Joråsåatteh.

Telefonen ringer och ligger och skräpar på andra sidan lägenheten. Nu är inte detta något South Fork, men det är ändå cirka 69 kvm mellan stolen jag sitter på och soffan som telefonen ligger på. Likt en hård-mejkad Susanna Kallur hoppar jag över mystiska påsar från Coop fyllda med avlagda kläder, handväskor och Ikea-pirror. Jag glider över vardagsrumsparketten, får tag i telefonen, antar iskallt att det är Liza som ringer och svarar därför med ett inspector Closeau-liknande "Heeeleeeew". I en nanosekund tänker jag att "jag hoppas verkligen att det här är Liza nu".

Och det var det.

Ännu en gång kan min spexiga sida lugnt andas ut.