En bok för Hillergren, månne?

Jag kämpar mig just nu igenom Katedralen vid havet av den vackert namngivna Ildefonso Falcones. Jag snappade åt mig den på en flygplats då Sarah Waters senaste tegelsten var.. tja.. allt för mycket av en tegelsten för att släpa med sig. Flygplatser brukar ju ha ett ganska sorgligt pocketutbud. Det är liksom Mia Thörnblom, värdelös chicklitt eller värdelösa deckare. Man ba "hmm, jag tror jag tar mig ett nummer av the ever thrilling Dagens Industri och typ kör upp den i röven, för till och med det är mer litterär kvalle än någon jävla no-name som tror att coctails, Manhattan och dyra designerskor är alla ingredienser man behöver för en god roman".

Så jag grabbade tag i Katedralen vid havet och kände att okej; Barcelona, medeltid, familjekrönika. Det har ialla fall potentialen att inte suga gigantiska elefantballar. Och nej, den suger väl inte direkt några ballar över huvud taget men snälla Ildefonso Falcones, måste varenda kvinnlig karaktär som över huvud taget dyker upp våldtas? Det är liksom som en odyssé av våldtäkter och ingen slipper undan. Är du en oskyldig tonårsflicka som blir bortgift? Du våldtas. Är du en liderlig tonårsflicka som njuter av männens blickar på din kropp? Du våldtas. Är du en kärlekstörstande 20-åring som vägrar gifta dig med någon annan än din styvfar, som du är hemligt förälskad i? Du våldtas. Horor, madonnor and everything in between - alla blir utsatta för minst en våldtäkt. Oftast fler. De enda som förskonats hittills är de sura, känslokalla adelsdamerna. Jag har visserligen 200 sidor kvar, så än finns det tid för de också!

Nu har det liksom kommit till en punkt där jag typ gäspar och känner att det inte är så intressant när någon kvinnlig karaktär blir utsatt för våldtäkt. Jag menar, pesten klarar Falcones av på typ 100 sidor. En mustig våldtäkt med tillhörande gråt, skam och förtvivlan sker kontinuerligt under bokens dryga 600 sidor. Okej för att medeltiden kallas för "the dark ages", men kan det vara möjligt att det här är en normal våldtäktsratio? Jag är förvirrad.

I övrigt kunde jag inte låta bli att tänka på Carlos Ruiz Zafóns karaktär Fermín Romero de Torres i boken Vindens Skugga när jag tittar på omslaget av Katedralen vid havet. Jag tror att flera människor, speciellt sociopaten Fumero, vid flera tillfällen nämner att Fermíns namn låter som en tjurfäktares (underförstått: lite fånigt och högtravande). Jag själv tyckte att Fermín Romero de Torres är ett namn som ligger extremt väl i munnen, man vill liksom bräka på med sitt mest inbillade katalanska uttal och bara mysa. Sedan dök Ildefonso Falcones upp och jag känner att DANG vilket namn! De vet vad de gör, de där katalanerna, när de döper barn (och romankaraktärer).