Fritidset som jag ibland jobbar på delar lokal med en nyöppnad förskola. På den förskolan går det två små systrar som jag har varit lätt fascinerad av ett tag. De är små, supersnälla, och har världens största äggformade huvuden. Typ 80 % äggformat huvud, 20 % kropp. Kinderna är helt enorma och tar upp säkert 80 % av ansiktsytan. De fascinerar mig för att de ibland ser supersöta ut, och ibland ser de ut som två otroligt skitfula små barn. Ni vet, fula på det där sättet att folk tänker "stackars barn" när de ser dem.
Idag när jag vikarierade för min kollega U fick jag för första gången se deras mamma. Det visade sig vara min gamla barndomskompis/klasskompis supermytomanen C. Och efter att vi aktivt låtsats om att vi inte kände igen varandra trots att vi lekte ihop rätt mycket ett tag så slog det mig att det borde jag ju ha anat. Hon har själv ett enormt och äggformat huvud, faktum är att jag aldrig sett någon med ett så äggformat huvud någonsin i mitt liv. Förutom han i spelet Vem Där, som har röd gubbkrans. Ja och hennes två döttrar nu dårå.
När vi var små var C ganska lång och lite rundlagd, på klassfotot från 2:an står hon längst ut på kanten och tittar ner i hörnet. Det äggformade huvudet kröns av en stram mitt-på-huvudet-knut som skulle gjort teskedsgumman stolt. Jag kommer ihåg att min mamma suckade och sa "stackars barn" när hon såg kortet. Vi kan fortfarande ibland undra vem som kom på idén att sätta upp hennes hår i en äggformad knut mitt på det äggformade huvudet. Det såg ut som ett litet ägg som balanserade på ett stort fräknigt ägg. Mycket märkligt. I högstadiet blev hon pinnsmal, men ansiktet var lika runt och ovalt som det alltid varit. Precis som en klubba. Så var hon nu också. Pinnsmal alltså, och med det enorma huvudet balanserandes i en halsduk.
När jag såg henne gå därifrån, med sina två små äggdöttrar bredvid sig kände jag mig rätt glad över att hon såg ut att må bra. Sist jag såg henne var vi tonåringar och vi satt på en buss och hon berättade för mig hur hon varit inlåst i en killes lägenhet hela dagen. Han hade gått hemifrån och låst och hon hade inga nycklar. Men jag vet inte hur sant det var, jag mindes nämligen klassiska lögner som:
1. "Min moster har en apfarm". (Apfarm! Och vi trodde på henne! Vi var visserligen typ 8 år, men ändå! Vi trodde verkligen att hennes moster hade en apfarm här i Stockholm. Hon lovade att min kompis Sandra skulle få köpa en apa till rabatterat pris.)
2. "Min pappa har sagt att jag får ta hur mycket vin som helst från hans förråd". (Högstadiet. Ingen trodde att det var sant. Det var det inte. Han blev skitarg när han upptäckte att hon länsat hans förråd och on fick utegångsförbud.)
Fast hon ljög varje dag. Minst fem gånger om dagen. Stackars, stackars C. Hennes favorit i New Kids On The Block var Danny.
måndag, februari 12, 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Jag hade en sorglig klasskamrat ett par år på högstadiet som brukade säga "Guuuuud, VET ni vad som hände igår kväll?" - och så drog hon huvuddragen i gårdagens Baywatchavsnitt, eller något annat i den vägen. Hon var inte vidare smart, hennes mamma var skogstokig och slängde ut henne med jämna mellanrum, hon hade ett syskon som var utvecklingsstört som bodde på något gruppboende och en ganska mycket äldre pojkvän som nog inte var så snäll mot henne, så det var lätt att förstå varför hon behövde hitta på lite roliga saker att berätta om...
Hon hamnade i familjehem på landet sedan, med hästar; tyvärr fick jag höra senare att hon trillade av en kuse och bröt ryggen - ingen ände på oturen för tjejstackarn - men hon höll tydligen på att lära sig gå igen då, så det kunde ju ha varit värre, i alla fall..
Det är alltid konstigt att träffa på sådana där gamla människor från grundskolan, eller hur?
Danny?! Det fattade jag inte då och det fattar jag inte nu heller. När det fanns sådana som Joe (aah, de blåaste blåa ögonen...) eller Jordan (särskilt när han uppträdde med den där vita skjortan som var uppknäppt och så blåste det så skjortan liksom flög upp och.......oj, jag försvann visst ett tag där)
Mytomaner alltså. Jag har känt fyra. De är en charmig sort. Jag tar inte illa upp. Jag uppskattar en bra historia. Det är bättre när mytomaner ljuger än när mer klassiska människor far med osanning, i det senare fallet är man ju inte beredd och det är ur förvåningen smärta/besvikelse uppstår. Sen vill jag härmed ta tillfället i akt och bekänna att jag övertygade hela min lekisklass om att man undvek "fula gubbar" genom att göra kulor av aliminiumfolie och ha i fickorna. Puss puss dear J, hope to see you soon.
Apfarm? Jaa... kanske det ;) Hon kanske menade sin familj?
jag minns en kille i bekantskapskretsen när jag gick i gymnasiet som på fullt allvar hävdade att han hade varit med i gulfkriget 1991. han var alltså svensk och 16 år när han berättade det...
haha! han i vem där minns jag också väldigt tydligt med sitt äggformade huvud! och danny, måste ha varit han som jag o min syrra kallade för hästen, hästtänder typ!? han var min favorit på skämt eftersom jag alltid varit en ironiker :D
Jag hade också en sådan klasskamrat.När hon hade krullpermantat håret och såg förjävlig ut då sa hon att han hade gasskadat håret, hon hade sytt sina Gul&Blå jeans själv, hon skulle sjunga med en känd trubadur, hon hade dansat med operabaletten men hade nu får kort muskel i benen ( hon var lika dansant som en halt ko). Helt sanslöst .
Skicka en kommentar