Panschisrapporten.

Jag har liksom kommit till en punkt då jag går och lägger mig ... vid kvart i tio för att säkert kunna somna innan halv elva och typ vara någorlunda utvilad (= inte ett zombievrak) när väckarklockan ringer klockan 06.00. Liksom vad TÄNKTE jag när jag började min lärarutbildning? Jag har väl varit morgontrött i hela mitt jävla liv, och ändå ba "nä men jag spenderar 480 miljoner på ett studielån som ger mig en utbildning där jag måste använda min hjärna OCH kunna stimulera tonårshjärnor klockan 8.00 på morgonen". Ja alltså stimulera tonårshjärnor är ju inte så svårt. Ba ta på sig någe urringat.

Skoja.

I alla fall så inser jag exakt hur mycket min nya panschislivsstil har påverkat mig när jag efter en kväll som inkluderat extravaganser som tre öl och en QP-meny finner mig själv stående halvvägs in i klädkammaren pratandes högt med mig själv i ett osammanhängande jävla raljerande över typ.. ja jag kommer inte ens ihåg, så viktigt var det. Det här var kanske en kvart sedan? Skämdes så mycket direkt efter att jag skällt ut, ja, luften eller så, att jag tvärt tystnade, hämtade datorn, och försökte skamskölja bort detta pizzeria-alkisbeteende genom att lyssna på Adam & the Ants.