Mejlkaoset, part infinity.

För dig som är intresserad av hur det gått med mejlkaoset som bröt ut för alla anställda vid utbildningsförvaltningen så kan jag meddela att:

1.) Det droppar fortfarande in mejl, speciellt efter att mejllistan kom in i andra andningen då någon beslöt sig för att starta en diskussion rörande den icke-befintliga IT-miljön i våra skolor.

2.) Mannen som är upphov till kaoset, Thomas Persson, skrivit ett blogginlägg om debaclet på Pedagog Stockholms blogg. Här kan man läsa det.
Mitt personliga favoritcitat i inlägget är:

Jag vill passa på att tacka för de tips som kommit om hur jag på ett smartare sätt kan skicka mina mejl till förvaltningens medarbetare i framtiden. Jag vill också klargöra att jag även framöver kommer att masskommunicera med förvaltningens medarbetare – det finns ingen möjlighet att bli struken från listan.

(min fetning då jag lol:ade på mig när jag läste det - kanske är det så att man måste läst och raderat cirka 250 mail bestående av variationer på temat "stryk mig från listan" för att se humorn)

Dark and difficult times lay ahead, Harry

Vad säger man när människor som man delar land med petar ner valsedlar med namnet på ett djupt rasistisk parti i valurnor? När människor som man delar land med tror att samhällsproblemen kan botas genom att jaga ut muslimer ur Sverige "med morot och piska"? När jag går till jobbet och möts av elever som i vanliga fall inte känner sig jättevälkomna av svenska samhället och som nu fått det bekräftat svart på vitt?

Fy fan.

Har aldrig känt mig så övertygad om mina politiska åsikter som nu. Ska lära mig SD:s partiprogram utantill och inte försitta ett enda tillfälle att demontera deras politiska luftslott. Och det hade jag tänkt göra till tonerna av en totalt oskämmig kämparglödsklassiker, för inget säger 'upp till kamp' som hockeyfrilla och säckpipor!





We're not gonna sit in silence
We're not gonna live with fear

Rösta!

Idag är det val och jag älskar val. Jag ska sätta på mig en raffig klänning och ett par tjusiga skor och bara ta mitt härliga medborgerliga ansvar och rösta skiten ur folk.

Om det mot all förmodan skulle sitta någon därhemma och ba "nä jag orkar inte, jag är så bakfull" eller ännu värre "alla partier är SKIT jag tänker inte rösta" så vill jag bara säga: res dig upp. Ta på dig skorna, stoppa röstkortet och legetimationen i fickan och GÅ NU. Bara gå. Rösta. Gör det.

Jag kommer ihåg det sista valet som min pappa röstade i. Han var väldigt sjuk då, och hade väldigt ont. Det här var innan amputationen och han använde kryckor eftersom fötterna höll på att gå i tusen ruttnande bitar. Jag kom ut i köket på valdagsmorgonen och gav honom en god morgon-kram och gjorde te, men han var bekymrad. Promenaden till vallokalen på cirka 700 meter kändes som 700 mil. Skulle det här bli det första valet han inte röstade i? Sen var det lite som i en smörig amerikansk film och han höjde näven (sant!) och röt: "Tamejfan om jag inte ska ta mej ner och rösta, om det så blir det sista jag gör!". Ja, han var lite dramatisk när det gällde politik, men vad annat kan man vänta sig av en man som har satt en Rocka röven av högern-badge i pannan på älgtrofén i plysch som hängde i hallen?

Så på med kavaj och slips och sedan tog jag min pappa under armen och vi började vår promenad mot vallokalen. Det tog oss 15 minuter att gå en sträcka som tog 4 minuter i vanliga fall. Vi var tvungna att sätta oss på bänkar längs vägen och vila lite eftersom pappas armmuskler inte räckte till att bära hela hans 190 cm långa kropp. Det fick ta den tid det tog, och när vi till slut kom hem igen var pappa helt slut men jävligt nöjd.

Och vad vill jag säga med det här? Jo, det borde du kunna räkna ut med röven. Om min skruttiga pappa kunde släpa sig i väg och rösta i det tillstånd han befann sig i då, då har du ingen ursäkt alls att inte göra det.

Panschisrapporten.

Jag har liksom kommit till en punkt då jag går och lägger mig ... vid kvart i tio för att säkert kunna somna innan halv elva och typ vara någorlunda utvilad (= inte ett zombievrak) när väckarklockan ringer klockan 06.00. Liksom vad TÄNKTE jag när jag började min lärarutbildning? Jag har väl varit morgontrött i hela mitt jävla liv, och ändå ba "nä men jag spenderar 480 miljoner på ett studielån som ger mig en utbildning där jag måste använda min hjärna OCH kunna stimulera tonårshjärnor klockan 8.00 på morgonen". Ja alltså stimulera tonårshjärnor är ju inte så svårt. Ba ta på sig någe urringat.

Skoja.

I alla fall så inser jag exakt hur mycket min nya panschislivsstil har påverkat mig när jag efter en kväll som inkluderat extravaganser som tre öl och en QP-meny finner mig själv stående halvvägs in i klädkammaren pratandes högt med mig själv i ett osammanhängande jävla raljerande över typ.. ja jag kommer inte ens ihåg, så viktigt var det. Det här var kanske en kvart sedan? Skämdes så mycket direkt efter att jag skällt ut, ja, luften eller så, att jag tvärt tystnade, hämtade datorn, och försökte skamskölja bort detta pizzeria-alkisbeteende genom att lyssna på Adam & the Ants.

Söndagsångest? Inte då.

Inte när man har en veckas skolluncher att se fram emot!

Hoppsan!

Internet dog. Stendog. Satt i världens sjukaste samtal med en urtrevlig supportkille i typ 45 minuter i fredags. Vi hade vissa kommunikationsproblem eftersom jag har Mac och när han väl lokaliserat Macmanualen insåg vi att hans var på svenska och mitt operativsystem pratar engelska. Samtalet lät typ:

-"Du ska hitta bla bla bla..."
-"Hmm, vad kan det heta på engelska... utilities kanske?"
-"Testa!"
-"Okej, vad ska jag hitta nu?"
-"Ja, det heter såhär... men kolla efter ikonen! Det är en svart cirkel, men en fjärdedel är grön!"

Tillslut kom han fram till att vårt försvunna internet var ett mysterium i paritet med Jack the Ripper och han skulle skicka vidare ärendet. "Du får återkoppling via sms om 4-6 arbetsdagar". Okej. Så idag så ser jag att vårt IP-nummer inte börjar på 169 (don't ask! Supportkillen lärde mig allt jag kan!) och testar och TADAA! We haveth the internetz once again!

Firar med att currymarinera lite tofu.

Gunnel är tydligen lite upprörd:

"444 mail på 3 dagar vad tror ni+
TA GENAST BORT MIG!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!"

Men möttes genast av en vänlig själ som i ämnesraden (så Gunnel inte missar det) påpekade att:

"Gunnel, ditt mejl blev det 445e!"

Och ja, det fortsätter droppa in mail från människor som vill bli borttagna från listan. Giv. Mig. Styrrrrrrrka.

Slave of disorder keep scraping away, every day

Känner att jag måste börja praktisera lite mindfulness om man ska stå ut med folk och deras emailinkompetens. Börjar med att lyssna på Strangelove och äta Ballerinakex. Återkommer med resultat.

Ett sista skalv innan helgen:

"Oförskämt att tro att man automatiskt vill vara med på er lista. Jag har nu över 400 mail som jag nu ska behöva gå igenom och ta bort. Är det rimligt? TA BORT MIG FRÅN "LISTAN"."

Alltså jag döööör. DU är inte rimlig, kära avsändare!

Senaste inlägget i utbildningsförvaltningens mailhaveri:

"Vem vare?! Vem vare som mejla'?!"


Dessutom har någon listmedlem gjort en PDF-bok av de 300 första mailen. Ska lätt skriva ut och spara.

Hur "Svara alla"-knappen blev dagens underhållning.

Igår morse när jag loggade in på min arbetsmail möttes jag av ett mail från en chef på utbildningsförvaltningen. Han ville önska alla 16 000 anställda välkomna tillbaka och gratulera för goda resultat, samt uppmuntra oss till att nå ännu högre resultat detta läsår (alltså: jobba mer! för samma lön!).

Så långt inget konstigt. Ett typiskt mail som man bryr sig jack shit om (för om man gjorde det skulle man bli arg), och bara raderar. Tills en lärare fick för sig att svara chefen på utbildningsförvaltningen, med en syrlig kommentar om lärarlöner. Det här mailet skickades till samtliga mottagare av chefens mail och då brakade helvetet lös.

På tio minuter ramlade sju mail in från folk som hyllade rebellärarens svar eller tyckte att okej, good point men palla trycka på "Svara alla".

Jag lämnar skrockande mailen och går och undervisar. Tre lektioner senare språkar jag med några kollegor som undrar "har du sett alla mail??". "Mja, jo, det var väl en 7-8 stycken", svarar jag. "Nej, nej", säger min kollega, "det är ju typ 57!". När jag väl loggar in visar det sig rätt snabbt att 157 är en mer rättvis siffra.

Det visar sig att utbildningschefens ursprungsmail har blivit kapat av 150 arga lärare som alla tryckt på Svara alla för att skriva olika varianter på "radera mig genast från denna lista". Så småning om har någon vänlig mer teknikinriktad själ vågat sig på att informera dessa 150 arga lärare om att:
1) listan är kopplad till anställning. Dvs, det enda sättet att raderas från listan är i princip att säga upp sig.
2) om man vill raderas från en lista är det nog visare att direkt vända sig till förvaltningen som har/skapar/använder listan än till alla de andra stackars satar som sitter i samma sits och får mail efter mail efter mail innehållandes sura kommentarer om att "jag har bättre saker för mig än att radera mail" och därmed bidrar till att vi alla får radera ännu fler mail.

Ah, tänkte mitt naiva jag då. Äntligen kommer mailen sluta. Men nej. Ilska föder glädje och snart börjar det trilla in mail av allsköns karaktär. Någon frågar om det inte finns någon som känner för att spela innebandy. Någon annan föreslår fotboll, eller en picknick i Rålis kanske? "Någon som vill ta en öl"? Ta genast bort mig från denna lista! Mig med! "Ta bort mig med, vet inte vilka ni är eller vad det gäller"! Sluta mejla! "Sluta skicka massmail om att sluta skicka massmail!". Någon som vill köpa min gamla futon? Någon som vill köpa en kattunge? Är det någon som vill sälja "en såndär sjungande fisk som sjunger don't worry be happy"? Ta bort mig med! Mig med! "Hur får jag igång skrivaren? Den fungerade förra terminen"!Ta omedelbart bort mig från denna lista! "Snälla ta bort mig från denna mailinglista - mitt namn finns inte ens med!" Ska vi ses i Rålis eller? Jag tar gärna en öl! "Berätta mer om er själva! Jag heter NN och jag gillar film, musik och kebab" "HÅLL KÄFTEN!" Ni har skickat till fel Johnny! Ta bort mig också! "NN, har du bild? Jag gillar också kebab!"

( Ja, allt i fetstil är copy-pejstat direkt ur ursprungsmailet.)

Och så fortsatte det. Arga, glada, retsamma, förbannade, roade röster i en enda stor geggig mailkakafoni. För varje mail jag raderade dök ett nytt upp i inkorgen. Jag har aldrig mer känt mig som Sisyfos. När jag gick från jobbet hade jag raderat närmare 300 mail. När jag startade Outlook imorse hade ytterligare ca. 50 mail landat i inkorgen, och minst lika många har dykt upp under dagen. Det verkar som om utbildningsförvaltningen har skapat ett monster och jag hoppas lite att det där ursprungliga mailet från en man som har ca. 100 000 i månadslön till anställda som har tur om de kommer upp i 30 000 per månad någon gång under sin karriär växer ytterligare, så att han för göra skäl för den där lönen. Ja, det hoppas jag verkligen - från djupet av mitt svarta lilla hjärta.