Hönsmamman raljerar.

Jag gillar verkligen de flesta av mina elever. Jag gillar dem så mycket att jag helt uppriktigt kan säga att jag kommer sakna dem när den här terminen är över och jag, likt en tjock Mary Poppins med tigermönstrat paraply, försvinner ut i världen för att ta nya barn under mina pedagogiska vingars beskydd. Men något jag inte kommer sakna - förutom den blivande seriemördaren i årskurs sju - är en del kollegor. Framförallt är jag glad att jag vikarierat för den lärare jag vikarierat för, då gudarna ska veta att den mannen inte har alla indianer i kanoten. Maken till ärkenöt var det länge sedan jag stötte på.

Han ser sig själv som någon sorts sanningssägare, en lärare som sparkar etablissemanget i röven och vågar vara den som ropar att kejsaren går utan kläder. I själva verket är han en feg liten smygrasist som döljer sina okunskaper bakom trötta plattityder och en image som kulturrevolutionär. Kort sagt: man vill bara bitchslappa hans trötta arschle hela vägen till Arbetsförmedlingen.

Hur kan man sucka, stöna och rulla med ögonen åt litteraturvetenskapliga studier vid universitet och sedan gå in i ett klassrum med förortsåttor och vecka efter vecka mata dem med "Veckans citat" av till en själv inbillat besläktade genier som Hesse och Vonnegut? Hur kan man inte se det motsatsförhållandet?

Du jobbar på en högstadieskola i en av Stockholms södra förorter. Du är inte Mr Keating i Döda Poeters Sällskap, så du kan lägga ner Walt Whitmans samlade verk nu för inga av dina elever kommer någonsin ställa sig ovanpå sina bänkar i en noggrannt orkestrerad protest för din skull! Du suger och de vet om det! De känner att du är besviken på dem och på deras prestationer för att de inte motsvarar hur du trodde och hoppades att din yrkesroll skulle vara. Du kommer aldrig bli den "själslige och intellektuelle ledare" du drömde om att bli när du lät midnattsfilmen på tv 3 styra ditt yrkesval, så du kan glömma det nu.

Det värsta är att jag känner svår ångest inför tanken på att lämna tillbaka en del elever till den här personen. Jag är rädd att de kommer gå under. Inte för att jag på något vis är oumbärlig, utan för att han är så jävla dålig.