Om Utøya.

Som så många andra med mig har jag också spenderat varma sommarveckor på läger tillsammans med jämnåriga för att diskutera politik och organisation, leka fåniga lekar, bada mitt i natten och frenetiskt fika var tredje timme. Jag har suttit på solvarma trätrappor och gråtit över killar, för att bara några timmar senare diskutera skolidrottens vara eller icke vara sittandes under ett krokigt gammalt päronträd. Jag har skrattat så jag nästan kissat på mig, åkt hem, längtat tillbaka och jag skulle ljuga om jag sa att dessa sommardagar i kollostugor runt om i Stockholms skärgård inte hade påverkat mig. De har hjälpt till att forma mina politiska åsikter, påverkat mitt yrkesval, och antagligen viktigast av allt: gett mig några av mina allra bästa vänner.

Jag har så otroligt svårt att förstå hur sommarlägersidyllen, "min ungdoms paradis" som Jens Stoltenberg sade, kan rämna - ömsa skinn - och bli ett inferno. Rädda små tonåringar som jagas med automatvapen, som luras, "kom hit, jag har något att berätta, jag är polis", för att sedan bli skjutna i ansiktet. Det hade kunnat vara jag, det hade kunnat vara mina bästa vänner, som förtvivlat försökt hitta ett gömställe bland klippskrevor och tallar, som kastat oss i vattnet för att försöka simma till fastlandet. Jag kan inte ens föreställa mig hur det måsta kännas att ligga under två skjutna lägerkamrater med blodlukt i näsborrarna, dödsångest i strupen och det sköra hoppet om överlevnad i hjärtat.



Jag har suttit klistrad framför nyhetsrapporteringen och Twitterflödet sedan i fredags eftermiddag. Jag har läst ögonvittnesskildringarna, för det känns som om jag har en skyldighet att försöka förstå och ta del av det ohyggliga som hänt. Jag har tvingat mig själv att svälja klumpen av tuggade frukostscones, det är svårt att njuta av en frukost när bilder på Utøyas likfyllda stränder kablas ut.

Och samtidigt; livet går vidare. På tunnelbanan pratar folk om fotboll, fester och bad. Själv ska jag om några timmar spela minigolf med några av de vänner jag fann på sommarläger som tonåring. Krama dom lite extra hårt. Försöka slå åtminstone ett hole in one. Och aldrig någonsin glömma hur skört allt är.