It's never enough, however much I do

Drabbas av någon sorts panik när jag tittar på Dokument inifråns "Ingen riktig våldtäkt". Inte bara pga det uppenbara (dvs. ämnet i sig) utan även för att det påminner om det som för mej är mest ångestladdat i min lärargärning: känslan av att aldrig räcka till.

I programmet diskuteras det att skolpersonal inte lyckas snappa upp elevers försök att berätta om övergrepp. I värsta fall väljer skolpersonalen att inte snappa upp det. Intervjuade elever påpekar att skolor kanske aktivt väljer bort att ta tag i våldtäkter och andra övergrepp på grund av de konsekvenser det kan få för skolans anseende.

Jag undervisar ca. 90 elever. Jag kommer bra överens med mina elever, både i och utanför klassrummet. Vi äter lunch ihop, pratar om saker som händer i våra liv. På skolan där jag arbetar nu saknas en naturlig mötesplats för lärare och elever under raster. Den enda självklara platsen för oss att mötas är i matsalen. Jag brukar därför försöka ta mig tid att i lugn och ro äta med några av mina 9:or och skapa en relation som inte bara går ut på att jag undervisar dem. Det är en helt okej taktik. Jag vet mer om många av mina elever efter 8 månader än vad andra kollegor som undervisat dem i flera år vet. Ännu viktigare är att mina elever vet mycket om mig. Jag delar med mig av erfarenheter och upplevelser, de svarar genom att dela med sig av sina erfarenheter och vips! så har vi börjat skapa ett förtroende. Det är inte en särskilt konstig mekanism, utan snarast en djupt mänsklig sådan.

På min förra skola fungerade det annorlunda. Där fanns en skåphall som var utrustad med bord, sittplatser, biljardbord och elevcafeteria. Rent planlösningsmässigt var det integrerat på ett helt annat sätt än vad det är på min nuvarande arbetsplats. Eleverna var också mycket mer utåtagerande. För att rasterna skulle fungera var det nödvändigt att lärarna befann sig ute bland eleverna. Alla lärare orkade inte det, och det förstår jag. Ljudnivån var stundtals otroligt hög. Man ägnade sin egen rast, sin väl behövda återhämtningstid, åt att lösa konflikter och tjafsa om saker som att man inte slänger skräp i blomkrukor. Men det gjorde något för relationen mellan eleverna och de lärare som befann sig ute bland eleverna. Det skapade band mellan oss som skänkte mig en trygghet, för jag visste att hände någon skit så skulle den skiten nå åtminstone någon av oss lärare som befann oss ute i den där högljudda skåphallen. Och mycket skit nådde oss. Mer än vad många av våra dåvarande elever antagligen förstog. Hybris hör tonåren till, och många tonåringar tror att de är superhemliga och skitbra på att lura vuxna. Sedan glömmer de att de lagt till skolpersonal på Facebook när de postar bilderna från fredagens fest. Och trots att "golare har inga polare"-kulturen levde i allra högsta grad, så tog de inte med detta i beräkningen: är man rädd eller orolig och vill vända sig till en vuxen, och man har en vuxen att vända sig till som man vet kommer att lyssna, stötta och försöka hjälpa en så trumfar det töntiga ordspråk skapade av smågangsters.

Det är klart att jag förstår att det skedde saker i deras liv som jag aldrig fick höra om. Huvudsaken är att jag ofta kände att mina elever kunde göra ett medvetet val; om de kände att situationer uppstod och att de behövde diskuteras med en vuxen så fanns jag där. Och skillnaden mellan min dåvarande arbetsplats och min nuvarande är att jag tror att andelen elever som känner så är mycket färre på min nuvarande skola. En av orsakerna till det är definitivt den redan nämna bristen på naturliga mötesplatser, en annan orsak kan också vara att jag arbetat där en relativt kort tid. Oavsett orsak så är resultatet detsamma.

Jag tror, att av mina 90 elever, så finns det nog åtminstone 20 som skulle kunna tänka sig att söka upp mig om något hade hänt dem. Jag skulle lyssna på dem allihop, hur många det än var. Men jag jobbar på ett stort högstadium och det som bekymrar mig är tanken på alla de andra eleverna. Det finns ju elever som jag inte ens vet vad de heter?! Som inte vet vad jag heter. Vem fan ska finnas till för dem?! Går det omkring en massa ledsna elever i korridorerna som tror att jag skiter i dem? Att jag är likgiltig inför deras ångest??

Jag inser att tanken är helt absurd, jag har kollegor som är urbra och som har kontakt med elever som jag inte ens kan årskursbestämma. Vi har också en väldigt bra skolkurator och skolsyster. Men för mig är den känslan av otillräcklighet så ofta närvarande i min yrkesutövning. Den drabbar mig inte bara i det direkt pedagogiska utan även i mötet med personen bakom eleven och det är så otroligt jävla frustrerande.

Ibland står det inte helt rätt till, nej.

I slutet av förra veckan var jag på vippen att skriva ut denna Jan Stenmark i A3 format för att sedan nåla upp i ett av mina klassrum. Som tur var insåg jag plötsligt vad jag höll på med och kunde avstyra denna ovanligt dåliga idé i tid.

Om handväskor för 600 £:

[...] it's just further confirmation that I am resolutely of the underclass.
If I'm honest, the handbag I would probably like most is a big, hollowed-out potato with handles on it. A giant King Edward with satchel straps. Then, in time of crisis, I could bake and eat the handbag, and survive the winter. That is the way of my people.

- How to be a woman, Caitlin Moran 

Ikväll, kl. 21.00 i SVT1, är min hjältinna, livsguru och imaginary BFF Caitlin Moran gäst hos Skavlan. Kommer fangirl-pipa med knuten näve under hela intervjun. 

Veckans kvällstidningsord

Jobbar nu frenetiskt på att smyga in ordet på ett naturligt sätt i så många konversationer som möjligt.

An unexpected journey.

Jag var på bio här om dagen och för första gången någonsin började jag böla till en trailer. Trailern i fråga var Bilbo och skälet till att jag började böla är att jag kommer ihåg när jag såg den första trailern för Sagan om ringen. Jag kommer ihåg hur jag berättade för pappa vad jag sett och att vi tillsammans byggde upp sådana förväntningar att vi båda var oroliga att filmen aldrig skulle kunna leva upp till dem. Det känns som hundra år sedan.

Min pappa var helt tokig i Tolkienböckerna. Han försökte läsa Bilbo för mig i flera år när jag var liten, men jag tyckte att den var så tråkig. Det var först i tonåren som jag läste Bilbo och kom att älska den lika mycket som min pappa gjorde. Det var vår bok, och även om han aldrig fick läsa hela boken för mig så var det hans förtjänst att jag läste den över huvud taget. Tyvärr fick jag aldrig riktigt samma relation till Ringen-trilogin. Det var för segt, för många naturbeskrivningar, för långa stridsscener. Men pappa älskade dem alltjämt och hans entusiasm smittade av sig.

Vi såg de första två filmerna på bio. Jag kommer ihåg att jag var exceptionellt bakfull när vi såg Sagan om de två tornen och därför oerhört tacksam att vi åkte med Färdtjänst till biografen. När den sista filmen kom ut var pappa så sjuk att vi inte kunde se den ihop på bio. Vi väntade troget på DVD-släppet och såg den ihop i vårt vardagsrum, någon gång mellan alla sjukhusbesök. Jag i soffan, pappa i sin rullstol. Han tyckte så väldigt mycket om filmerna och när min pappa dog något år senare så kom jag på mig själv med att tänka att jag var så glad att han fått se hela trilogin. Det är märkligt hur man hakar upp sig på de små detaljerna när någon dör. Det var på något sätt som om filmatiseringen av Ringen-trilogin ersatte allt det andra min pappa borde fått uppleva men aldrig fick; barnbarn, sin egen 50-årsdag.

Jag tror att det är därför jag började grina på Filmstaden Sergel i fredags. För lika glad som jag är över att pappa fick se alla tre filmerna i Ringen-trilogin, lika ledsen är jag att han inte kommer att få se filmatiseringen av Bilbo.

Underbara herrfrisyrer vid vatten.

Stopp och belägg! Lika som bär: DVD-omslagen till Martin Scorseses ganska nya George Harrison-dokumentär och BBCs inte fullt lika nya serie The Line of beauty.

Det var allt från popkulturpolisen för denna gång.

En maratontext om iPads, läs- och skrivutveckling och digital svält i skolor.

Jag var på en arbetsintervju i våras där rektorn på skolan stolt meddelade att de tittade på möjligheten att köpa in iPads till årskurs 7. Jag kan säga att det, och det faktum att de hade smartboards i alla klassrum, var de enda två faktorer som gjorde att jag ens övervägde att ta det jobbet. Jag tänkte förklara varför.

Major Björklunds missnöje och avsky inför användandet av iPads i skolan har vid flera tillfällen citerats i dagspress. Även om jag håller med Björklund om att en iPad aldrig helt bör ersätta papper och penna så har jag så oerhört svårt att se att det faktiskt kommer hända. Många lärare använder skrivuppgifter i klassrummet med papper och penna som en säkerhetsåtgärd. Det är den enda gången vi kan vara rätt säkra på att eleven:
1.) inte får hjälp hemma av förälder som mer eller mindre skriver uppgiften åt sitt barn
2.) inte copy/pastear någon annans text

Lägg därtill att skolorna tvingas utföra fler och fler nationella prov i vilka skriftliga uppgifter där endast elever med diagnostiserade läs- och skrivsvårigheter får skriva på dator ingår. Eftersom skolornas resultat ligger till grund för mätningar och utvärderingar av huruvida skolan gör sitt jobb eller inte ligger det alltid i skolledarnas intresse att få goda resultat på nationella proven. Summa summarum: ingen skola kommer helt vilja ersätta handskrivning med iPads, om inte för pedagogiska skäl så åtminstone av prestige- och inkomstskäl.

Jag har även svårt att tro att Jan Björklund är särskilt insatt i läs- och skrivutveckling hos barn och ungdomar. Det finns ingen definitiv metod för att lära barn att läsa som fungerar bättre än alla andra, Amen. Det är en vetenskap som ständigt utvecklas och breddas. När jag var liten lärde jag mig att läsa genom att först lära mig alfabetet, sedan lära mig att ljuda ord. Det är en metod som så småningom ansågs vara omodern och ganska ineffektiv och man har sedan dess lärt barn att läsa på andra sätt, t.ex genom att lära dem att identifiera ords former. Poängen är att även om metoden jag lärde mig läsa med inte var den bästa så gick det ju ändå. Att experimentera med läsinlärning utifrån nya forskningsrön är ingen katastrof. Barnen lär sig att läsa. Kanske kommer läsinlärning via iPads skynda på läsinlärning, kanske kommer det göra varken till eller från. Oavsett så kommer barnen dit. Ingen lärare kommer släppa ifrån sig en klass till mellanstadiet och bara "hoppsan! dom kunde visst inte läsa! kthxbye".

Men det största skälet till att jag är positiv till iPadens intågande i klassrummet är detta: jag har ännu inte satt min fot i en skola där datorer kan integreras i undervisningen på ett tillfredställande sätt. Skolan är så vansinnigt efter. En del skolor erbjuder sina elever laptops, men de flesta skolors ekonomi tillåter på sin höjd nya skolböcker varje läsår. På dessa skolor har man följande alternativ om man vill använda datorer med sina elever: en datorsal, eller en vagn med bärbara datorer.

Såhär fungerar det rent praktiskt för mig de gånger jag vill använda datorer med mina elever: jag jobbar på ett högstadium som är femparallelligt i fyra årskurser. Det krävs kanske inget snille för att förstå att det inte alltid är helt lätt att boka datorsalen. Återstår då två vagnar med bärbara datorer. Att använda dessa vagnar kräver även det en bokning och att sedan på egen hand förflytta denna stora och tunga best till vagn med hjälp av hiss (svårt när man har 10 minuter mellan lektionerna). Sedan ska datorer distribueras och inloggning ske, det kan ta mellan 10 och 15 minuter. Räkna med 5-10 minuters avslutande aktiviteter som att logga ut och ställa tillbaka datorerna i vagnen. Det lämnar i bästa fall 40 minuters effektiv användningstid, förutsatt att eleverna arbetar med en uppgift där de på en gång vet vad de ska göra.

Det här får till resultat att jag endast använder datorer med mina elever om de ska renskriva något de redan skrivit för hand, eller om vi arbetar med något sorts projekt där eleverna ska använda datorprogram som t.ex presentationsredskap. Det tar för mycket tid att organisera datorcentrerad undervisning och eleverna blir otåliga och frustrerade när saker tar tid och jag förstår dem, för som ansvarig för undervisningen blir jag ännu mer frustrerad.

Vi har i princip aldrig tid eller möjlighet att sitta ner tillsammans och lära oss att till exempel söka och jämföra information. Det märks, kan jag meddela. Jag har elever som inte kan googla ordentligt, som inte kan söka sig fram till för dem relevant information. Jag anser inte att detta är acceptabelt i ett samhälle som blir allt mer digitaliserat. Vi måste kunna integrera internetanvändandet i undervisningen för att kunna koppla vår undervisning till en omvärld som eleverna förväntas kunna orientera sig i. Det är en jätteviktig pedagogisk poäng. Det måste stå klart för alla som är bekanta med iPads hur mycket smidigare det är att arbeta med varsin sådan än med 25 laptops som ska förflyttas, kopplas ur, loggas in, loggas ut, kopplas in. Framför allt i en situation där det primära målet är att t.ex. söka information eller läsa artiklar.

Sedan har vi klassaspekten. Skolan där jag arbetar nu ligger i ett område som kan beskrivas som socioekonomiskt stabilt, privilegierat till och med, och de flesta av mina elever kommer från hem som har minst en dator och föräldrar som kan använda dem. På mitt förra jobb var situationen helt annorlunda. Den låg i ett socioekonomiskt utsatt område och där kunde man inte räkna med att alla elever hade tillgång till dator, eller föräldrar som kunde hjälpa dem med datoranvändandet. På den skolan fanns heller ingen datorsal, det fanns det inte plats till. Vi fick datorvagnarna i början av höstterminen ett år. Vid läsårets slut hade de använts kanske en handfull gånger. Konsekvenserna av ojämlikheten i datoranvändandet mellan dessa två områden är kanske inte en avgörande faktor för klassamhällets bevarande, men att säga att det inte skulle ha någon betydelse vore att ljuga.

Jag tror inte att en iPad är lösningen på alla undervisningsproblem, men jag tror att den verkligen skulle kunna underlätta arbetet med att föra 2010-talet in i våra skolor.

"das ist magic bitches"

Jag har länge hävdat att det bästa med YouTube är kommentarerna, och det står jag fast vid. Jag kan till och med sträcka mig så långt som till att säga att ibland lyckas någon begåvad individ sätta ord på precis alla känslor som blossar upp inom en när man trycker på play, hur motstridiga de än må vara.

Case in point:

"Actually a pretty good 80's synth track... but damn they look retarded!"

Am I a boy or a lady, I don't know which.

Jag vill börja med att säga att jag använder ordet hen. Framför allt använder jag det i min yrkesutövning. Jag tror inte ni förstår hur mycket det underlättar att kunna skriva instruktioner med ett könsneutralt pronomen istället för ett tjatigt 'han/hon' när man undervisar i svenska. Det underlättar förresten i muntlig kommunikation också. Så jag använder hen. Och mina elever accepterar det. En del har börjat använda ordet själva, antagligen då de också inser att ordet faktiskt fyller en lucka i språket. Det underlättar kommunikation, och där tror jag att vi har pudelns kärna. Om man inte sätter sig på tvären och avfärdar ett nytt pronomen som trams grundat på märkliga uppfattningar om att män måste få vara män och kvinnor få vara kvinnor så inser man ganska snart att hen inte bara kan användas för att ersätta en han eller en hon som inte vill bli definierad enligt sitt biologiska kön, det kan också användas för att ersätta en krånglig språklig konstruktion.

Med det sagt så anser jag att det allra sjukaste i hen-debatten är att folk behandlar det som om det gällde en omröstning i ett politiskt beslut. Spaltmeter och tv-minutrar ägnas åt att debattera för och emot. Vi pratar liksom inte införandet av högertrafik eller en ny valuta? Vi pratar om språkbruk och jag kan säga att det är väldigt sällan man kommer till någon sorts konsensus om huruvida ett ord ska eller inte ska börja användas. Det vanligaste är att de som gillar att använda ett nytt ord börjar använda det, sedan kan resten av samhället välja att haka på eller inte.

Någonstans där landar jag. Jag är inte så intresserad av att övertyga folk om att börja använda hen. Jag är ointresserad av att bemöta förmodat roliga skämt som går ut på att man associerar ordet till hönor. Jag satsar istället stenhårt på exponering. Jag använder hen när jag kommunicerar med andra människor och förhoppningsvis leder det till att några av dessa människor dels vänjer sig vid ordet, dels inser att ett könsneutralt pronomen underlättar, för att så småningom börja använda det själva. Ringar på vattnet, folk. Ringar på vattnet.

If at first you don't succeed, remove all evidence you ever tried.

Ett stort LOL på mina läppar när man går in på en blogg och hittar ännu ett "djupt" bildkollage med svartvita bilder på Marilyn Monroe, dimmiga låtrader och hånglande Vaselinklibbiga par och mitt i all pekoral dyker ett livsråd från David Brent upp. Så passande!

Eller okej, det är ett Konfuciuscitat, men David Brent använder det som eget visdomsord i sina medarbetarsamtal så det är ju i princip ett David Brent-citat.


Eventuellt att det är jag som är sjuk i huvudet som börjar skrocka igenkännande och nynna på Handbags & gladrags när det dyker upp, men jag har ju åtminstone en ursäkt.

En kommentar om en kommentar rörande en kommentar.

Kanske är det för att jag är sjuk, men när jag läste YouTubekommentaren "Since I read someone's comment 'this song remings me of oopma loompa songs' I cannot take this serious anymore" under videon till Lykke Lis Get some kan jag inte släppa hur extremt spot on denna iakttagelse faktiskt är.

Denna helgs primära psykos:

Diskbänksrealism.

I vårt hushåll utkämpas en konstant strid om brödkniven. Jag, laglydig medborgare med 5:a i hemkunskap, använder brödkniven till att skära bröd och inget annat med. Min sambo vill skära allt som går att skära med denna jävla brödkniv. Frukt, grönsaker, bröd - inget går säkert när sambon smyger omkring med brödkniven i högsta hugg. Detta driver mig till vansinne ety brödknivens enda budord lyder "Du skall med mig inget annat skära än bröd". Am I right or am I right?

Först brukade sambon panikartat fråga hur man såg skillnad på brödkniven och de andra knivarna varpå jag ilsket pekade ut den tandade eggen på ett helt mentalt stabilt vis.

Hela denna situation är ju i grunden sinnessjuk, men jag trodde verkligen att sambon en gång för alla lärt sig. Tills jag nyss tittade ner i en skål med morotsstavar han skurit.

- "OI! DON'T USE THE BREAD KNIFE FOR CHOPPING CARROTS!"
- "How did you know????"
- *blänger menande på morotsstavarna*
-"Oh... crinkle cut."

BAP VAN!

En annan höjdpunkt under julfirandet i England var mötet med Bap* Van! BAP VAN!

Vi traskar genom sjaviga industriområden i närheten av ett stort fängelse första gången jag får uppleva Bap Van. Utanför en lagerlokal kommer den körande i fjärran. "Oooh, it's Bap van!", säger mitt sällskap förtjust. Det dröjer inte många sekunder innan jag förstår hans plötsliga entusiasm för denna till synes oansenlinga skåpbil.

Tänk er glassbilen, fast istället för glass stannar den till och säljer mackor och fika. Den döps till det klatschiga namnet Bap Van och likt glassbilen har den en glammig sirensignatur som varskor människor om dess ankomst.






...BAP VAN!




* Bap: eng. för brödbit, brödbulle.

En överdos Food Network.

Jag har tillbringat två veckor av mitt jullov i England. Man skulle kanske kunna lockas till att tro att jag tillbringat dessa två veckor med att göra juliga engelska saker, men då familjen jag varit här för att träffa inte är så intresserade av juliga saker har jag mest tittat på Food Network. Jag har glott så mycket på Food Network att jag på blott två veckor skapat vänner och fiender bland kanalens tv-kockar.

Bubblare på kärlekslistan är Jun Tanaka. Jun Tanaka valsade in i mitt hjärta när han lagade saffron poached pears with chocolate mousse. Hallå?! Extra plus i kanten för att Jun är så GOLLIG och uppmuntrande i sitt sätt. Han får mig att tro att det är möjligt att laga den ena omöjliga maträtten efter den andra.

Att Nigella fortfarande regerar med fast hand i tv-matlagningens rike är plågsamt tydligt. Jag älskar Nigella och är lika förtjust i hennes mat som i hennes dyra jumprar. Hon får mig att vilja åka hem och laga en hel jävla kyckling? Marinera små korvar och köra ner i ett ihåligt bröd? Fritera små bläckfiskar och äta direkt med välmanikyrerade händer? Helt orimligt och helt klart ett bevis på att Nigella är och förblir Queen of food porn.

Nigella, dyr jumper, en dessert.

Nigellas raka motsats är präktiga low-fatkocken Ellie Krieger. Dör på hennes beskäftiga uppsyn och antiseptiskt blekta leende som ger mig tips om hur jag kan äta kalorisnålt på italiensk restaurang för att sedan baka någon sorts monstrositet till pastarätt med fullkornspasta och zucchini. "It's healthy and delicious". Ba okej håll käft.

Inte lika bantningsorienterat är Ace of Cakes. Så mycket potential med ett program om ett gäng galna tårtmakare som gör zombietårtor med power tools, men helt seriöst så är varje program precis likadant. Tårtmakarna får ett till synes omöjligt tårtuppdrag, tårtmakarna lagar tårtan utan problem, kunderna säger att tårtan är fantastisk. Lägg till att tårtmakarkungen har ett vidrigt fittskägg och att det hela tiden finns en liten brasklapp om att det är okej att göra tårtor om man är en tuff kille med Limp Bizkit-komplex, bara man gör dom med motorsåg. So over it.

Värst av alla är dock Barefoot Contessa. Vet inte ens om jag kan beskriva vad det är som irriterar mig med detta program, men det går ju inte att komma ifrån programledaren och kocken Ina Garten. Ina Garten är en rik kärring som bor i The Hamptons och är så vidrigt amerikanskt ogenuin att jag vill ställa mig upp och moona tv:n så fort hennes självgoda nuna dyker upp i rutan. Hon verkar gullig om man till exempel bildgooglar, men låt er inte luras. Bakom varje leende och varje uttalat "amaaazing" döljer sig en ekande tomhet och en död själ.


Nu, dagen innan jag återvänder till mitt Food Network-lösa liv i Sverige, känner jag dock ett visst mått av panik inför att inte ha tillgång till alla dessa program. Till och med Ina Gartens slemmiga demonstration av hur man viker en megastor linneduk inför festen man naturligtvis kommer att ha för sina 50 närmaste vänner känns svår att klara sig utan. Bullen, är jag normal?