Monkey see, monkey do.

Allvarligt talat, den där känslan man får ibland när man tittar på en människa som går omkring och typ.. är, dvs interagerar med andra, och allt man tänker är du är som en jävla apa.

Libyen.

När nyheter om vidrigheterna i Libyen når mig är min initiala reaktion vämjelse. Vämjelse, och någon slags sorg. Sedan börjar jag snabbt bläddra igenom mina klasslistor i huvudet och försöker frenetiskt komma fram till om några av mina elever har libyska rötter.

Öh. Öh. Ha den äran!

Hade så himla mycket att skriva om i helgen, men hann inte då pga underhöll besökande lillebror. Och nu så är det ba.. tomt. Helt tomt i bollen. Återkommer när jag fått en snilleblixt och minns allt det där viktiga jag skulle tycka en massa saker om!

Två psykon - en lägga.

Alltså haha, denna kyla tränger sig inte bara in i min hjärnbark och transformerar mig till surgumma av ohyggliga mått, den har även samma effekt på min sambo.

Det som igår var ett hushåll genomsyrat av harmoni och kärlek (obs ej pga Alla Hjärtans Dag, utan pga helt normala skäl) är idag pms-hyddan gud glömde. Vi lyckas alltså dra igång ett storgräl inom loppet av 5 minuter från att båda kommit hem. Han kom hem och typ exploderade i en skur av subbig attityd, varpå jag genast började försöka trumfa.

Störtskön nivå var det på detta storgräl också! Argumentationstekniken är något som dagisbarn skulle avundas, kan jag meddela. Det avslutades med att sambon gick omkring och ryade om.. ja, jag vet inte vad han pratade om eftersom att jag bara vrålade "YAP YAP YAP YAP YAP" så fort han öppnade munnen tillslut.

Och eftersom min sambo hatar vitlök så har jag nu hämnats genom att laga spaghetti aglio e olio. En extra stor portion. Som jag inte kommer orka äta upp. Och vars tallrik jag inte kommer orka diska ur. På minst några timmar. Mmm...vad synd.

Påminner mig om att jag borde berätta om den där gången jag hämnades hans osolidariska fyllebeteende genom att hälla ut hans coca-cola, gömma Resorben och slänga en hel limpa rostbröd innan han kom hem från en utekväll. Men det spar vi till en annan gång!

Tillbaka till framtiden.

© Irina Werning

Via Lisa Milbergs twitter fick jag nys om det här fotoprojektet. Irina Werning låter människor göra re-makes på sina gamla bilder. Samma ställen, samma kläder och poser, som för tio-tjugo år sedan. Helt fantastiskt, och jag är vanligtvis helt ointresserad av att titta på fotoprojekt på internet. Livar definitivt upp, en iskall mensvärksmåndag med förkylningskänningar som denna.

Rolling in the deep.

Okej, att dela på en kanna lapsang och en leverans kardemummabullar tillsammans med Victor framför en dokumentär om hoarders livar upp lite i denna bistra vintertid. När han snörade på sig kängorna över sina tjocksockar och långkalsonger såg han min vinterdeppiga uppsyn och sade bestämt:

"Nu har nästan halva februari gått. Det är inte långt kvar. Speciellt inte jämfört med hur mycket av vintern vi lagt bakom oss."

Ska skriva ner det på en lapp och ta fram och läsa om och om igen nästa gång jag vill lägga mig ner på golvet och förbanna klimatet för att jag inte kan använda mina favoritskor året runt, vilket lär hända om cirka 10 minuter.

Världens mest utskällda samtalsämne.

Förlåt. Men det här vädret är utmattande på så många plan att det likt en dementor sugit all livslust ur mig. På jobbet är jag surfröken, sen går jag hem och är surgumma.

När det började töa glodde jag deprimerat på gatan utanför mitt hus och konstaterade att den trots flera dagars töväder var täckt av ett decimetertjockt lager is. Sen kom snön tillbaka och då kände jag bara att JAHA NU ÄRE ISTID och då spelar det faktiskt ingen roll om solen skiner - för det är kallt och jag måste stappla så himla långsamt så fort jag ska någonstans och jag är FÖR UNG för att stappla. Fattar ni? Too young to stappla! Så är det bara. Och inga mängder BiB kan övertyga mig om motsatsen.

:C

Tage Danielsson, Martin Ljung, Lena Nyman.

Hasse Alfredsson, Gösta Ekman.

Att fråga den som inte räcker upp handen.

Något jag känner mig oerhört kluven inför, det är klassrumspraktikan kring att svara på lärarens (i det här fallet mina då) frågor.

Jag har alltid sagt till mig själv att jag aldrig ska tvinga elever att prata om de inte vill. Jag har haft alltför många klasskompisar som vittnat om vidrig ångest över att behöva prata under lektioner för att vilja utsätta mina elever för samma sak. Ändå slår det mig ibland att det känns som om jag gör mina elever en otjänst genom att inte fråga även de som inte räcker upp handen.

Jag tänker lite såhär: det finns så många hierarkiska system i ett klassrum, som är så intrikat vävda, att en elevs ej uppsträckta hand lika gärna kan bero på att de faktiskt inte har ett svar eller en fundering att dela med sig av, som att eleven inte känner förtroende nog för klassen eller läraren för att ta lite av sin beskärda taltid. Kanske har de inte självförtroende nog att tro att deras åsikt eller fråga är värd att dryftas?

Jag har via utvecklingssamtal, omdömen och enskilda samtal med elever försökt pusha på känslan av att vara värd att lyssnas på, med varierat resultat. Om en elev som sällan räcker upp handen gör det ser jag alltid till att de får komma till tals, att deras klasskamrater lyssnar och att de får uppmuntran och bekräftelse av mig som lärare. Ändå har jag några elever som sitter tysta som möss. Skulle jag fråga dom ändå så händer det lika ofta att jag får ett svar, som att de skakar på huvudet och undslipper sig ett snabbt "jag vet inte" - som för att få uppmärksamheten mot deras person avledd så snabbt som möjligt.

Det är så jävla svårt att veta om deras ovilja att svara beror på ångest eller på att de vilar tryggt i vetskapen om att någon annan ändå alltid har något att säga, och att de därför lika gärna kan hålla tyst. Låta någon annan hålla låda istället, liksom.

Nu undrar jag om jag gör dessa elever en otjänst genom att låta de som vill svara, resonera och prata göra det? Lär jag mina tysta elever att inta en passiv ställning i livet? Kommer de för alltid sitta på möten och bara knipa och vänta på att pratkvarnen bredvid ska avsluta sin utläggning?

Jag tror att det här är extra svårt för mig att hantera eftersom att jag själv alltid var typ Hermione Granger som ivrigt hoppade på stolen med handen i vädret. Jag älskade att hålla muntliga föredrag och tog mycket plats, muntligt. Jag har svårt att sätta mig in i de tysta elevernas våndor, och mina tysta elever (inte alla, en del) kan inte heller riktigt svara på vad som fattas dem.





Så, vad tycker du?? Var du en tyst elev? Vad hade du föredragit? Hur hade du velat att din lärare hanterade din tystnad i klassrummet? Kan ändamålet helga medlen? Ska jag riskera att sätta elever i en position de tycker är förjävla obekväm och jobbig, för en förhoppning om något sorts genombrott som får dem att sluta vara tysta och ta lite mer plats?

Obs! Vi har såklart inte helklassdiskussioner jämt. Vi arbetar ofta i mindre grupper och par, för att alla ska få tid att samla tankar osv innan vi diskuterar i större grupper. Mina frågor gäller heller inte elever som lider av scenskräck.