måndag, juni 23, 2008

Att välja eller inte välja.

måndag, juni 23, 2008
Josh Homme har tydligen vrålat homofobiska skällsord från scenen och får såklart gå ut offentligt och be om ursäkt. Intressant ursäkt ändå. Han inleder med ett starkt Min familj och mina vänner, precis som jag själv, vet att jag inte är homofob.. Good on you Josh! Sedan klämmer han ur sig ett ytterst tveksamt I åratal har jag vetat att homosexuelitet inte är något du väljer, precis som din hudfärg inte avgör din intelligens eller att vara rödhårig inte innebär att du är någons styvbarn. Att veta att homosexualitet inte är något människor väljer är inte ett bevis mot homofobi. Människor är mycket medvetna om att man inte kan välja sin hudfärg, det hindrar dem inte från att klä sig i klanhuvor eller aktivt diskriminera människor med annan etnisk härkomst än de själva. Sedan kan jag inte låta bli att undra hur Josh skulle ställa sig till homosexualitet om det var så att man faktiskt aktivt valde sin sexualitet. Skulle det då vara okej att vara homofob? Så länge du inte har något val är det okej att vara homosexuell, det kan man ju inte hjälpa! Man kan ju inte hjälpa om man är lite defekt liksom.

Han klämmer även i med ett Ni förstår, det handlar inte om själva orden – utan om avsikten. Jag sa aldrig – eller ens föreslog – att det skulle vara något fel med att vara homosexuell. Avsikten var alltså att förolämpa folk. Det har tydligen ingenting med orden i sig att göra. Däremot så måste ju Josh vara medveten om att de han skällde på skulle uppfatta det som just skäll om han använde sig av homofobiska uttryck. Så även om Josh själv inte tycker att det är något fel med att vara homo så var han medveten om att publiken tyckte det och bekräftade med sin svada deras åsikter. Det var ju jättesmart. Väldigt icke-homofobiskt!

Påminner om när Michael Richards använde rasistiska tillmälen på en komediklubb. Han ba "jag är inte rasist!". Nähä. Men vet du vad, jag är inte heller rasist eller homofob för den delen och jag lyckas konstigt nog undvika att vråla bögjävel eller nigger efter folk när dom gör mig förbannade. Och det i situationer som är bra mer psykiskt påfrestande än att bli häcklad på scenen av några packade publikmedlemmar. Åh, skärp er!

4 kommentarer:

Annelie sa...

Åh. Du skriver så bra att jag blir alldeles matt.

Et Al sa...

Okej, jag håller med. Men jag vill också passa på att travistera Nietzsche: Människans problem är inte ondskan utan hennes brist på humor. Jag tycker det finns en gräns för hur allvarliga vi bör vara. Är man för allvarlig hela tiden så leder det nästan uteslutande till offense (och indirekt till nån form av offerskap och ständig kränkthet -- heter det så förresten).

Johanna sa...

Annelie: Tack!

Et Al: Alltså allvar jämt = döden. Men liksom, sedan när blev Queens of the Stone Age ambassadörer för post-ironi, och krävdes det bara att kalla folk "faggot" från scen för en sådan promotion?

Att folk blir kränkta även när intentionen inte alls är att kränka, det är svårt att undvika. People are stoopid, liksom. Men samtidigt är jag så trött på folk som ba "jag är inte rasist" och sen vrålar dom turkjävel efter första bästa eventuella blatte som råkar stöta till dom på väg hem från krogen. Att vara rasist eller homofob verkar för de här människorna vara samma sak som att typ knacka bögar utanför Lino eller bränna KKK-kors. Det finns liksom inget mellanregister och de ser inte alls på sig själva som en del av en miljö som i tysthet prackat på dom och accepterat/uppmuntrat ett sådant språkbruk/en sådan attityd. Äh, du fattar va?

Et Al sa...

ETT organ utan kroppar -- sa lika tanker vi.