Fleetwood Mac igår. Känner lite att okej, hur ska någon kvinna på scen någonsin kunna toppa Stevie Nicks? Liksom, hur?????? Helt obegripligt. Under slutet på Gold Dust Woman ville jag typ hoppa från läktaren i ren hjärn- och hjärtoverload. Dessutom, hur kan en människa vara så förjävla intressant? Svar vet ej. Men faktum kvarstår att när Stevie Nicks stint stirrar ut i publiken på just mig (en känsla säkert delad med ungefär 30 000 personer,) höjer ett pekande finger och sjunger time casts a spell on you that you won't forget me så ställde sig samtliga hårstrån på kroppen på ända och saluterade. Så jävla stompig och hjärtslitande liveversion.
Började även grina under slutet på Sara under, ni vet, omfamningen. Ja. Åh. Hade förhandstippat på att det kanske skulle komma en liten pliktskyldig tår under Landslide, så det hela var ju lite oväntat får man lov att säga. Det var som att någon vred på kranen bara. Vet inte varför.
4 kommentarer:
Fick en liten klump i halsen när de kramade om varandra ja. Jösses så mysigt :)
Ruggigt bra konsert, de sura recensenterna kan gå och dra något gammalt över sig!
Go your own way var ju SJUKT bra!
Ja, speciellt eftersom de sura recensenterna satt och kollade på fotboll samtidigt. Ba okej grabbar, BRA JOBBAT! Dessutom: de två recensenter jag åsyftar har båda skrivit att Stevie Nicks var så väck att hon glömde komma in och sjunga på sin egen låt. Om de inte hade varit så jävla upptagna med att just kolla på fotboll hade de kanske märkt att Stevie stog på scenen och var beredd att sjunga. Det var bara det att samtliga keyboards hade lagt av. Åh jag hatar människor som får betalt för att vara förjävla dåliga på sitt jobb!
Mvh, Vän av ordning.
Jag håller med om att det var en fantastiskt bra konsert, jag rös mig igenom större delen. Älskade versionen av Big Love också. Magiska fingrar på den mannen! Köpte med mig en tröja hem, lite fånigt kanske men på något vis känner jag att minnet är närmare när jag har den på mig :D
Jag känner igen känslan när dom kramades. Det var samma sak som när jag såg Depeche Mode och i slutet av Goodnight Lovers så går Martin och Dave fram på scen och kramar varandra. Man behöver inte vara så speciellt insatt för att veta att dom varit through hell and back, och ändå så står dom där, bredvid varandra den kvällen.
ZOMGLOLWTF på recensionen. Inte otippat att ingen skulle hylla spelningen och få en gubbstämpel. Roligt att man gör bort sig ändå.
Skicka en kommentar