bussen, och de hade uppenbarligen käkat en tallrik glosoppa till lunch så som de stirrade på stackars peruktanten. Men who can blame them? Hon var lång, lätt ostbågeformad, iförd en lång ljusgrå täckkappa, ett fuchsiarosa läppstift målat upp till öronen, enorrrrrma solglasögon och ett roadkill vilsamt balanserade på huvet. Typ transande totempåle. Klart som fan att tjejerna glodde.

Innan tanten gick av fräste hon argt "JA det är en peruk" till de gloende tjejerna. Ba eh, ja, det är tämligen uppenbart för samtliga närvarande? Typ skaffa en ny peruk som faktiskt ser ut som hår som någon gång suttit på en människa om du tycker att det är jobbigt att folk glor? Bara ett tips i all välmening.

Så idag i Liljeholmen går jag förbi en kvinna som står och rotar i innerfickan efter något. Jag blev helt paralyserad av hennes peruk. Den var sådär dammigt gråbrun och halmig och konstig. Den såg inte klok ut. Och ja, jag fattar att peruker är dyra men HUR stor kan prisskillnaden vara mellan en peruk som ser hyfsat diskret ut och en som gör att man ser ut som Rulle?


Om man har andra ekonomiska prioriteringar i livet än en peruk som faktiskt ser ut som hår - är det inte smartare att bara skita i att ens slösa några pengar alls på peruken då och glida runt utan hår? Jag menar, folk kanske tittar om du inte har hår - speciellt om du är kvinna - men jag garanterar att folk tittar ännu mer om du utger dig för att ha hår som över huvud taget inte ser ut som hår.

Tur att läraryrket är, s.a.s, isolerat ibland.

Engelska med år 9. Rättar uppgifter i elevs övningsbok. Hans vänner hetsar rättningen och hoppas på att han ska ha många fel, eftersom att han är klar först. Eventuellt drabbas jag av en tillfällig släng Tourettes?


- "Uh-oh, looks like she's doing a looooot of marking with that red pen!!"

- "I'm not actually marking your assignment. I'm just drawing a Big. Red. Penis in your workbook."



Kanske en mini-stroke?

Ps.

En liten påminnelse till mig själv såhär på kvällskvisten:

- Sluta dricka vatten efter kl. 19.00.

Kan. Inte. Sluta. Kissa.




:C

Det är liksom mörkt i den där källaren?

Klockan är nu 23.30. Jag har lektion med ett gäng sjövilda 12-åringar kl. 08.00 imorgon bitti och ska sedan undervisa och arbetslaga till cirka 16.30. Sedan ska jag åka och vara quizmaster på Pet Sounds resten av kvällen, direkt från jobbet utan att passera Gå.

Så varför sitter jag då HÄR, i soffan, och MÅLAR NAGLARNA i någon sorts avancerad fransk manikyr i färgerna greige och elektriskt blå istället för att till exempel sova som en liten gris?

Ja. Det kan man ju verkligen fråga sig. Jävla patriarkatet!!!!!

Brummelibrum vem lufsar där?

Mina nior såg extremt skeptiska ut när de klev in på första svensklektionen efter lovet och såg texten till Mors lilla Olle på whiteboardtavlan.

Mina nior såg om möjligt än mer skeptiska ut när jag högt deklarerade att vi skulle lyssna på denna odödliga dunderhit från dagis och drog igång cd-spelaren.

Men fram emot andra versen så satt de där, alla mina tuffa tonåringar, med fåniga leenden i ansiktet och ett skönt blåbärsgung i kroppen, ty ingen kan motstå Alice Tegnér. Det får nu anses vara bevisat.

I can has RAGE?

Alltså känslan när man har suttit och fört in hela årets CSN-betalningar, manuellt, månad för månad, på internetbanken och man klickar på spara. Och så ba dör internetuppkopplingen.

Den känslan.

Been looking for a saviour in these dirty streets.

Jag älskar Little earthquakes och har gjort det ända sedan jag hittade den i mammas skivhylla när jag var typ 12. Tori alltså. Vilken hjältinna. Så.. ja.. mycket. På alla sätt. Hon har varit ställföreträdande mamma, syrra, bästis och kanske till och med alter ego med den här skivan. Little earthquakes är liksom trygg, på något sätt.

Töväder.

Det faller ner snösjok stora som isflak från vårt hustak. 'BRAAAAAAAAAAAK', låter det med ojämna mellanrum och jag blir så skraj att jag har gjort följande i ren chock:

• Pruttat
• Vält ut en skål med grönsaksstavar
• Högt utbrustit "nej nu JÄVLAR" i min ensamhet

Cue: mitt liv är en pilsnerfilm.

Tur man har ett par gummistövlar i alla fall. Synd att man inte har en hockeyhjälm.

Tittarstorm! Tittarna rasar! Tittarna sågar!

Det finns inget härligare än en riktigt tittarstorm, om du frågar mig. Älskar att folk blir så upprörda och indignerade över för samhället urviktiga saker som klädesplagg, sketcher och cirkusnummer.

Nu senast rasar det tydligen en tittarstorm med anledning av Andreas Weises "sexskämt" i gårdagens Let's Dance.

Andreas Weise går över gränsen för vad som är etiskt försvarbart,

rasar signaturen Nina.

Själv spanade jag in reprisen till mitt frukostägg och skämtet gick mig helt förbi. Alltså jag såg att alla skrattade och torkade sig i ögonvråna sådär som man gör när någon bara sagt något som är för tokigt, men jag kunde inte dra mig till minnes vad som faktiskt sagts. Tur att Aftonbladet rapporterar om tittarstormen och bistår med det aktuella klippet då!

Så, vad säger Andreas Weise som orsakat sådan raseri bland tv-tittarna? Låtom mig förtälja! Med anledning av kommentaren från Tony Irving där han bad Weise att hålla munnen stängd när han dansar replikerar Andreas att han är lite förvånad över att Tony vill att han ska stänga munnen.

Du kanske väntar på själva sexskämtet nu? That's it! Varken mer, eller mindre.

Det är ju inte utan att man undrar hur signaturen Nina lever sitt liv, när detta är att gå över gränsen för vad som är etiskt försvarbart.


EDIT: Så jäkla kul när man kollar artikeln med bildetexten "Här hör de snusket - hela juryn baxnar efter Andreas Weises fräcka sexanspelning till Tony Irving" under en bild på en tjoande jury, och Weises avbön där han säger att skämtet var plumpt och gick över gränsen. Man skulle ju kunna tro att Weise dansat fram och smackat snoppen i ansiktet på någon av jurymedlemmarna, minst.

En helt vanlig tv-tablå i juletid.

Vi spenderade julhelgen hemma hos min farmor och satt och spanade i tv-tablåerna efter något lämpligt tv-program som skulle passa alla närvarande. Hittade följande glada överraskning:



Buffy the vampire slayer OCH Ghost whisperer! Spik, som mina elever brukar säga.

Return of the living dead.

Välkomna tillbaka!

Det här känns ju härligt retro, lite vintäsch sådär. Någon gång i livet kanske jag drabbas av s.k "tekniskt kunnande" och får ordning på att importera inläggen från Folkvett. Men låt oss inte oroa oss över det nu. Uppdatera era RSS-flöden och era länklistor och låtom oss tillsammans börja om på nytt, genom att återvända till det gamla, detta nådens år 2011.

Opa!

Testing 2

Testing

Tänk om