Årets fråga.

Baserat på helt vetenskapliga undersökningar genomförda på Den Stora Turistattraktionen har denna fråga gäckat mig och kollegorna ett tag. Slänger ut den här så vi kan klura på det tillsammans under helgen:
Varför har alla finska barn huckle?

Sommarens låt alltså.

Gud, den är gammal men den är sannerligen en goding. Denna har jag lyssnat på varje morgon när jag går till tunnelbanan och varje kväll när jag går hem från tunnelbanan och ibland slår jag till med en till lyssning någonstans där emellan också. Första gången jag hörde den var typ 10 år sedan och vet ni, jag älskar den lika mycket nu som jag gjorde då.

Helt apropå (this just in).

Sms från C, kl. 00:27
"Michael Jackson är död!"

Sms till C, kl. 00:28

"VA? Och mitt internet som ..well.. är dött!"


On a further note: Kul för Farrah Fawcett att dö samma kväll som Michael. Alla ba *Farrah WHO?*

eBayer breaking the time/space continuum!

Saxat från annons på eBay:

A very beautiful 1950's vintage dress probably from the 1980's.

Kan någon snälla förklara för mig hur en en klänning från 50-talet antagligen är från 80-talet? Är Doc informerad?

Jag mötte Rutan.

Satt här om dagen i en kassa tillsammans med min kollega på Den Stora Turistattraktionen. Allt är frid och fröjd när ett par joviala amerikanska medelålders män kliver in i sällskap av världens kortaste lilla dam. Nu. Jag och kollegan sitter bakom en väldigt hög disk. Tänk armhålehöjd för en normallång skandinav. Needless to say började vi genast le roat åt hur denna mycket korta dam gett sig fanken på att betala för både sig själv och hennes sällskap. Vi såg henne knappt, det var mest en liten hand som viftade med hundralappar och en mycket barsk röst som med någon sorts tysk brytning förklarade att hon minsann tänkte bjuda på biljetter och hör sen. Den ene mannen ler milt, tittar på mig och kollegan och säger: -"She's a very famous person back home in the States..". Jag och kollegan höjer på ögonbrynen. -"I don't know if you've heard of her..she's called Dr. Ruth. We just ran in to her at the Nobel Museum and now she wants to take us everywhere".

Då trillar poletten ner och jag blir helt till mig i nylonstrumporna och hojtar "OH MAJ GAD I WORK AT RFSU!!!!" typ. Dr Ruth bara "jajaja, I löörn evryzing abaot sex from ze Swedes". Kollegan var kanske liiite coolare än yours truly och tog betalt medans jag fortfarande halvlåg över biljettdisken och yrade "RFSU! I used to work for RFSU! Hehe very good! Important job! Very good!". Helt osammanhängande. Mycket proffsigt intryck.

Någon timme senare befinner jag mig inne i själva turistattraktionen för att vakta artefakterna, varpå Dr. Ruth och hennes male escorts svänger runt hörnet. -"Oh, it's the lady from downstairs!", utbrister sällskapet och jag får sedan sitta på första parkett när Dr Ruth berättar anekdoter om hur hon blivit utauktionerad för 17 000 dollar till någon arabisk oljeshejk under en välgörenhetsgala i New York. Sedan håller hon mig i handen och klappar mig på axeln och säger att jag talar en "beautiful Eenglish, but how come you are not blonde?".

Dr Ruth alltså. Vad är oddsen - egentligen?

Alltid är det någon jävel som ska spela bongotrumma.

Jag och Liza gled ner i tunnelbanan och möttes av följande syn på perrongen:
två solbrända tjackpundare av manligt kön som lever la dolce vita på en bänk. Den ene ligger och slumrar med huvudet i den andres knä, den andre sitter och käkar en hel grillad kyckling med bara händerna som vore han på något jävla medeltidslajv. När de har myst klart sätter sig Törnrosa plötsligt upp, varpå Kycklingmannen antagligen känner sig så high on proteins att han ställer sig upp och engagerat börjar trumma på en av papperskorgarna. Maniskt. I 7 minuter.

Tack livet.

Osolidariskt att gå snabbt.

Det händer ibland att jag lämnar tunnelbanestationen sent, mycket sent till och med. Nästan alltid ska alltid minst en till tjej åt samma håll som jag. Då tänker jag såhär: vore det inte urpraktiskt om vi bara kunde hålla oss någorlunda i närheten av varandra tills någon av oss avviker, ifall det skulle sitta något weirdo och lura i ett buskage? Jo. Det vore urpraktiskt. Och ändå sker alltid samma sak. Man kommer upp ur tunnelbanan, alla tjejer kastar ett getöga omkring sig för att scanna av situationen och man pinnar på åt sitt håll. Men tjejerna som går åt mitt håll verkar alla träna för OS i gång för det är en jävla fart på dom, kan jag meddela. Jag som inte är begåvad med de längsta benen i världshistorien hamnar alltid på efterkälken och efter 30 sekunder är jag lämnad till mitt öde. Sisten hem är uppenbarligen en rutten tomat.

Igår till exempel, en situation på pricken lik den beskrivna ovan uppstog. Jag började gå åt mitt håll, strax bakom en tjej. Fan vad hon pinnade på! Liksom okej, jag fattar att man vill hem snabbt och sova - fair dinkums - men måste hon gå som om hon haft en jävla raket uppkörd i röven eller? Vi hade dessutom sällskap av en mycket suspekt karl, som låtsaspratade i sin mobil och stirrade in i en låst bil på vägen. Jag känner liksom att hur snabbt jag än går, så i den situationen skulle jag fan se till att hålla någorlunda jämna steg med de andra som tar samma olustiga promenad hem. Men inte raketbruden, hon kollade på psykot, noterade mig, vände på klacken och ba *VROOOOOOOOOOM*. Kvar stog jag med en potentiellt påtänd crazy ass biltjuv och ba mumma.

Sit on my face, Stevie Nicks.

Festivaler i all ära - nu har jag iallafall bokat biljett till Fleetwood Mac! PÄPPÄN! Marre frågade om vi fixat sitt- eller ståbiljetter. "Öh, sitt såklart", svarade jag förvirrat. "Det fanns inga stå, parkett har sittplatser också". Han protesterade snabbt mot detta otyg och jag menade lika oförstående på att "så var det ju när jag såg Dolly också?". Tydligen går jag bara på panschiskonserter nu för ti'n.

När jag var liten och mina päron spelade Fleetwood Mac för mig så var jag förvirrad. Vem var egentligen vem? Lindsey var tydligen kille och Stevie tjej? Eller? Det hjälpte kanske inte heller att båda sjöng och spelade gitarr. Inte konstigt att jag i flera år inte visste vem som hette vad av min mormors syster och hennes man. Elsie & Selfrid visste jag ju att dom hette, men vilket av namnen var ett tjejnamn och vilket var ett killnamn? Hette mormors syster Elsie eller Selfrid? Det var extremt förvirrande och vi träffade dom ganska ofta, så det gällde att skaffa sig strategier (till exempel genom att bara tilltala dom i kluster, "Elsie&Selfrid, mormor säger att maten är klar nu"). Fleetwood Mac hade jag ingen direkt anledning att prata om särskilt ofta så förvirringen gällande Lindsey och Stevie kvarblev och reddes inte ut förrän många år senare (typ igår) (närå, men kanske när jag var så gammal som 19?).

För ordningens skull har jag gjort en förtydligande bild. Vad gäller släkten så lärde jag mig så småning om att Elsie var mormors syster och Selfrid hennes man.

En tanke.

Det roligaste med att läsa kommentarerna hos de tonåriga shoppingbloggarna är väl ändå att det till varje inlägg postas minst 5 kommentarer som innehåller någon av särskrivningarna "as snyggt" och "skit snyggt". Bla bla öppna dörrar spark spark, men ändå. Det piggar liksom upp lite. Plus att det känns tryggt. As tryggt.

Skolavslutning #3

Sedan fick jag lite blomster.

Skolavslutning #2

Elev: - Jag skulle vilja flytta in i ett stort hus med dig och Lärare A och Lärare B och Lärare C.
Jag: - Oj. Vilken kombination. Vilket kollektiv vi skulle bli.
Elev: - Ja. Eller så pluggar jag till läkare i Paris. Då måste du flytta med mig!
Jag: - Men vad ska jag göra där? Jag pratar inte ens franska!
Elev: - Näe, men det gör inget. Du kan bli min hemmafru.

Skolavslutning #1

Elev: -Jag har kommit in på Kungsholmens gymnasium, men jag vet inte om jag kommer trivas där.
Jag: -Varför skulle du inte göra det?
Elev: -Det är bara en massa svenskar ju.
Jag: -Haha, men det är väl inget problem? Jag är svensk och vi kommer ju jättebra överens.
Elev: -Det är inte samma sak! Alltså du är svensk. Men du är gangsta i hjärtat.

Det är väl bara en tidsfråga innan Steffo drar till med en rap attack.

Måndag med Nyhetsmorgon i tv4 innebär det i mina ögon outhärdligt tråkiga inslaget med Sportpanelen. Ja, snälla låt oss ägna tjugo minuter åt att diskutera de senaste sporthändelserna! *zzzZZzzz*

Kristin Kaspersen, detta under av rågblont mysleende helylleälsk , har tydligen beslutat sig för att styra upp tittarunderlaget genom att tilltala den yngre publik som står utan morgonprogram nu när The Voice slutat med sina morgonsändningar på kanal 5. Från ingenstans har hon nämligen börjat slänga sig med mycket moderna ordval.

I min nyduschade morgonkoma hör jag henne introducera sportpanelens diskussion med ett svalt "Vi börjar med tennisen så vi slipper börja med att dissa". Min spontana reaktion: ursäkta? Hörde jag rätt? Är mina öron förortsbetingade eller sa hon verkligen...? Varpå Arne Hegerfors yttrar en syrlig kommentar om tennisfinalen och Kristin förtjust utbrister: "Nämen, du börjar med att dissa ändå!"

Har helvetet frusit? Flyger grisar? Kommer tittarombudsmannen bli nerringd av upprörda panschisar som protesterar mot Kaspersens moderna språkbruk? Stay tuned.

Här är till exempel ett skäl till att jag kommer sakna dom.

Elev 1: -"Alltså, vad är meatball?"
Elev 2: -"Köttkula."
Elev 3: -"Jävla idiot. Köttbulle heter det ju. På gud. Vad fan är köttkula för maträtt?"
Fröken: -"HAHAHAHA!"


Nu ska jag på bal. Har dragit på mig ett rött fodral och planerar att dansa tryckare med alla snygga killar i nian.

Hönsmamman raljerar.

Jag gillar verkligen de flesta av mina elever. Jag gillar dem så mycket att jag helt uppriktigt kan säga att jag kommer sakna dem när den här terminen är över och jag, likt en tjock Mary Poppins med tigermönstrat paraply, försvinner ut i världen för att ta nya barn under mina pedagogiska vingars beskydd. Men något jag inte kommer sakna - förutom den blivande seriemördaren i årskurs sju - är en del kollegor. Framförallt är jag glad att jag vikarierat för den lärare jag vikarierat för, då gudarna ska veta att den mannen inte har alla indianer i kanoten. Maken till ärkenöt var det länge sedan jag stötte på.

Han ser sig själv som någon sorts sanningssägare, en lärare som sparkar etablissemanget i röven och vågar vara den som ropar att kejsaren går utan kläder. I själva verket är han en feg liten smygrasist som döljer sina okunskaper bakom trötta plattityder och en image som kulturrevolutionär. Kort sagt: man vill bara bitchslappa hans trötta arschle hela vägen till Arbetsförmedlingen.

Hur kan man sucka, stöna och rulla med ögonen åt litteraturvetenskapliga studier vid universitet och sedan gå in i ett klassrum med förortsåttor och vecka efter vecka mata dem med "Veckans citat" av till en själv inbillat besläktade genier som Hesse och Vonnegut? Hur kan man inte se det motsatsförhållandet?

Du jobbar på en högstadieskola i en av Stockholms södra förorter. Du är inte Mr Keating i Döda Poeters Sällskap, så du kan lägga ner Walt Whitmans samlade verk nu för inga av dina elever kommer någonsin ställa sig ovanpå sina bänkar i en noggrannt orkestrerad protest för din skull! Du suger och de vet om det! De känner att du är besviken på dem och på deras prestationer för att de inte motsvarar hur du trodde och hoppades att din yrkesroll skulle vara. Du kommer aldrig bli den "själslige och intellektuelle ledare" du drömde om att bli när du lät midnattsfilmen på tv 3 styra ditt yrkesval, så du kan glömma det nu.

Det värsta är att jag känner svår ångest inför tanken på att lämna tillbaka en del elever till den här personen. Jag är rädd att de kommer gå under. Inte för att jag på något vis är oumbärlig, utan för att han är så jävla dålig.

Skolan suger - vem tar ansvar?!

Skulle vilja skriva ett långt och välförmulerat utlägg om lärarrumspolitik och hur jävla fucked up hela jäkla skolsystemet är men jag är alldeles för rosenrasande för att ens knappa in de här få orden utan att det svartnar för ögonen så jag ger upp och går och klipper mä istället!