Jag har alltid sagt till mig själv att jag aldrig ska tvinga elever att prata om de inte vill. Jag har haft alltför många klasskompisar som vittnat om vidrig ångest över att behöva prata under lektioner för att vilja utsätta mina elever för samma sak. Ändå slår det mig ibland att det känns som om jag gör mina elever en otjänst genom att inte fråga även de som inte räcker upp handen.
Jag tänker lite såhär: det finns så många hierarkiska system i ett klassrum, som är så intrikat vävda, att en elevs ej uppsträckta hand lika gärna kan bero på att de faktiskt inte har ett svar eller en fundering att dela med sig av, som att eleven inte känner förtroende nog för klassen eller läraren för att ta lite av sin beskärda taltid. Kanske har de inte självförtroende nog att tro att deras åsikt eller fråga är värd att dryftas?
Jag har via utvecklingssamtal, omdömen och enskilda samtal med elever försökt pusha på känslan av att vara värd att lyssnas på, med varierat resultat. Om en elev som sällan räcker upp handen gör det ser jag alltid till att de får komma till tals, att deras klasskamrater lyssnar och att de får uppmuntran och bekräftelse av mig som lärare. Ändå har jag några elever som sitter tysta som möss. Skulle jag fråga dom ändå så händer det lika ofta att jag får ett svar, som att de skakar på huvudet och undslipper sig ett snabbt "jag vet inte" - som för att få uppmärksamheten mot deras person avledd så snabbt som möjligt.
Det är så jävla svårt att veta om deras ovilja att svara beror på ångest eller på att de vilar tryggt i vetskapen om att någon annan ändå alltid har något att säga, och att de därför lika gärna kan hålla tyst. Låta någon annan hålla låda istället, liksom.
Nu undrar jag om jag gör dessa elever en otjänst genom att låta de som vill svara, resonera och prata göra det? Lär jag mina tysta elever att inta en passiv ställning i livet? Kommer de för alltid sitta på möten och bara knipa och vänta på att pratkvarnen bredvid ska avsluta sin utläggning?
Jag tror att det här är extra svårt för mig att hantera eftersom att jag själv alltid var typ Hermione Granger som ivrigt hoppade på stolen med handen i vädret. Jag älskade att hålla muntliga föredrag och tog mycket plats, muntligt. Jag har svårt att sätta mig in i de tysta elevernas våndor, och mina tysta elever (inte alla, en del) kan inte heller riktigt svara på vad som fattas dem.Så, vad tycker du?? Var du en tyst elev? Vad hade du föredragit? Hur hade du velat att din lärare hanterade din tystnad i klassrummet? Kan ändamålet helga medlen? Ska jag riskera att sätta elever i en position de tycker är förjävla obekväm och jobbig, för en förhoppning om något sorts genombrott som får dem att sluta vara tysta och ta lite mer plats?
Obs! Vi har såklart inte helklassdiskussioner jämt. Vi arbetar ofta i mindre grupper och par, för att alla ska få tid att samla tankar osv innan vi diskuterar i större grupper. Mina frågor gäller heller inte elever som lider av scenskräck.
10 kommentarer:
Jag var en alltför pratsam elev, som fick ständiga tillsägningar av läraren att vara tyst och sluta surra. Detta hörde jag till gymnasiet, då man helt plötsligt SKULLE prata hur mycket som helst. Rent generellt kan jag säga att jag haft stora fördelar bland både medstudenter och lärare på universitetsnivå för att jag pratat mycket.
Men det konstiga är att man på grundskolan inte skulle prata, och sen hände det omvända på gymnasiet.
Jag tycker att du ska ge ordet 9 gånger till de som räcker upp handen, och en gång till den som inte gör det. Vill personen inte prata, ska du inte tvinga den, men försök att på något vis göra det positivt och icke-stigmatiserat att snacka. Det är trots allt en viktig grej att kunna, tycker jag.
Det är en jävligt svår fråga, det första jag tänkte var att försöka ta upp det här med alla elever du har under utvecklingssamtal och liknande.
Men, det har du ju redan gjort.
Jag var lite blyg och hade ingen riktig lust att svara på frågor upp till gymnasiet där jag vände helt.
Läraren i framförallt matte/fysik ställde ofta halvledande frågor på saker han gick igenom utan att någon ville svara, jag började svara vad än jag hade i tankarna eftersom ingen annan gjorde det.
Ibland hade jag typ rätt och ibland hade jag helt fel, men när jag hade helt fel så var det ofta någon annan som gav ett annat svar och det blev en diskussion i klassen och jag kände mig nöjd.
Sen har jag i efterhand fått reda på att vissa såg mig som en besserwisser som alltid trodde att jag visste allt.
Vilket gjorde mig både paff och ledsen.
Bara en historia kring det som jag ville dela med mig av. :)
Fast det här tror jag är en personlighetsgrej, som också ofta hänger med hela livet. Vissa bara vill inte, och man ska inte tvinga folk att ta plats och uppmärksamhet de inte bett om.
I en delkurs på Medieteknik så var det ett jävla troll till lärare som inbillade sig att klapp-och-klang-lekar i ring (på högskolenivå, classy classy) och att prata om "de som inte pratar i klassen" (fast de befann sig i samma rum) skulle få folk att slappna av och börja prata inför grupp. Han hade fel. Många gillar bara inte att vara i centrum i konstellationer de inte fått välja själva.
Jag håller med Mikaela. Jag var ( och är väl fortfarande ) inte typen som älskade att svara på frågor och prata inför klassen. Jag är av åsikten att så länge eleven själv är medveten om fördelen och vikten av att åtminstone försöka vara med lite i diskussionen så är det sedan upp till hon/han hur den vill agera. Och när det kommer till att svara på frågor så behöver det som sagt inte betyda att eleven inte kan svaret bara för man inte ser en tass i vädret. Det var ju det som var så bra med uppsatser och skriftliga prov osv. :) Ah, jag tror att du gör helt rätt.
*Henne/honom heter det ju. ;) Frökeeen!!!
En liten psykologkommentar:
Har du möjlighet att fråga de elever det berör om detta, alltså hur de vill ha det? Jag förstår såklart att eleverna är många och du har inte den tid som behövs, men samtidigt kanske en pratstund om talutrymme på tu man hand också kan ge ännu mer information om hur andra i klassen uppfattar saker och ting.
Som larare i England tycker jag att det har ar himla intressant, for har ar det nastan forbjudet att man ber elever att racka upp handerna over huvudtaget. Jag sager konstant "Hands down". Ofta ger jag talking time eller thinking time innan jag ber om svar sa att ALLA ar beredda. Jag marker ofta att om man inte gor sa sa ar det bara samma elever som svarar pa fragor hela tiden, och hur vet jag da att alla forstar eller hanger med?
Muchos intressant i alla fall.
Det är knepigt det där. Jag var, framför allt på högstadiet, den tysta tjejen. Visst räckte jag upp handen ibland men helst när det räckte med korta svar. Jag hatade min röst, jag gillade inte den uppmärksamhet man fick när man försökte sig på längre resonemang. Jag fick min revansch genom att göra bra ifrån mig på skriftliga uppgifter istället, ofta uppmärksammades det av lärarna just på grund av att jag annars var så tyst. Jag vet inte om det är rätt eller fel av läraren. Men det gjorde mig glad då.
(Jo jag började prata sedan. Mycket. Och jag gillar min röst och mina tankar numer. Lite för mycket. Men det har nog ingenting alls med klassrumspratandets varande eller ickevarande att göra. Det var något som skedd inuti mig av helt andra skäl och orsaker.)
Jag tycker absolut att man ska försöka "pusha" de tysta eleverna litegrann. De ska såklart känna sig fria att tacka nej till talutrymmet, men grejen med att försöka ge dem ordet kanske inte i början handlar om att de ens ska formulera en tanke, utan bara att de ska veta att någon är intresserad av vad just de tänker. Att de känner sig sedda. Det är viktigt. Sen får man ju känna efter, och det kommer ju alltid finnas elever som inte vill prata, och som inte håller tyst för att de tror att ingen vill lyssna på dem, utan av andra anledningar. Och det lär man väl sig med tiden, och då får man väl respektera det. Men ja, kanske ändå uppmuntra dem.. Ja, det är en komplex fråga! Det är ju trots allt väldigt viktigt att kunna göra sig hörd, att kunna prata inför grupp osv. Men samtidigt så får man ju också inse att all "uppfostran" och allt lärande inte sker i skolan, utan att de faktiskt har rätt många år ute i livets skola att lära sig saker också :)
Jag har varit tyst i klassrummet från mellanstadiet ungefär, och upp till universitetet. Jag har alltid känt en press på mig att jag borde prata, så ibland var det skönt att en lärare frågade mig specifikt, jag kunde ju jag ville bara inte, eller kunde inte, räcka upp handen, det var ett för stort steg. Men sen så varierar det ju, även inom samma person, är man lite deprimerad så vill man ju inte svara alls. Jag tror dock inte att någon tar skada av att du frågar någon gång ibland, jag tror att det får dem att känna sig sedda, om ni har en bra relation.
Men framförallt tycker jag det är bra att du inte lägger pressen på dem och och säger saker som "du måste räcka upp handen och visa att du kan om du ska bli godkänd" som jag fick höra ibland. DET gjorde inget bättre, utan snarare tvärtom.
Skicka en kommentar