Årtiondets, möjligtvis århundradets, absolut sämsta låt.

Jag och min dåvarande pojkvän satt chockade framför tv-apparaten första gången vi råkade på denna låt, någon gång år 2000. Jag var en extremt enkelspårig indietjej med ett skeptiskt ögonbryn höjt i riktning mot allt som inte föll inom mina mycket rigida ramar av vad jag ansåg vara godkänd musik. Han var en hardcorecrossover som skämsigt nog hade gillat Limp Bizkit när han som tjock 12-åring bodde på Filippinerna. Men inte ens hans mörka förflutna som dyrkare av megatönten Fred Dirst kunde dämpa det magplask som är Papa Roach och videon till den exeptionellt vansinnesdåliga Last Resort.

När jag, Victor och Shaun försökte lista årtiondets tio sämsta låtar så kom vi överens om att kriterierna för dessa låtar skulle vara att man drabbades av den plötsliga instinkten att långsamt skala av sig sin egen hud medelst osthyvel så fort låten dyker upp i etern. Det finns till dags datum bara två låtar som -faktiskt- drabbar mig på det sättet. Den ena är väl ingen låt egentligen, utan det är många låtar men framförda av samma man. Det är naturligtvis veckans rap attack som plågsamt krystas fram varje vecka hos The Voice. Det har jag ju redan berört så nu lämnar jag det kapitlet av uselhet bakom mig för att fokusera helhjärtat på Papa Roach och Last Resort.


Vi kan väl börja med att kolla på videon och fräscha upp minnet lite?




Det är svårt för mig att sätta fingret på exakt vad det är som gör just den här låten så vidrigt jävla dålig.

Kanske är det bandnamnet? Papa Roach liksom. Vad vill ni säga mig med det? Ni är underdogs? Skitiga överlevare som slår uppåt? Tillåt mig tveka.

Kanske är det sångarens extremt irriterande sätt att gestikulera och försöka vara sådär liksom in your face. Jag menar, kolla på honom. Det där är en daterapeares ansikte if I ever saw one. Och då har jag inte ens nämnt hans svarta bowlingskjorta och fula smycken.

Något som definitivt bidrar är publiken i videon. Kolla på dom. Varenda en ett textboksexempel på det som i amerikanskt vardagstal kallas för en "douchebag" där dom står och försöker kombinera headbanging och hiphopfingrar på ett trovärdigt sätt. Jag tänker speciellt på tjejen i svart linne som syns mellan 00:57-1:00. Osthyveln är framme och uppvärmd vid det här laget, det kan ni hoppa upp och sätta er på.

När man då slutligen är övertygad om att det bara inte kan bli sämre, det kan bara inte bli det, då bestämmer sig tönten som spelar bas för att gå coolt över scenen samtidigt som han svänger bashalsen hetsigt från sida till sida (ca. 1:03). Lo and behold my incredible penis, typ. Dra åt helvete, tänker jag spontant samtidigt som jag sakta börjar hyvla med bestämda tag.

Det är såhär Papa Roach vill framstå. Som ett gäng töntiga, illa klädda Nu Metal-apor som har så stora ballar att de måste spela alla instrument så bredbent att de i princip går ner i spagat. Med en publik som shoppar på Ed Hardy och dricker öl ur bongar och som tycker att Pablo Franciscos stå-upp är like totally awesome. Det är deras nisch. Och det är helt enkelt så jävla förlämpande att jag inte kan ha överseende med det. Det är allt jag hatar, och lite till.

Vem hade kunnat ana att 00-talets sämsta låt skulle komma redan under årtiondets första år? Att den här musikaliska bajskorven till och med utklassar riktiga pinsamheter som LeAnn Rhimes Can't fight the moonlight är ett konstaterat faktum och därför placerar jag den på min eviga topp 1 över sämsta låtarna någonsin.